Operationen gällde manuskriptet till Liv och öde (på svenska 1986), Grossmans stora livsverk som han hade arbetat med ända sedan krigsslutet och förgäves försökt publicera i hemlandet. Alla exemplar som kunde hittas, såväl hemma hos författaren som på redaktionerna, konfiskerades. Denna episka krönika om slaget vid Stalingrad, om Förintelsen, Gulag, svältkatastrofen i Ukraina och avkulakiseringens fasor, skulle enligt Grossmans plan bli 1900-talets Krig och fred. Den stora tendensromanens huvudtes var att Stalin och Hitler utgjorde spegelbilder av varandra och att de två totalitära staterna var mer lika än olika. Under ett möte med Sovjets dåvarande chefsideolog Suslov ska Grossman ha fått förklarat för sig att Sovjet visserligen hade lämnat Stalinkulten bakom sig, men man behövde ju inte gå till överdrift. Att en av huvudpersonerna i romanen hade judiskt påbrå var heller inte önskvärt. Kanske kunde romanen publiceras om sisådär 200 år.

Berövad mer än ett decennium av arbete gick Grossman in i en depression och dog i cancer några år senare. Men romanen, som han hade dedicerat till sin judiska och av nazister mördade mor, överlevde då vänner till familjen gömt undan en kopia ute i datjan. Den utkom 1980 i Schweiz och nådde längs smuggelvägar tillbaka in i Sovjet, blev läst, men var något av en tard-venu och gjorde inget större väsen av sig. Vid det laget hade Solzjenitsyn, Sjalamov, Herling-Grudzi´nski med flera redan skrivit om Gulag, och många andra om den totalitära ondskan. Att Grossman hade varit tidig spelade mindre roll. Det var egentligen inte förrän boken översattes till franska och sedermera blev en omtyckt radioserie på BBC som den nådde en större publik – i väst.

Om Grossmans liv och öde har ryskkanadensiskan Alexandra Popoff nu skrivit boken Vasily Grossman and the Soviet Century. Som titeln antyder är det en biografi som inte så mycket följer sitt objekts privatliv som den sovjetiska statens närmast parallella framväxt och hur dessa båda interagerar. Särskilt fokus riktar Popoff mot den judiska befolkningens sorgliga öde under såväl tsaren som bolsjevismen, och senare även under den nazistiska ockupationen. Anslaget är brett, men också kongenialt med Grossmans egen syn på människan och hennes ansvar och frihet. De stora frågorna som 1900-talet, genom sina massiva ingrepp i det individuella livet, ställde henne inför, var författarens huvudsakliga tema.

Grossman föddes 1905 i Berdytjiv, en stad i det som varit det judiska bosättningsområdet i tsardömet. Han trädde sålunda in i en värld där man redan hade fått sin beskärda del av pogromer och institutionaliserad diskriminering. Som barn hann han tillbringa ett par år utomlands med modern, bland annat i Genève, innan revolutionen och inbördeskriget kom. Hans hemtrakter kontrollerades av skiftande grupperingar, med den gemensamma nämnaren att nästan alla var antisemitiska. Som ung pojke blev han bland annat vittne till hur en polsk soldat med sabeln skar av skägget på en äldre judisk herre och mördade en annan som försökt försvara honom.

Han drömde om att bli vetenskapsman och möjligen upptäcka ett nytt grundämne. Det nya sovjetiska Moskva han kom till på 1920-talet för att studera var hektiskt, energiskt, överfullt. Grossman längtade efter att engagera sig socialt och skrev till fadern att han i fortsättningen tänkte ägna sig åt ”litteratur och politik”. Det gjorde han också, som journalist. Han debuterade året därpå i Pravda.

”Långsamt samlades intrycken till en helhetsbild av ett land där befolkningen levde i misär och under systematiskt förtryck.”

