Konsten att slå dövörat till

Lotten von Kræmer. Foto: Wikimedia commons

Lotten von Kræmer (1828–1912) föddes med en silversked i munnen. Hennes far var landshövding i Uppsala och hon växte upp på slottet bland stadens elit. Men ändå kämpade hon i motvind hela sitt liv.

Delvis berodde det på scharlakansfebern hon drabbades av när hon var fjorton, som förstörde hennes hörsel och lämnade henne i praktiken döv, delvis berodde det på hennes karriärval.

I nyutgivna Diktarhjärtat beskriver professorn i litteraturvetenskap Anna Williams en kvinna som slits mellan två obesvarade kärlekar: litteraturen och estetikdocenten Sten Johan Stenberg.

”Han förfasade sig över von Kræmers litterära ambitioner och fastslog att kvinnans plats är i hemmet.”

Lotten von Kræmer gav ut flera diktsamlingar, skrev pjäser, publicerade reseberättelser och grundade en litterär tidskrift. Inget av hennes verk har överlevt tidens tand. De flesta slaktades redan av samtida recensenter. Många uppmanade henne i frätande ordalag att sovra bättre i diktsamlingarna (och de hade en poäng; hennes bästa dikter var inte dåliga, men de överskuggades av mängden mediokra försök). Sophie Adlersparre, en av kvinnorörelsens frontfigurer, rekommenderade henne att ägna sig åt välgörenhet istället.

Den andra kärleken i von Kræmers liv var inte mycket bättre. Sten Johan Stenberg är, åtminstone som Williams återger honom, en sådan karikatyr av en vad-ska-grannarna-säga-konservativ 1800-talsman att han kunde vara uppdiktad av en samtida feminist. Han förfasade sig över von Kræmers litterära ambitioner och fastslog att kvinnans plats är i hemmet. Själv kom han sig dock inte för att fria och erbjuda henne denna hyllade hemmafrutillvaro, utan drog sig undan efter många år av mer eller mindre romantisk brevväxling.

Valde von Kræmer poesin framför kärleken, eller slog hon helt enkelt in på den enda väg som fortfarande låg öppen? Själv gav hon uttryck för båda uppfattningarna. Enligt John Landqvist, som 1918 skrev hennes biografi, tvingades hon välja skrivandet eftersom Stenberg ratade henne. Williams invänder att ett äktenskap mellan den kvinnosaksintresserade von Kræmer och den konservative Stenberg knappast hade blivit lyckligt – eller fått henne att ge upp skrivandet.

De elaka recensionerna, blandad med en minst lika svidande tystnad från kritikerna, fick henne inte heller att sluta. Kanske var hon helt enkelt inte särskilt intresserad av omgivningens gillande. Den amerikanska sångerskan Florence Foster Jenkins (1868–1944) gjorde karriär trots fullständig avsaknad av musikalitet och sångförmåga – hon bekostade helt enkelt framförandena själv och struntade i publikens skatt och burop. Lotten von Kræmer ville vara författare, och var rik nog att kunna bli det oavsett publikmottagandet. Hon hade råd att ge ut sina egna böcker.

Williams menar att von Kræmers ständiga omarbetningar och nyutgivningar av gamla dikter tyder på att hon skrev för sin egen skull: ”Blev hon någonsin nöjd med sin språkknådning? Det var kanske inte syftet […] hon var sin egen mest uppmärksamma läsare.”

Lotten von Kræmer hade dock också en mindre sympatisk sida. Diktarhjärtat porträtterar en person utan självinsikt, till den grad att det på ålderns höst blev patologiskt. Lotten von Kræmer förespråkade liberala idéer men behandlade sin personal uselt. Hon slarvade med den egna hygienen men utvecklade en hypokondrisk inställning till andra. Hon drog sina syskon inför rätta över faderns arv men skrev i sitt eget testamente att det vore sårande och ovärdigt om någon efterlevande dristade sig att ifrågasätta det.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Det gjorde de ändå, för när von Kræmer dog 1912 var hon stenrik. Vid sin död motsvarade hennes förmögenhet nästan 49 miljoner kronor i dagens penningvärde. Lejonparten testamenterade hon till grundandet av Samfundet De Nio, även om släktingarna till slut lyckades komma över en del av arvet.

Och på så vis lyckades hon leva vidare i skönlitteraturens värld, hur död hon än må vara som författare. Samfundet De Nio delar än idag ut litteraturpriser, och cirkeln sluts ytterligare när dess ordförande Anna Williams nu har skrivit en bok om hennes liv.

I någon mån kan von Kræmer sägas ha köpt sin plats i svensk litteraturhistoria, men författare behöver pengar även de. Och själv fick hon ägna sitt liv åt att skriva. För henne kan det mycket väl ha varit huvudsaken. 

Blanche Sande

Redaktör i nättidningen Kompass.

Mer från Blanche Sande

Läs vidare