1. En dag i början av augusti 1914Robert Musil ser krigsfebern gripa Berlin

Han har noterat den snabbt förändrade atmosfären i staden: upphetsningen, uppslutningen, den ordrika retoriken, kvinnornas enklare klädsel. ”Folk kastar sig framför tåg för att de inte tillåts tjänstgöra i fält. På trappan till Gedächtniskirche började lekmän predika under försonings- och förbönsgudstjänsten.”

Hans namn är Robert Musil, en 33 år gammal österrikare, kort, lätt framåtlutad, tunnhårig, med aningen blodlöst utseende, kisande blick och tunga ögonlock. Till Berlin flyttade han för ett drygt halvår sedan med sin hustru Martha, i syfte att fullfölja en dröm. Musil är färdigutbildad ingenjör – som sin far –, med doktorstitel, begåvad och högintelligent, men han har sagt nej till goda och lockande erbjudanden inom sin profession för att istället inleda en osäker bana som författare och fri skriftställare. Hans håg står till litteraturen och konsten, psykologin och filosofin. Den litterära karriären är det dock lite sådär med. Han har fått ett par noveller publicerade och skriver, utan större framgång, på en pjäs. Till Berlin har han kommit för att arbeta som recensent på en litterär tidskrift, Die Neue Rundschau.1 Han skriver dessutom en del i andra tidningar. Han och hans fru bor i Charlottenburg, på Mommsenstrasse 64. De har nyligen firat badsemester på Sylt.

Arbetet tillfredsställer ej, den litterära karriären visar tydliga tecken på att gå i stå, de egna texterna finner inte längre nåd inför hans skarpa, obarmhärtiga blick. Musil befinner sig i en kris. Kanske är det därför som kriget lockar? Som en flykt, en utväg?

Det som sker runtom honom både fascinerar och skrämmer. De patriotiska sångerna på caféerna finner han gräsliga. Och denna kväll ser han hur

En folksamling på gatan omringade någon som läste ur en extraupplaga av en tidning och en spårvagn försökte mycket långsamt köra förbi, den långe mannen, som är i sena tjugoårsåldern, ropar: ”Stanna, stanna säger jag!” och viftar rasande med sin käpp. Hans ögon har en galnings uttryck. Psykopater befinner sig i sitt rätta element, lever livet fullt ut.

Ändå kommer Musil inom några veckor att resa hem till Österrike och anmäla sig för tjänstgöring i armén. Mot de känslostormar som har släppts lösa hjälper i längden inte ens hans intelligens och kyligt, distanserade väsen: ”Kriget drabbade mig som en sjukdom, egentligen mer än den åtföljande febern.”

2. Lördagen den 26 september 1914

Vid denna tid publiceras en artikel av Robert Musil i Die Neue Rundschau. Det är den österrikiske skriftställarens eget bidrag till en av många intellektuella utövad genre, nämligen Hyllandet Av Kriget. Musil talar om dess skönhet och förbrödrande kraft, dess förmåga att frampressa det bästa ur människan – ”trohet, mod, underordning, pliktuppfyllelse, enkelhet”. Krigets baksida skrämmer inte, tvärtom:

Dödens fasor finns inte mer, livsmålen har ingen betydelse. De som måste dö eller offra sin egendom har livet och är rika: detta är idag ingen överdrift, utan en upplevelse, oöverskådlig, men lika påtagligt kännbar som ett föremål, en urmakt för vilken kärleken på sin höjd var ett litet brottstycke.

När texten trycks befinner sig Musil själv vid den fredliga gränsen mot Italien, där hans kompani vaktar ett fort uppe bland de höga bergen. Han har ännu inte hört ett skott avlossas.

3. Lördagen den 19 december 1914Robert Musil åker skidor i Trafoi

Det är nu nästan exakt fyra månader sedan Robert Musil blev en del av den österrikisk-ungerska armén, som löjtnant och chef för 24:e landstormsbataljonens 1:a kompani.2 Fortfarande har han inte hört ett enda skott avlossas i strid. Den 20 augusti: inryckning i Linz. Den 20 september: avmarsch mot Sydtyrolen och den italienska gränsen. Alla vet att det neutrala Italien rent formellt är en allierad, men alla vet också att det sedan länge går mycket högstämt tal i grannlandet om att ”återföra” de – huvudsakligen italiensktalande – provinser i norr som nu lyder under kungen och kejsaren i Wien. Så sysslan som gränsvakt är ingalunda meningslös.

Men ingenting har hänt, lyckligtvis. Det mest dramatiska har nog varit ett både oväntat och ovälkommet beskedet från hans sju år äldre hustru Martha om att hon hade blivit gravid, efter att makarna mötts under en permission. Robert Musil har inte plats för några barn i sitt liv, så han uppmanade henne då, med eftertryck, att göra abort; Martha fick dock missfall innan frågan ställdes på sin spets.

En annan minnesvärd händelse: den 1 november befordrades han till överlöjtnant.

Annars inget.

Huvuddelen av tiden har han och hans mannar tillbringat i Gomagoi, ett gammalt fort från 1830-talet försett med rundtorn, byggt för att spärra den väg som går genom en djup dal och för till den italienska gränsen. Landskapet är underskönt med sina höga bergstoppar, men tjänsten i den fuktkalla labyrinten av gångar och kasematter har snart blivit monoton, särskilt sedan snön kom och började stänga dem inne.

Dessutom har det visat sig att Musil inte passar vidare väl vare sig i armén eller för sin roll som kompanichef.3 Därtill är han å ena sidan alldeles för individualistisk, kritisk och egensinnig, å den andra alltför fyrkantig, opraktisk och oengagerad. Hans kyla och distans förväxlas lätt med arrogans. Musil finner det också på gränsen till plågsamt att omges av människor som inte delar hans intellektuella intressen, människor som aldrig skulle kunna tänka sig att läsa en bok, än mindre att skriva en. Allteftersom månaderna har gått har han blivit alltmer ointresserad, ja, nästan apatisk. Han röker mycket. Han åker skidor. Han skriver nästan ingenting.