De avslutade studierna sammanföll med den begynnande första femårsplanen som skulle chockindustrialisera landet, och Grossman åkte till östra Ukraina, där han blev gruvinspektör. Vistelsen blev kort, men omtumlande. Arbetsförhållandena var horribla och hans möte med arbetarklassen blev en besvikelse och, som han själv uttryckte det, ”en själslig död”. Det hela resulterade emellertid i debutromanen Glückauf om gruvarbetare och deras hårda liv. Åter sammanföll Grossmans och Sovjets utveckling i det att man i landet just hade myntat begreppet socialrealism, som alltmer styrde litteraturens riktning, stil och innehåll. Efter många om och men utkom romanen 1934, men först efter inblandning av Gorkij och åtskilliga omarbetningar.

Samma år publicerade han i LiteraturnajaGazeta en novell om inbördeskriget i sin hemstad. Detta blev inträdesbiljetten till den sovjetiska författarvärlden, där han snabbt gjorde sig ett namn och var nära att få Stalinpriset. Han blev bland annat vän med Andrej Platonov och umgicks även i andra författarkretsar. På 1930-talet publicerade han åtskilliga noveller samt en episk krönika om den revolutionära rörelsen från 1905 fram till första världskriget.

Som synes låg Grossmans intresse redan från början i stora historiska tilldragelsers påverkan på enskilda människoliv. Nästan allt han skrev skulle komma att handla inte bara om samhällsfrågor utan om djupa omvälvningar i folkets liv. Han skulle fortsätta dokumentera Sovjets centrala händelser även på 1940- och 50-talen, men ju mer han forskade i dem, desto mer politiskt kontroversiella blev hans texter. Under Stalins utrensningar berördes han personligen då flera av hans vänner samt systern greps. 1938 greps även hans andra hustru, men släpptes.

I slutet av 1930-talet, menar Popoff, närde Grossman inte längre några illusioner om vad det var för regim som regerade landet. Hans vänner, bland vilka flera själva på ett eller annat sätt utsatts för förföljelser, berättade för honom om sina erfarenheter. Man utbytte intryck av sådant man sett under sina resor genom landet, som hungersnöd och fångläger. Hans ukrainska påbrå gjorde honom särskilt uppmärksam på den kusliga svält, Holodomor, som uppstått efter den våldsamma avkulakiseringen och exproprieringen på den ukrainska landsbygden, ett ämne som den sovjetiska litteraturen knappast ville beröra och som förblir kontroversiellt än idag. Långsamt samlades intrycken till en helhetsbild av ett land där befolkningen levde i misär och under systematiskt förtryck, i vad vi idag skulle kalla för en totalitär stat. Till hans stora litterära förtjänster hör inte så mycket de stora insikterna, som just dessa konkreta, oförblommerade bilder av mänskligt lidande, bilder som han ofta personligen bevittnade, inte minst i egenskap av journalist. Dessa bilder har en mycket stark effekt på läsaren.

Popoff visar hur oförberett Sovjet var på det stora kriget som strax skulle komma, mycket på grund av Stalins vettlösa politik, och menar att detta var uppenbart för Grossman. Under kriget tjänstgjorde han likväl som patriotiskt sinnad krigskorrespondent, en mycket populär sådan. 1945 utkom boken Krigsåren med samlade långnoveller. Han stormade med de sovjetiska styrkorna in i Treblinka och var den förste i Sovjet att skriva om Förintelsen. Efter kriget samarbetade han med Ilja Ehrenburg om att dokumentera den judiska befolkningens öde på det ockuperade området, men vid det laget hade Sovjet redan svängt mot en närmast uttalat antisemitisk politik och boken kom bara ut i USA samt långt senare i förkortad form i Israel. De två decennierna efter kriget fram till sin död ägnade Grossman åt den stora romanen, samt en annan lika antisovjetisk roman, Allt flyter, om fångar som återvände från Gulag efter Stalins död.

