Sedan Sovjetunionens fall har drygt 700 000 ryska medborgare aktivt registrerat sig som kosacker. Av dessa har 250 000 tagit på sig olika former av statlig eller kommunal tjänst: de är frivilliga inom polisen, armén, säkerhetstjänstens gränstrupper eller skogsförvaltningen.
En betydande del av kosackernas satsningar är riktade mot barn och ungdomar. De driver olika former av skolor med tiotusentals elever. En stor del av undervisningen kretsar kring ”patriotisk fostran” och militärutbildning.

Inför decembervalet 2007 slöt presidentpartiet Enade Ryssland ett avtal om samarbete med Rysslands största kosackförbund. Undertecknaren från partiets sida var den dåvarande partiledaren, tillika dumans talesman, Boris Gryzlov. Därmed blev det paramilitära kosackväsendet en del av rörelsen bakom Putin.
Anledningen till att denna utveckling skildrats så sparsamt i svenska medier beror väl till stor del på att kosackernas starkaste fästen ligger i sydvästra och östra Ryssland. Hade kosackerna enbart sysslat med kulturfrågor hade denna försumlighet inte spelat någon roll. Men bakom kosackernas engagemang för kyrkan, familjen och hästar finns en våldsammare sida: tusentals av dem är veteraner från de postsovjetiska väpnade konflikterna i Moldavien och Georgien. En betydande del av de drygt 700 ryska medborgare som var frivilliga på den bosnienserbiska sidan i Jugoslavien 1992–95 var kosacker. Det kom inte som en överraskning för den som kände till samarbetet under andra världskriget mellan ryska kosacker i tysk tjänst och serbnationalistiska tjetniks.

Kosackernas remilitarisering förverkligades bara långsamt och delvis. 1996 inrättades ett huvuddirektorat för kosacktrupper i presidentadministrationen och ännu konkretare blev kopplingen mellan kosackerna och den nya ryska krigsmakten under det första kriget i Tjetjenien 1994–96 då en bataljon med kosackfrivilliga med krigserfarenhet från Moldavien och Georgien uppsattes. Bataljonen, uppkallad efter den tsarryske generalen Jermolov, blev ökänd för sin brutalitet.

Under 2005 gjorde president Putin flera utspel ämnade för kosackerna och drev framförallt igenom en länge emotsedd lag om kosackväsendet. Den nya lagen har klargjort hur ryska staten skall samarbeta med de många hundra lokala kosackavdelningarna. Resultatet är att fjorton ryska arméförband nu har ordet ”kosack” i namnet. Inom gränstrupperna, som åter lyder under FSB (före detta KGB) efter att under Jeltsin ha varit självständiga, har inte mindre än 42 gränsposteringar ”kosack” i namnet. Som kosack i värnpliktsåldern har man sedan 2005 alltså rätt att i första hand få tjänstgöra i någon av armé- eller gränstruppsenheterna med ”kosack” i namnet.

Anledningen – ur ryska statens synvinkel – till alla nya kosackförband är ingen hemlighet. Kosackrekryterna är friskare och mer motiverade för militärtjänstgöring.
MVD, det ryska inrikesministeriet, har ända sedan Sovjets fall tillåtit kosacker att förstärka polispatruller (men detta har skett mest i sydvästra Ryssland). Putins nya kosacklag har formaliserat detta förhållande.
Putin gick dock inte hela vägen med sina nya lag. Den har inneburit att kosackavdelningarna fått högre status och formella band till armén, gränstrupperna och polisen – men inga egna militära vapen. I det stora hela var dock kosackledarna nöjda och utnämnde därför Putin till kosackhedersöverste.

Som ett konkret resultat av anslutningen 2007 av det största kosackförbundet till Putins parti fick Rysslands högste kosack, Viktor Vodolatskij, bli ledamot av den ryska duman och medlem av dess säkerhetskommitté. Året dessförinnan hade Vodolatskij fått genomgå en utbildning vid den ryska generalstabens militärakademi.
Superkosacken Viktor Vodolatskij har i duman sällskap av 56 andra kosacker och har sedan han blev ledamot fått en betald plattform för att juridiskt ytterligare stärka kosackernas inflytande. Hans försök ifjol att formellt rehabilitera general Pjotr Krasnov, den högste kosacken på tysk sida under andra världskriget, väckte dock så pass mycket kritik att det stoppades. Krasnov må hyllas av en rad kosacker och nationalistpolitiker, men så långt kan inte den ryska staten gå – då skulle ju ryska UD inte kunna kritisera ceremonier i baltstaterna till minne av de över hundratusen balter som stred i tysk uniform.  

Bortsett från misslyckandet att återupprätta Krasnov fortsätter kosackrörelsen att vinna inflytande – nu inte bara i sydvästra Ryssland. President Medvedev inledde detta år med att inrätta ett särskilt presidentråd för kosackärenden. Under mars månad kunde rysk press och kosackväsendets största hemsida rapportera om en skjutövning hos gränstrupperna i Kaliningrad (vid Östersjön) samt att Murmansks länsstyrelse välkomnar att kosacker skall börja utbildas även inom gränsförbanden vid Finlands och Norges gräns.

Lägger man ihop kosackernas frivilliginsatser, senast i Georgien i höstas; deras inlemmande i Putins parti; deras fördrivning av misshagliga folkgrupper ur sydvästra Ryssland och hur de nu integrerats i samtliga gränsförband framstår det som minst sagt märkligt att svenska medier, till skillnad från exempelvis tyska och brittiska, har så usel koll på dem.

Dessutom har ärkenationalisten Alexander Dugins Eurasia-rörelse på senare tid lyft fram kosackerna. Det kan skönjas både på rörelsens egna hemsidor och Dugins sidor inom Rysslands främsta universitet, MGU i Moskva. I september 2008 blev Dugin nämligen utnämnd till professor vid MGU och fick inom universitetet bygga upp ett ”Center för konservativ forskning” som i mars 2009 fick filialer i sex ryska städer inklusive Sankt Petersburg.

Väl att märka är att Dugins raketkarriär i den akademiska världen ingalunda fått honom att göra avkall på politiken. Tvärtom lyfter MGU fram Dugin-centrets roll i utformningen av en ny, ”konservativ”, statsideologi för Ryssland.

Av Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, framgår med samma förbluffande uppriktighet i avsnittet betitlat ”Den finska frågan” att Finland borde bevekas att godta ”basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”. Under Finlands ryska period 1809-1917 var gränstrupperna längs den svenska gränsen kosacker. 

Kan man därmed dra någon annan slutsats än att det finns skäl för Rysslands grannar att hysa viss oro över Kremls morötter till kosackerna (liksom till Alexander Dugin)? Det finns emellertid de som menar att anslutningen av kosackerna till gränstrupperna och Putins parti är ett genomtänkt och nödvändigt drag. För därmed har man inte bara säkrat många kosackers valsedlar och frivillighet utan även fått kontroll över en minst sagt knepig rörelse.

Låt oss säga att kontroll är det egentliga och välmenande syftet med Kremls generösa kosackpolicy. Men då kan man dels fråga sig vad den historiska erfarenheten har att säga om paramilitära folkrörelser i stat och parti, dels kan man fråga sig vad som kan ske vid en fördjupad kris och den dag Putins grepp om utvecklingen upphör.