Drömmen om krigets skönhet och förädlande kraft har redan gått i kras för honom, detta utan att han ens har fått skåda strid. Förvisso vill han fortfarande göra sin plikt,4 men kan han alls slippa fronten så är han nöjd. Från kriget i Galizien och i Serbien kommer få nyheter som kan kallas goda, och de till synes oändliga listorna över stupade – ”död … död … död …” – finner han överväldigande. Om än på ett för honom typiskt abstrakt vis.5

För en kort tid sedan drog huvuddelen av hans bataljon iväg mot fronten i öster. Dit vill han inte. Han skriver denna dag ett brev till sin väninna Hedwig Fischer.

Er vänliga gåva fyllde mig med ljuvlig tacksamhet i min trolska björnidyll. Jag har fullt av snö omkring mig, fötterna har blivit skidor och min förutsägelse att en så stor bortavaro från världen – jag börjar nämligen märka att denna är identisk med min föreställning om lycka – inte kan bli långvarig tycks gå i uppfyllelse. I varje fall är min bataljon redan på krigsskådeplatsen och det är bara jag och mitt kompani som har fått en obestämd frist, gudvet av vilken anledning och hur länge.

4. Onsdagen den 26 maj 1915

Robert Musil befinner sig alltjämt i Sydtyrolen. Italien har förklarat krig, och italienska trupper har just överskridit gränsen. Musil skriver i sin dagbok:

Krig. På toppen av ett berg. Dalen lika fridfull som under en sommarresa. Bakom skyddskedjan med vakter kan man gå på promenader som en turist.

I fjärran, tungt artilleri i en duell; i intervaller om 20, 30 sekunder och mer; påminner om pojkar som kastar stenar på varandra från stort avstånd. Trots att det är långtifrån säkert att de kommer att träffa låter de sig alltid frestas att kasta en gång till.

Granater landar i ravinen bakom Vezzena; otäck svart rök, som ser ut som om den kom från en eldsvåda i ett hus, hänger kvar i minuter.

Känner för det stackars omringade bergslandskapet i Lavarone.

5. Fredagen den 11 juni 1915

Denna dag reser Robert Musil till Bolzano, för att än en gång träffa sin hustru Martha. I sin dagbok antecknar han:

Under turen till stationen tröttnar min häst; detta innebär en nattlig resa på en stegvagn till Trento. Åtföljd av en brandman som kommer från Lavarone och berättar om den positiva inställningen bland trupperna där! Det är bara gevärsskyttarna som skjuter på både vän och fiende, säger han.

Strålkastare: de kommer från bergens hårtäckta silhuetter – vilka själva ter sig som vilda fantasifoster – som ögonen på sagolika sniglar på stjälkar. Framträder någonstans ur sidan på odjuret. Rör sig fram och tillbaka. Vilar länge på en plats. Stiger glatt och lyser upp molnen. På tåget verkar till och med andraklasskupéns anspråkslösa lyx överdådig. Kulturminnen vaknar.

Ankomst till ett kolsvart Bolzano. Hovmästaren från stationen vägleder mig till hotellet jag har blivit rekommenderad.

6. Söndagen den 4 juli 1915Robert Musil följer bombardemanget av Monte Verena

Tidig sommarmorgon. Klockan är runt halv fyra, solen har ännu inte gått upp, men det är ändå ljust. Han ser boskap vakna upp på de intilliggande ängarna: ”Ligger i behagliga ställningar. Man får en klart definierad föreställning om denna gryende nötkreaturstillvaro.” Då och då hörs braket av artilleri.

Robert Musil befinner sig på den höga Asiagoplatån, någon mil från fronten. Han har en ny befattning: adjutant till befälhavaren för landstormsbataljon 169. I slutet av januari förlorade han sin post som kompanichef; hans befälhavare ansåg honom vara passiv, svårhanterlig och försumlig, ja, inkompetent. De flesta skulle finna en sådan degradering förnedrande – Musils högborgerliga föräldrar är skakade in i själen och fulla av skam – men själv verkar han ta den tämligen lätt. Det är uppenbart för alla att han inte klarade av sin tjänst; hans egen reaktion andas rentav lättnad. Han har nu mer tid över till sig själv.

Kriget har dessutom gett hans tidigare så tomt tuggande sinne något att dröja vid, då framförallt som estetisk sensation. För han befinner sig alltjämt på betryggande avstånd från alla strider. Han mår rätt så fint. Han har tagit sig en hålldam: en jämngammal, ogift bondkvinna vid namn Magdalena Lenzi, men han kallar henne, föga smickrande, Grigia, den grå – efter hennes ko.6 (Arrangemanget är ett ej ovanligt fenomen bland officerare i etappen, som Musil, ofta inkvarterade i privathem, långt bortom all äktenskaplig kontroll – och detta i en situation då många makar är bortkallade.) Samtidigt är han övertygad om att han älskar sin hustru. Hon är den upphöjda, den ädla, och kärleken till henne skänker han ett lätt extatiskt, kvasireligiöst uttryck. Men denna upphöjelse hindrar honom inte från att släppa fram sina ”skamliga lustar” med den andra kvinnan.7 Dubbelmoralen stör honom inte. Det är snarare en av arrangemangets poänger.

Sedan några dagar pågår en stor italiensk offensiv. De värsta striderna rasar långt bort, vid Isonzo. Men även runt Asiagoplatån har det inletts anfall. Det Musil kan märka av allt detta från sin position är en artilleriduell:

Såg bombardemanget av befästningarna i Monte Verena från 30,5 cm granatkastare. Varhelst projektilerna landar stiger en plym av rök och damm vertikalt och breder ut sig högst upp som en pinje. Känslan är helt neutral. Som när man tittar på lerduveskytte. Exakt samma sak när man ser de italienska patrullerna nere i Val Sugana, eller deras skyttegravar, eller tåget som för med sig proviant till Gobo varje dag.

Runt de österrikiska befästningarna är granatkratrarna från det senaste bombardemanget klara som mullvadshål.

Ett tungt italienskt artilleribatteri försöker lokalisera vår granatkastare med granatkartescher. Dammoln i luften, inget annat intryck. Ljust rökmoln.