Popoff pekar outtröttligt om och om igen i sin bok på den sovjetiska regimens brott mot sin befolkning. I synnerhet riktar hon uppmärksamheten mot den olustiga antisemitiska traditionen i Ryssland, som går som en röd tråd genom historien. Grossmans försök att uppmärksamma den motarbetades konsekvent genom hela hans författarskap. Hon är också entydig i sin analys av Rysslands nuvarande försök att revidera historieskrivningen, att till viss del återupprätta stalinismen under nationalistisk fana.

Popoffs metodologi att se allt som uttryck för en större politisk kontext får emellertid henne att förlora den individuella särprägeln ur sikte. Ibland får det smått komiska resultat. De två åren i Genève, skriver Popoff i början av boken, ”introducerade Grossman för västvärldens värderingar såsom respekt för individens fri- och rättigheter som han senare i livet kom att betrakta som grundläggande”. Grossman var då alltså fem år gammal. Av Popoffs bok lär sig läsaren mycket om den politiske tänkaren, krigsreportern och samhällskritikern, men i min mening alldeles för litet om den skönlitteräre författaren Grossman. Och det är trots allt hans romaner som gör att vi minns honom idag.

Hans tre sista verk, vilka nu finns tillgängliga på de flesta europeiska språk, inklusive på svenska, borde räcka till för att göra Grossman till en av de främsta antisovjetiska författarna. Likväl intar han i hemlandet knappast samma position som en Solzjenitsyn, Platonov, Sjalamov, Babel eller ens Jurij Trifonov. Popoff menar att detta har politiska förtecken, att man idag inte har något intresse av att erkänna Sovjets brott mot mänskligheten och att bearbeta historien så som man har gjort i Tyskland. Detta må vara sant för stora delar av landet, men förklarar inte varför även bitska antiputinister och antistalinister knappast anser Grossman vara en av 1900-talets stora. Det kan även noteras att Liv och öde nyligen blev en omtyckt serie på rysk statsteve.

I min mening har det snarare att göra med bristande litterära kvaliteter. Romanen har, precis som författaren önskade, i väst upprepade gånger kallats för ”en ny Krig och fred”, men en nykter jämförelse mellan Grossman och hans stora förebild skulle knappast vara till Grossmans fördel. Han uppvisar visserligen samma episka omfång, men saknar det psykologiska djup som utgör den egentliga behållningen hos de ryska klassikerna. Det är trots allt inte för deras idéer vi läser dem idag, utan tvärtom: trots dem.

Grossman har i stället en omisskännligt sovjetisk ton i sina dialoger och karaktärsteckningar – rollfigurerna är ofta pappfigurer som talar mer till läsaren än till varandra. Att de råkar säga saker som Sovjet inte ville höra är en stor förtjänst, men i grunden en moralisk och inte en litterär fråga. Möjligen låter han bättre i översättning, eftersom den didaktiska tonen blir mindre påfrestande när den transponeras till en annan kulturell kontext. Och möjligen säger det något om samtiden och dess konfirmeringsbias att man gärna läser sådant som bekräftar sedan länge etablerade moraliska sanningar. Som helhet framstår Liv och öde, som visserligen är mycket bättre än föregångaren Stalingrad (i Sovjet utkommen 1954 under titeln För den goda saken), som en välgjord teveserie, med exakt samma genrebegränsningar. Man kan inte skaka av sig känslan att Popoff är lite väl snar att gå på myten om Grossman som en av 1900-talets stora författare och avslöjare av allt som var fel med Sovjet. I mångt och mycket var han trogen Sovjetprojektet, och även om hans analys av stalinismen är skarp och före sin tid, var han knappast det allseende snille som Popoffs mycket läsvärda men bitvis litet väl hagiografiska studie tecknar.

Hur det än är, sammanfattades Grossmans gärning bäst av hans vän och kollega Ilja Ehrenburg. Begravningen 1964 var övervakad av myndigheterna och talen måste godkännas i förväg. Likväl lyckades han säga något om författarkapet som i min mening äger giltighet ännu idag: ”Även om han inte kan lära oss hur vi bör skriva, kan han lära oss vad vi bör skriva om.”