Av historien kan vi lära att det tar åtminstone en generation innan det är möjligt att avgöra hur väl en konstnär eller en författare lyckas stå emot tidens tand.

För att vara på den riktigt säkra sidan bör man, menar vissa, till och med vänta ett helt sekel innan man försöker uttala sig med säkerhet om vilken sorts kultur som har sådana kvaliteter att den blir överlevnadsmässig och vilka bildkonstverk, litterära och musikaliska alster som huvudsakligen kommer att bli en angelägenhet för arkivarier och museimagasin.

Samtidigt vet vi att även på flera hundra års avstånd görs omvärderingar. Shakespeares öde före respektive efter romantiken är ett exempel. Ett annat är världens idag mest ryktbara målning: Leonardos Mona Lisa. Den var nästan helt okänd när den återupptäcktes av symbolisterna i slutet av 1800-talet (och blev inte riktigt känd förrän efter stölden från Louvren 1911). På motsvarande sätt kunde man i mitten av 1800-talet betala mer för en målning av Marcus Larsson än för en av Caravaggio. Idag kostar Larsson-målningar mindre än 100 000 kr medan verk av Caravaggio värderas till nästan en miljard.

Med tanke på denna sorts fluktuationer kan det synas märkligt att konst uppfattas som en förhållandevis säker investering. Ännu konstigare är det att detta gäller för samtidskonst.

I syfte att säkerställa värdet på konst, har man emellertid i konstvärlden numera opererat bort de två instanser som ligger bakom de flesta förändringar på kulturmarknaden: publikens och konstkritikernas värdeomdömen. Det är trots allt det faktum att folk idag känner igen sig mer hos Shakespeare än i Tor Hedbergs dramer som gör att de förra har överlevt, liksom att vi upplever Zorns människogestaltning och konstnärliga virtuositet som mer imponerande än Mårten Eskil Winges eller Esaias Thoréns.

I den nutida konstteorin har man dock bestämt sig för att konstnärligt värde en gång för alla bestäms i samråd mellan investerare, gallerister och musei- och konstinstitutionschefer. Då dessa är symbiotiskt beroende av varandra kan man anta att värde på detta sätt kan genereras och upprätthållas på ett betydligt mer stabilt sätt än tidigare. Vilket också underlättas av att värdet numera inte heller är kopplat till immanenta kvaliteter i konstverken. I dagens konstvärld har man ingen framtid, om man inte accepterar att ett av två helt identiska föremål kan vara värdelöst medan det andra betingar mångmiljonbelopp.

På ett inte helt oproblematiskt sätt kommer dessa förhållanden till uttryck i Moderna museets planerade höstutställning Ynglingagatan 1, där man utgår från ett Stockholmsgalleris utställningsverksamhet under 1990-talet. Utan att veta i hur hög grad som kuratorerna avser att problematisera vad en dylik verksamhet alltid innebär av hänsynstaganden till de inblandandes karriärmöjligheter och kommersiella förhoppningar, kan man ändå konstatera att man från museets sida inte sticker under stol med hur betydelsefull man uppfattar axeln konstnär-investerare-galleri- museum.

Gallerier erhåller status genom att agera i symbios med museer. Denna symbios är en garant för att de välbärgade kunder som galleriet hoppas kunna locka, ska känna sig säkra på att göra goda investeringar. Samtidigt är museet beroende av investerarna: dessa kan i syfte att höja värdet på sina egna samlingar deponera verk på museet – och på andra sätt göra museet beroende av deras ekonomiska välvilja. I utbyte ställer museets ledning beredvilligt upp i jurynämnder när investerarna inrättar stipendier och priser, vilka ger de konstnärer som de har investerat i ännu högre status (och värde).

Liksom det motiverar museet att anordna separatutställningar med de prisbelönta konstnärerna. Vilket gör att de gallerister som får sin prestige av att samarbeta med museet kan höja sina priser ytterligare. Vilket ytterligare ökar värdet på investerarnas konst, vars pris därtill kan pressas upp av att investerarna bjuder på dessa konstnärers verk när de dyker upp på auktioner. Och så vidare.

Så har man skapat ett helt hetigenom självförsörjande ekosystem. Där konstkritikerna endast kan få tillgång till köttgrytorna genom att spela med och avfärda alla kritiker av denna effektiva vinstmaskin som reaktionära högerpopulister och nazister. Vilket gör detta perfekta pyramidspel där alla tycks bli vinnare (och som till skillnad från handeln med aktier aldrig behöver återkopplas till en reell värdebas) nästan oåtkomligt för seriös kritik.

Vilket naturligtvis inte hindrar att även denna profitmaximeringsspiral – som alla bubbelekonomier – aldrig kan hålla i längden.

Om vådan av att låta ekonomi och vinstmaximering styra kulturlivet och teoribildningen runt kulturen, handlar temat i detta nummer av Axess, där såväl förlagsbranschen som museibranschen och konstvärlden diskuteras med utgångspunkt i hur den kvalificerade diskussionen, analysen och estetiska kvaliteten kommer på undantag när kommersialiseringen tilltar.