Det vackra sommarvädret fortsätter. Senare på dagen hålls en gudstjänst ute i det fria: ”På en packlår, bilden av ett helgon och två stearinljus. Majoren8 tycker av någon anledning att detta evenemang är sentimentalt vackert och tar ett fotografi.”

Om fem dagar ska Musil åka på ännu en permission. Han och hustrun ska då mötas på Hotel Kaiserkrone i Bolzano.

7. En dag i slutet av juli 1915Robert Musil lyssnar på grammofonmusik i Palai

Musil är inkvarterad i prästgården i den lilla bergsbyn Palai. Skolhuset intill har förvandlats till militärt förråd. Hans älskarinna Magdalena Lenzi bor, med sin gråfärgade ko, i ett hus nära skolan. Någon riktig väg finns inte, ännu, men byns män har städslats för att bygga en. Och bondkvinnor som Magdalena hyrs in för att sköta mycket av underhållet i detta land av slingrande stigar: på deras ryggar bärs ammunition, mat, taggtråd och andra förnödenheter som de österrikiska trupperna uppe på bergstopparna behöver.9 Sådan energi och utbredning har det här kriget att det har förändrat livet i dess grundvalar även i undangömda små bergsbyar som denna.

De strider som tidigare pågick här på Asiagoplatån har planat ut och stannat av, utan någon nämnvärd rubbning av frontlinjen. Kanonmullret har klingat ut. Borta vid Isonzo har den italienska armén med en skrämmande brutal konsekvens dock fortsatt med sina attacker, men även där har det blivit få påtagliga resultat, utom tiotusentals döda.10 I några strider har Musil ännu inte varit inblandad.

Han fortsätter att leva sitt stillsamma liv bakom linjen i Palai, som adjutant till bataljonschefen. Han har gott om tid att rida runt på sin häst Pepi och bland annat studera bondkvinnorna med sina – i hans ögon – märkliga och exotiska vanor; den urbane överklassmannen Musil är förbryllad och lockad av det han ser.

Denna kväll har han uppenbarligen slagits av det lätt absurda i hela situationen. Han skriver i sin dagbok:

En flugas död: Världskrig. Grammofonen har arbetat sig igenom många kvällstimmar. ”Rosa we’re going to Lodz, Lodz, Lodz” och ”Come into my bower of love”. Blandat med enstaka tjeckiska folksånger och Slezak eller Caruso. Huvuden i ett dis av dans och melankoli. Från ett av de många långa flugpapperen som hänger från taket har en fluga fallit. Den ligger på rygg. I en ljuskägla på vaxduken. Bredvid ett högt glas med små rosor. Den försöker komma upp på benen. Ibland är dess sex små ben ihopdragna och pekar uppåt. Den blir allt svagare. Dör helt ensam. En annan fluga springer fram till den, sedan bort igen.

8. Onsdagen den 22 september 1915Robert Musil får sitt elddop vid Tenna

Höst: ”Kullarna låg som stora vissna kransar under oss; skyttegravarna gömdes av lövverket; heroiskt brun låg Valsuganadalen framför oss, skapad av Gud som en trombonstöt.” Sedan slutet av augusti har Robert Musil en ny adjutantbefattning, fortfarande i Sydtyrolen men nu något längre västerut. Den flyktiga affären med Magdalena Lenzi har avslutats, och till henne ska han aldrig mer återvända – annat än litterärt. Han ser lite mer av kriget nu, och tjänsten är mer krävande. Han har fått pröva på både rädsla och utmattning. Han får allt svårare att behålla sin kyliga distans till allt som sker: ”Skärmytslingarna, dödsfallen osv, som ägde rum framför dessa ställningar har inte, fram till nu, gjort några intryck på mig.”

Denna dag befinner sig Musil och en grupp soldater utanför Tenna vid Gardasjön, invid ett fort uppe på en höjdsträckning. Fronten är lugn. Plötsligt ser han något på himlen:

Ett flygplan gled med underbart utspända vingar genom luften. Undersidan av vingarna var målad med italienska röd-vit-gröna färger och solen lyste igenom som ett glasfönster i en kyrka. ”Det har inte mycket med kultur att göra”, tänkte jag, ”att beundra detta, men vad vackert det är!” I samma stund som jag hänförd stirrade på himlen kom jag att tänka på att vi, en grupp soldater som stod tillsammans som besökare på en galoppbana, borde utgöra ett lockande mål för mannen i flygplanet. I nästa ögonblick hörde jag ett svagt sjungande ljud. Men det kan naturligtvis också ha förhållit sig på motsatt sätt. ”Han har kastat ut en pil”, tänkte jag, en av dessa luftpilar som i maskinvapnens tidsålder nästan framstår som rörande atavistiska, men som trots att de inte är tjockare än en snickarbibel slår igenom en man från hjässan till fotabjället.

Det han hör är ljudet från ett knippe luftpilar,11 som den italienske piloten har kastat ned mot dem.

Ljudet från en tjutande eller brusande vind. Som blir allt starkare. Tiden verkar gå otroligt långsamt. Plötsligt trängde någonting ner i marken alldeles bredvid mig. Det var som om ljudet svaldes. Inget minne av någon luftvåg. Inget minne av någon plötslig allt större närhet. Men det måste jag ha känt eftersom jag instinktivt vred överkroppen åt ena sidan och, med fötterna fast förankrade, böjde mig djupt. Inte en antydan till rädsla då jag gjorde det, inte ens någon rent nervös reaktion, såsom hjärtklappning, som annars yttrar sig i samband med plötsliga chocker, också då man inte känner någon rädsla. Efteråt en mycket behaglig känsla. Tillfredsställelse över att ha genomgått upplevelsen. Nästan stolthet; att bli upptagen i ett samfund, dop –

9. Lördagen den 20 november 1915Robert Musil fraktas i tåg mot Isonzo

Kanske är det fantasimänniskan i honom som reagerar? Två korta order kommer. Först: ”Bataljonslarm!” Sedan: ”Förbered tågembarkering!” Men det räcker. ”Nerverna, för närvarande inte vana vid sådana saker, darrar.” Han blir blek och upprörd, ”utan att känna någon orsak”. Men orsak finns. Ett sådant här plötsligt uppbrott kan egentligen bara betyda en sak: Isonzo, blodiga Isonzo.

Där pågår sedan ungefär tio dagar ännu en italiensk storoffensiv, den fjärde i ordningen det här året. Precis som tidigare har den italienska armén slängt in nästan allt vad den har i försöken att bryta igenom de österrikisk-ungerska linjerna vid floden, utan hänsyn till egna förluster eller moderna taktiska finesser. Särskilt kampen om staden Gorizia har utvecklats till en blind utnötningsstrid av allra värsta slag, en strid som slukar kolossala mängder soldater och material. Detta vet alla. Detta vet Musil. Han som hoppats på ännu en period av lugn och ro uppe vid Caldonazzosjön, på tryggt avstånd från fronten. Men nu är det deras tur att kastas ned i den bubblande grytan. Ilastningen blir kaotisk:

Under den långa väntan går grupper av människor, ett par här, ett par där, oförmärkt iväg; på kvällen är många i gruppen onyktra, en del av dem är redlösa. Brigadgeneralen med käppen befinner sig på stationen; han håller ett tal. I vagnarna ett menageri av ljud. Människor som i annat fall är väluppfostrade uppför sig som djur. Hövlig övertalning och hot har ingen inverkan. Vi har skjutdörrarna stängda. Nävar hamrar mot dem inifrån. Vid några av dörrarna pågår dolt motstånd. Löjtnant v. Hoffingott som är ansvarig för att dörren stängs skriker ”Bort med händerna!” och, i samma ögonblick, svingar mot de dolda händerna med sin jaktkniv. Den rörelsen, med jaktkniven, var obeskrivbar. Som en elektrisk laddning som utlöses i en ljungeld; men utan sken, utan blixt eller liknande – någonting vitt, beslutsamt …

Tåget rullar långsamt mot öster och Isonzo. De åker i tredjeklassvagnar. Musil har bara en filt att sitta på, men bristen på bekvämlighet bekommer honom inte. Därtill är hans sinne alltför upptaget av annat. Och än värre blir det när tåget rullar genom Bolzano, för han vet att hans älskade Martha är där, just där, helt nära, men de kan varken mötas eller kommunicera med varandra. Hans förtvivlan växer till: ”Ovärdig vanmakt. Gråter som en hund inombords.”

Till slut når de stationen i Prvacina, sydost om det rykande ruinvimmel som är Gorizia:

Redan under den senare delen av resan, ett stort antal flygplan. När vi hoppar ur vagnarna, artillerield runt omkring oss. Horisonten böljar. Långa rader av sårade i kärror och till fots. Vita bandage med röda fläckar. En virvel tar tag i en, ett tumult drar in en i den.

10. Måndagen den 20 mars 1916Robert Musil förs sjuk till Innsbruck

”Det hävdas allmänt att när man står inför döden njuter man mer ohämmat, man dricker livet på ett mer intensivt sätt. Det är vad poeterna säger”, skriver han och tillägger: ”Det stämmer inte. Man är bara befriad från ett tvång, som ett stelt knä eller en tung ryggsäck. Från tvånget att vilja vara vid liv, från skräcken för döden. Man är inte längre invecklad. Man är fri. Det är det storslagna i att vara härskare.”

Det har varit en svår vinter. Robert Musil klarade sig oskadd genom bataljonens tre veckor långa postering vid Isonzo, därtill hjälpt av att han inte hade en stridande befattning utan endast var adjutant åt bataljonschefen. Men upplevelsen av den tunga italienska artillerielden har varit illa nog. Han vill inte tillbaka. Istället längtar han åter till ett liv med rakspeglar och mjuka sängar och samlag och böcker och kristallglas och mustaschvax och konfekt och antimakasser, ”bada i badkaret, körsbär, jordgubbar, gurksallad, marmelad, pilsner, vin som inte smakar säck; flickor med korsetter och bröst i skuggkontur genom fuktiga blusar”. Därför har han gjort bruk av alla sina kontakter för att få till stånd en förflyttning till en tjänst bakom fronten.

Efter Isonzo blev bataljonen visserligen återförd till Sydtyrolen, men då väntade en annan svår uppgift: att under vintertid bygga ut och säkra kommunikationerna i Valsuganadalen. Där var fienden inte främst italienarna utan lavinerna. (Ibland smälte visserligen de två samman: så ofta man kunde utlöste båda sidor massiva snöskred med hjälp av artillerield.) För en knapp månad sedan deltog Musil i räddningsarbetet efter en stor lavin vid Arabba, detta med fara för eget liv. (Minne: även om bara fötterna sticker fram ur snön går det att se på kängorna, på kängornas sulor, om en man är död. ”Denna den stelaste av saker, spiken i en känga, är på något sätt stelare, och detta chockar en.”) På det här frontavsnittet har med andra ord fler dött i laviner och av förfrysning än av direkta stridshandlingar.

Musil blir dock offer varken för det ena eller det andra. Han blir helt enkelt sjuk, ordentligt sjuk. Han får feberfrossa, ögonkatarr och en svår infektion i munhålan som gör det besvärligt för honom att äta. Han förlorar mycket i vikt. Han blir deprimerad och kraftlös, och han befinner sig på ett tåg som ska ta honom till ett sjukhus i Innsbruck.

Så rullar de in på stationen. Han lyfts av tåget och bärs iväg. Av några kvinnors medlidsamma blickar förstår han hur illa däran han är.

11. Lördagen den 8 april 191612 Robert Musil förs sjuk till Prag

Läkarna i Innsbruck har misslyckats med att häva Musils svåra muninfektion. (Det är till och med möjligt att de har förvärrat hans tillstånd, då de har fått reda på att han tidigare haft syfilis och därför för säkerhets skull gett honom en kvicksilverkur.) Därför är han per tåg på väg mot Prag och ett annat sjukhus. Han ligger på en väggfast säng strax under taket. Genom ett litet gallerförsett fönster ser han himmel, moln. Tåget han åker med är fyllt av skadade från östfronten.

På väg från Polen, dagar, nätter, nätter, dag. En godsvagn med sängar transporterar de svårast sårade som inte förväntas överleva resan. En man med allvarlig skottskada i lungan och en annan vars höftled har krossats är inbegripna i hetsiga dialoger. Den ene är tyrolare, den andre wienare. Wienaren hävdar bestämt att tyrolarna inte dög någonting till i kriget, tyrolaren blir upprörd av det. Wienaren med skottskadan i lungan retas hela tiden med honom. Många gånger skrattar hela vagnen. På så sätt kan någon liten angelägenhet i förgrunden hålla själva döden stången. Vid ankomsten är wienaren död. […]

När tåget stannar börjar de flesta av dem böla som djur, känner outhärdlig smärta, och förrättar sina behov. Officerare och soldater.

Senare når han Prag och Karolinenthallasarettet. Där skrivs han in:13

Jag kommer oväntat fram till förbandsplatsen. Femtio människor i ett rum som inte är särskilt stort. Läkare och sköterskor i vita rockar; nakna, halvnakna, påklädda patienter. Med frusna fötter, nakna rumpor, lårstumpar, amputerade armar. Bland de avklädda, utsträckta kropparna skyndar människor fram och tillbaka, fingrar sträcker sig efter instrument, kvinnohänder håller borstar, helt upptagna, verkar det, med någon sorts tålamodskrävande, urartad målning, andra haltar ut och bär in saker – ett virrvarr av nakna och påklädda.

Som så många gånger förr studerar han kvinnorna med särskild noggrannhet. Sjuksköterskorna

talar med en om vad som helst. Syfilis, urinprov, lavemang. De klär på och av en och är beredda att röra en var som helst. De verkar vara immuna mot den ansamlade sexualiteten. Och ändå förblir de fullständigt kvinnliga.

12. Torsdagen den 8 juni 1916

Denna dag befinner sig Robert Musil åter i ett sommarvackert Bolzano, där han har fått en trygg skrivbordstjänst vid staben. (Förflyttningen ordnades av en högt uppsatt bekant.) Hans uppgift är att ta emot och bearbeta de förslag till olika militära utmärkelser som kommer in från fronten. Han bor tillsammans med sin hustru – bara det ett privilegium – i en stor och vacker villa i renässansstil, med tinnar, torn och portiker. (Villan har tillhört en italiensk industriman som flydde vid krigsutbrottet, varvid egendomen plundrades och vandaliserades av österrikisk-ungerska soldater; även boendet har arrangerats av den där vännen.) Rent fysiskt är Musil återställd, men den depression han har lidit av under våren vill inte släppa. Dagboken har han gett upp, men han för ett enkelt diarium där han söker mäta sitt tillstånd genom uppskattningar av två faktorer: å ena sidan sin arbetslust, å andra sidan sin sexualdrift. Sålunda lyder de senaste anteckningarna:

23/5-3/6: Ökad sexualitet. God arbetsförmåga. Man ser lätt alla förbindelser.

3/6: Avbrott.5 och 6/6: Återhämtat mig igen.

Och så idag: ”8/6: En uttalad depression börjar på alla sätt bli märkbar.” Det är omöjligt att veta exakt vad som är grunden. Till dels måste det handla om besvikelse, besvikelse inte bara över vad kriget utan också över vad han själv har visat sig vara. Vart tog den där förädlande urkraften vägen?

13. Onsdagen den 26 juli 1916Robert Musils första text i Tiroler Soldaten-Zeitung publiceras

Redaktionen består av fem man, alla är i uniform. De har sin arbetsplats på Hotel Laurin i centrala Bolzano. Äter gör de på ett annat hotell, Hotel Greif. Även tryckeriet ligger i Bolzano, på Museumstrasse. Musil har nu – än en gång via kontakter – fått en tjänst som inte bara är trygg utan också mer passande för hans begåvning, som redaktör på en soldattidning.

Även i Österrike-Ungern – eller rättare: inte minst i Österrike-Ungern – går det att förnimma en långsamt växande leda vid krigets alla prövningar. Och även här satsar staten på övertalning och propaganda. Tiroler Soldaten-Zeitung var tidigare just det, ett enkelt litet blad som mest bestod av material insänt av soldater vid fronten. Men den gamla redaktionen fick förra månaden sparken. Musil och fyra andra officerare togs in istället, och budgeten utökades. Bland annat kan man nu använda dyrt fyrfärgstryck. Rent organisatoriskt lyder man direkt under det lokala armégruppskommandot.

Uppdraget är uttalat propagandistiskt. Tidningen ska motverka allt ifrågasättande av det österrikisk-ungerska rikets enhet och dylikt. Motto för tidningen: ”För Gud, kung och fosterland!” Lösnummerpris: 20 heller.

I det nummer som går av trycket den här dagen finns en text av Musil för första gången med. Den är förvisso anonym. Den skildrar ett framgångsrikt anfall på en italiensk ställning och bygger inte på egen erfarenhet. Ett citat:

Artilleriet började att sondera terrängen med långa fingrar. Klockan 10 på förmiddagen inleds en samfälld attack och verkanseld. De första infanteristerna dyker fram ur snårskogen och stenhögarna och försvinner igen. Terrängen börjar myllra av deras närvaro och fylls av något obestämt och oroande.

Och fienden till att svara. Tungt artilleri från flankerna. Ursinnig beskjutning från batterier som fram till detta ögonblick hållit sig tysta. Omöjligt att söka skydd, man skulle inte veta i vilken riktning. Alla försök upphör snabbt och snart tänker man inte mer på det. Den avskyvärda orimligheten i att bli beskjuten från långt håll, som upplevs av alla, tynger på sinnena. Fukten från nattens regn dunstar bort från de uppvärmda kläderna. Inga tunga förluster. Tunga som bly tycks däremot fötterna vara som var och en släpar efter sig när han avancerar. Men inte för ett ögonblick kan någon hejda framryckningens lugna rörelse.

Sedan blir bestigningen besvärligare, när terrängen täcks av grus och klippblock. Männen tar sig uppåt efter att med viss svårighet ha funnit en trång passage genom ungskogen. Och plötsligt – när patrullerna avancerar mot stridslinjen 20–30 steg från varandra och det första ledet är knappt 300 steg från fiendens ställning som är väl skyddad av taggtråd – bryter en dödsbringande infanterield ut. Det har en befriande verkan, som skymten av ett badkar efter en dammig marsch. Männen kan inte längre behärska sig. I flygande fläng kastar de av sig ränslarna på marken och en häftig framryckning inleds. Från träd till träd, från kulle till kulle, officerarna i spetsen.

På ett ögonblick är de framme vid det djupa taggtrådshindret och frivilliga trängs för att få utföra operationen som kräver den mest sublima offervilja: att helt nära fiendens eldgivning med en tång göra en öppning i taggtråden.

Den första truppavdelningen mejas ner av kulsprutorna, andra strömmar omedelbart till. En soldat som träffats i bröstet faller på knä och fortsätter att arbeta tills han träffas av en dödande kula i huvudet. En annan gör en öppning med sin gevärskolv, en tredje med en fältspade. De övriga gör allt de kan för att neutralisera fienden. Under tiden har även våra kulsprutor kommit fram och trätt i aktion. Kampen varar någon minut. Fienden skjuter vildsint och gör blodiga öppningar i massan. Man sätter in det första ledets reservtrupper. En oemotståndlig kraft kastar den första vågen av män ur deras positioner.

”Den mest sublima offervilja”? Har Musil, återbördad till skrivbordets trygghetszon, återvunnit sin tro från augusti 1914? Knappast. Därtill har han sett för mycket, inte minst av den känslolösa, inrutade och imbecilla byråkrati som styr Österrike-Ungerns krigsansträngning.14 Snarare verkar han ha inrättat ett slags parallellexistens åt sig själv: i sitt privata liv fnyser Musil åt de idéer och institutioner som han i sitt officiella liv har till uppgift att stötta upp.

14. Söndagen den 15 oktober 1916

Denna dag kommer det ut ett nytt nummer av Tiroler Soldaten-Zeitung, och i det går det att läsa ännu en text av Robert Musil, ”Sonderbare Patrioten”. (Sedan några dagar är han för övrigt chefredaktör.) I hans bidrag för dagen står bland annat följande att finna:

Kriget hade medfört en annan inställning. Nu sade man: Och ändå, sådana var vi. Vi insåg aldrig hur stora, enade och organiserade vi var. De lyckades inte ens att svälta ut oss. Trots att vi var ett av länderna med de största naturresurserna var vi helt omedvetna om detta. Men betänk hur fulla av energi vi är, och vi visste det inte. Nu tycks österrikarna inte vara stolta över något annat än att ha varit ovetande. På invändningen att detta inte är något skäl att hysa någon särskild framtidstro, att till och med det kaotiska Rysslands många olika folkslag är enade, att även Frankrike – så moraliskt förödmjukat det än anses vara – är fullt av energi … att i allmänhet alla till slut kraftsamlade och att överlägsenheten följaktligen består i att ha gjort detta först, att ha förberett sig, att ha skaffat sig övertaget och nu utnyttja det, då svarar man: Skyttegraven!

15. En dag i april 1917

Under denna period skriver Robert Musil sitt allra sista bidrag till Tiroler Soldaten-Zeitung. Det handlar om motsättningarna i det mångnationella Österrike-Ungern och är ovanligt rakt på sak. Trots allt det arbete han har lagt ned och det beröm han har fått ska tidningen avvecklas. Han är besviken, också över att tvingas lämna det vackra och idylliska Bolzano. Kanske är det på grund av besvikelsen han unnar sig att vara extra öppenhjärtig. Ett utdrag:

Skulle någon, som ställde sig frågan på rätt sätt, kanske inbilla sig att ett sakernas tillstånd som varat i trettio, fyrtio, sextio år eller mer och som bestått i en kamp mellan ungefär jämnstarka nationalistiska partier, som tidvis lett till ett tillstånd av impotens, en impotens som emellertid krävt enorm ansträngning, offervilja och entusiasm av alla parter, skulle någon verkligen kunna inbilla sig att ett sådant sakernas tillstånd kunde upphöra om motståndarna övertygade sig om värdet av samförstånd? Medan alla orsakerna till konflikten levde kvar och knappt ens hade berörts? Det skulle innebära att tillämpa sagans minst sagt enkla moral på inrikespolitikens vilda kamp, och det skulle medföra en oerhörd besvikelse. Men vad annars var det som hördes då när kriget började, i den flerspråkiga allmänna opinionen, om inte det evinnerliga ”jag vill” och ”jag föredrar”, eller den naiva försäkran att efter kriget, trots allt, allting skulle ordnas av sig självt?

16. Tisdagen den 29 maj 1917

Robert Musil är nu posterad vid högkvarteret för sydvästra fronten i Postonja, där han tjänstgör vid kansliet. Han har nyligen fått en vacker dekoration, Ritterkreuz des Franz-Josef-Ordens. Tillerkännandet är dock snarare ett uttryck för den medaljinflation som har börjat härja än belöning för en verklig prestation ”inför fienden”, vilket formellt krävs. Det vet Musil. (Han har ju arbetat med militära utmärkelser och känner hanteringen inifrån.) Hans drabbande klarsyn gäller även den egna personen, och han har haft svårt att med uppriktighet tacka alla dem som har gratulerat honom till upphöjelsen, en upphöjelse som faktiskt har gjort honom mer indignerad än glad. Han hyr ett möblerat rum av några syskon, där han – än en gång – bor tillsammans med Martha. Hustrun är van vid mer ståndsmässigt boende och klagar, men han känner en märklig ro där:

Mitt rum var egendomligt, pompejiskt rött med turkiska gardiner; möblerna var fulla av sprickor och skarvar som drog till sig dammet som rännor och band av småsten. Det var fint damm, en overklig förminskning av småsten; men det fanns helt enkel där och var inte sammanlänkat med något skeende, vilket erinrade om den stora ensamheten i Alperna, som bara omgavs av det flödande ljusets och mörkrets stigande och sjunkande.

Några mil bort pågår sedan drygt två veckor det tionde slaget vid Isonzo. Än en gång söker den italienska armén nå ett genombrott,15 än en gång är förlusterna lika höga på båda sidor som vinsterna är små för någondera parten. Det går att höra det oupphörliga kanonmullret i fjärran. Tusentals människor dör varje dag. Om detta skriver han ingenting.

17. Söndagen den 11 november 1917

Den här dagen har Robert Musil just anlänt till Udine. Han har nyligen befordrats till kapten. Nu när det stora genombrottet vid Caporetto har fullbordats har hela staben för sydvästra fronten flyttats dit, och Musil har motvilligt följt med. Efter de italienska styrkornas brådstörtade reträtt härskar kaos, oreda och förvirring i staden. Vädret är trist, och han har inte funnit någon vettig inkvartering. Musils uppdrag är aningen speciellt. Han ska värdera, säkra och förteckna de många konstverk av olika slag som man har kommit över under framryckningen. Det finns mycket att göra i Udine, men Musil trivs inte alls på platsen och har planer på att så fort som möjligt ta sig till Wien, antingen genom att söka långledigt eller genom att hitta en ny tjänst vid det resursrika Kriegspressequartier i huvudstaden. Han tänker börja skriva på pjäsen igen, den där pjäsen han lade åt sidan 1914.

18. Torsdagen den 30 maj 1918

Denna dag publiceras en text av Robert Musil i den nystartade Heimat. Än en gång har kontakter fört honom dit han vill vara: till Wien (och Martha) samt en ny tjänst där han får göra det han kan allra bäst: skriva. Heimat är, precis som Tiroler Soldaten-Zeitung var, ett propagandablad utgivet av armén. Och det verkar behövas. Början på året var orolig i Österrike-Ungern i allmänhet och i Wien i synnerhet: strejker, protester och demonstrationer avlöste då varandra. Matbristen lättar ej. (I stället visar den tecken på att spridas även till krigsmakten.) Många vuxna har gått ned 10 eller 20 kilo, en del så mycket som 40. Vissa ålderdomshem och sinnessjukhus har stängts; de intagna har helt enkelt svultit ihjäl.16

Som alltid är de styrande upptagna av risken för en sprängning av det mångnationella riket. Till det hotet har nu lagts risken för smitta från bolsjevikernas Ryssland. Och nu när fred slutits i öster har det sistnämnda hotet ökat, påtagligt. Det är om detta som Musil skriver i sin första text för Heimat:

Våra krigsfångar återvänder från Ryssland. Efter lång fångenskap kommer de åter till hemlandet. De har upplevt mycket, haft det mycket svårt. De har varit med om det tsaristiska väldets järnhand och den stora omvälvningen, revolutionen som vände upp och ner på allting. Styrkan i denna händelse har gjort ett förvirrande intryck på en del av dem och nu kommer dessa infekterade individer, dessa smittobärare hem och gräver fram de intryck som de fått i det kaos som idag råder i Ryssland och försöker anpassa dem till våra förhållanden. Trots att det bara rör sig om ett fåtal, dessa infekterade – kanske en av tiotusen – är deras handlingar skadliga och förkastliga. Är de förbrytare eller narrar? Spelar ingen roll, inte heller med en narr sover man gärna under samma tak. Därför är det inte minst de anständiga hemvändarnas skyldighet att ständigt hålla uppsikt och genast gripa en sådan man som vill ge oss ryska förhållanden. Innan han hunnit förorsaka skada.

Den parallellexistens som Musil nu har levt länge har vid det här laget börjat uppvisa smått schizofrena drag.17 För samtidigt som han skriver appeller som den ovanstående hyser han samhällskritiska idéer.18 Dessutom ser han genom fingrarna med att Egon Erwin Kisch,19 en av hans underlydande på den stora krigspressmyndigheten i Wien, är ivrigt och konspirativt verksam med att grunda lokala arbetar- och soldatråd, efter välkänd revolutionär modell. Musil vill helst inte att familjen pratar med andra om det han gör på dagarna.

19. Onsdagen den 26 oktober 1918

Denna dag insjuknar Robert Musil i hög feber och frossa. (Är det möjligen spanska sjukan?) Han kommer att tillbringa de närmaste dagarna sängliggande, i parets lilla lägenhet på Florianigasse i Wien. De sensationella och världshistoriska händelser som väntar kommer han enbart att följa via tidningarna.

20. Måndagen den 2 november 1918Robert Musil ser revolutionen bryta ut i Wien

Det han skymtar, lite på håll, bär onekligen drag av en revolution: demonstrationer, möten, strejker, slagord, banderoller, flygblad, rykten, förvirring. Att det gamla kejsardömet håller på att falla i stycken råder det inget tvivel om. Det ser vem som helst. För fem dagar sedan utropades en tjeckisk republik i Prag; för fyra dagar sedan förklarade kroater och slovener att deras riksdelar hädanefter skulle tillhöra kungariket Serbien; för tre dagar sedan bildades en ”provisorisk nationalförsamling för Tysk-Österrike”; för två dagar sedan bröt revolution ut i Budapest; igår nådde oroligheterna Wien.

Musil känner en av de ledande i den lokala revolutionsrörelsen. Det är Egon Erwin Kisch, hans gamle underlydande på Kriegspressequartier. Han betraktar Kisch med samma upphöjda skepsis som han betraktar hela revolutionen:

”Kommer du och tittar på mig?” frågar han idag min fru inför rödgardets möte på Deutschmeisterplatz. ”Ikväll kommer jag att förfoga över 4 000 gevär. Mycket blod återstår att utgjutas”, säger han med ett verkligt beklagande uttryck. (För fyra veckor sedan förkunnade han att varje ytterligare man som dör vid fronten var ett brott!)

Han tror att han inte har ätit eller sovit på 48 timmar (men han sågs äta en måltid på ett kafé). Han är väldigt hes, ombytlig, och man kan inte få två på varandra följande meningar ur honom. W.20 är vid hans sida; på dessa två dagar har han blivit blek, smal, och väldigt hes. Tydligen har han ingen aning om vad han håller på med, tror att han påverkar människor att delta i en fredlig kupp. Han är ofantligt komisk. K., däremot, ger ett hysteriskt intryck. Angelägen om att till varje pris ställa sig själv i centrum för ett kaos i statsangelägenheterna. Expressionismens ande. (Men kanske är en sådan förtjusning i det teatraliska en nödvändig förutsättning för en roll i historien.)

Demonstrationer, möten, strejker, slagord, banderoller, flygblad, rykten, förvirring. Men ännu ingen skottlossning. Musil har hämtat sig från sin feber. Det var inte spanska sjukan. Hösten har varit ovanligt regnig men inte alltför kall. Himlen är mulen, och under Ringstrasses svarta och nakna träd syns röda fanor.

21. Slutet

Robert Musils krig tog slut i Wien, på Kriegspressequartier, där han ännu en tid fortsatte att arbeta, rent nominellt, trots att den armé han gjort tjänst i demobiliserats och precis som hela det fallna kejsardömet börjat lösas upp. Detta gjorde han av enkla ekonomiska skäl: han och Martha behövde lönen. Precis som de flesta av hans kolleger – de som ännu dök upp – bar han civila kläder. Musil satt i ett korridorliknande rum prytt med rader av tavlor, ensam bakom ett stort, avlångt skrivbord som gjorde att han såg märkligt liten ut. (Men stora saker skulle ske. De senaste årens erfarenheter hade gett honom material och inspiration till något som skulle bli ett av 1900-talets märkligaste litterära företag: den aldrig slutförda Mannen utan egenskaper.) När en god vän frågade vad i hela friden han gjorde där, nu när kriget var över, svarade Musil lugnt: ”Jag upplöser.” 7

Översättning: Förekommande citat är översatta av Björn Enoksson (italienska), Per Landin (tyska) och Martin Peterson (engelska).

1. Till Musils talanger hör också den att se sådana hos andra. Tidigare under året har han lärt känna en ung försäkringskassetjänsteman från Prag, en viss Franz Kafka, och Musil har försökt att få tidskriften att publicera en lång novell av den ännu okände litteratören, en novell kallad ”Förvandlingen”, vilken som vi alla vet handlar om en man som vaknar upp och finner att han har blivit en skalbagge.

2. Av beteckningen landstorm (Landwehr) ska man inte lockas att tro att detta var något slags enklare milis. Det handlade helt enkelt om reservister.

3. Visserligen har han tidigare gjort flerårig tjänst i armén – därav graden och befattningen – men då inte i första hand som truppbefäl utan som ingenjör.

4. Som Karl Corino har påpekat verkar han dessutom faktiskt tycka att det är lite skönt att få vila från sin krävande och uppmärksamhetstörstande hustru.

5. Redan i slutet av augusti stupade en av hans kusiner, men han har, som vanligt, haft svårt att uttrycka några starka känslor över det skedda, vilket har gjort föräldrarna upprörda. Han har omtalat sig själv som ”mannen utan emotioner”.

6. Magdalena Lenzi kommer senare, några år efter kriget, att dyka upp under sitt smeknamn i en novell betitlad just ”Grigia”, där en man kommer till ett lantligt, arkaiskt bakvatten och där inleder en kort men intensiv affär med en av traktens kvinnor. Det kan nämnas att vad som lockar också uppenbarligen är en annan och mer öppen sexualitet än vad den tillknäppte och högborgerlige Musil var van vid.

7. Musils biograf Karl Corino påpekar träffande – apropå en passage i Mannen utan egenskaper – att Musils hustru Martha egentligen är hans egenkärlek.

8. Alltså Musils chef, bataljonsbefälhavaren major Franz Graf Alberti de Poja.

9. Det kan nämnas att innan kriget är över kommer tretton av dem att få militära dekorationer för sina insatser.

10. Bara under de senaste två veckorna, under den offensiv som senare kommer att benämnas ”Andra Isonzo”, har den italienska armén förlorat runt 60 000 man. De exakta talen är det ingen som känner till vid denna tidpunkt.

11. Luftpilar, eller flechetter som de också kallades, var precis som namnet antyder små spetsiga pilar i metall, utan någon sprängladdning eller liknande, avsedda att göra verkan genom sin blotta fart och tyngd. De fälldes lådvis och är ett exempel på de experimentella vapen som vid denna tid prövades inte minst av de olika sidornas flygvapen, med högst skiftande framgång. Luftpilarna föll snart ur bruk.

12. Noteringen i Musils dagbok är odaterad, men vi vet att det var detta datum han skrevs in, och det han skildrar verkar vara proceduren då en kontingent med nyanlända patienter tas omhand.

13. Det kan nämnas att mycket var problematiskt eller underutvecklat i den österrikisk-ungerska krigsmakten, men sjukvården hörde inte dit. De stora framsteg som gjorts inom det medicinska fältet under de föregående 50 åren kom även denna härs soldater till godo. Av dem som hamnade på sjukhus återvände 77 procent så småningom till tjänst. Dödstalet bland de på sjukhus intagna var så lågt som 4 procent.

14. Och som han senare kommer att skildra med sådan infernalisk klarsyn – i verk där många personer han har mött under kriget kommer att förekomma, lätt men infernaliskt karikerade.

15. Den här gången är det Italiens västliga allierade som har insisterat på ett anfall, för att hoppeligen erbjuda avledning från deras egna våroffensiv i Frankrike.

16. En undersökning gjord några månader senare ger vid handen att det genomsnittliga kaloriintaget i Wien är 1 721 kalorier per dag. Ett normalt men på inga vis överdådigt dagsbehov beräknas till 3 000 kalorier.

17. Karl Corino talar om ”eine bemerkenswerte Schizofrenie”.

18. Må så vara att han betecknar sig själv som ”opolitisk”.

19. Kisch är en 33 år gammal journalist, med judisk bakgrund, född i Prag. Han skriver på tyska. Före kriget har han gjort sig ett namn tack vare sina skarpa, orädda och engagerade reportage, som ofta har dröjt vid samhällets skuggsidor. Han är en av många som har radikaliserats av kriget, efter att ha gjort tjänst som infanterist i Serbien och Karpaterna. För två år sedan tillbringade han en kort tid i fängelse på grund av sina vassa skriverier. Musil och Kisch är ett bra exempel på två personer som möts i sin begåvning men kolliderar i sina temperament.

20. Troligtvis författaren och dramatikern Franz Werfel.