Kriget går vidare
En seriestrip med bara två bildrutor illustrerar den mest laddade frågan i Jemen denna höst. Först en handskakning i närbild mellan Ali Abdullah Saleh, den avsatte presidenten som ledde Jemen i 33 år tills han tvingades avgå 2012, och hans tidigare ärkefiende Abdulmalik al-Houthi, ledaren för houthierna, en väckelserörelse med egen milis. Tillsammans är de idag Jemens mäktigaste kraft, ett resonemangsäktenskap till nytta för båda parter. ”Tahalof al-shirr”, Ondskans allians, enligt deras kritiker i Jemen.
Tillsammans störtade Saleh och al-Houthi övergångspresidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi, som var satt att leda Jemen på obestämd tid. Duon tvingade Hadi och hans regering i exil till Riyadh 2015. Då tog de kontroll över huvudstaden Sanaa och i tre år har de lyckats behålla makten över merparten av hela norra Jemen, samtliga departement och militäranläggningar. Detta, trots 13 000 flyganfall från Saudikoalitionen, enligt Yemen Data Project, en krigsnota på 200 miljoner dollar om dagen för Saudiarabien, enligt en Harvardstudie. Ett två år och nio månader långt misslyckande för Saudikoalitionen som inte uppnått något av sina mål: att trycka tillbaka houthierna (som hämtar ett jämförelsevis ringa stöd i Iran) och återinrätta sin kandidat i Jemen, Hadi.
I serien som ritats av jemenitiske satirikern Rashad al-Samei tecknas också något annat än styrka hos denna hittills oslagbara duo. Saleh och al-Houthi för inledningsvis samman båda sina händer i en till synes hängiven handskakning. Men i nästa ruta zoomar blicken ut, perspektivet vidgas och nu visas också kropparna, platsen omkring. Männen balanserar på varsin sida av en tom grav redo för den som faller först, och händerna är inte kamratligt omslutna utan rycks och dras i en kamp på liv och död: Nu framträder skillnaderna mellan Saleh och al-Houthi.
Seriestripen kommer efter uppenbara slitningar mellan Saleh och houthierna. Det började under sensommaren med att Saleh lät sätta upp en enorm affisch i centrala Sanaa av sig själv tillsammans med, ja, inte bundsförvanten al-Houthi utan exilpresidenten Hadi (mannen han fördrev med houthiernas hjälp), med löfte om ett ”nytt, självständigt och modernt” Jemen. Salehs parti Folkkongressen, GPC (som också är Hadis), firade jubileum och Saleh kallade som ofta förr, ut sina supportrar i huvudstaden, 300 000 människor, och höll tal bakom skottsäkert skyddsglas. För första gången sedan alliansen med houthierna för fem år sedan kallade han dem ”milis”.
Förräderi, enligt houthierna. De kallar sig Ansar Allah, Guds hjälpare (ett uttryck för de Medinabor som gick över till profeten Muhammed i islams begynnelse). I dagens Jemen gör de anspråk på att vara också landets rättmätiga försvarsmakt. Houthimilis är ett namn Saleh gav dem på 00-talet när han ännu var ensam om att se dem som iranska proxies. Han sökte då finansiering för ett krig men varken USA eller Saudiarabien lät sig övertygas att houthierna var stödda utifrån. För säkerhets skull sponsrade Saudiarabien ändå Saleh. På den tiden försökte Saleh krossa hela al-Houthis organisation. I sex inbördeskrig (2004–2010) skickade han armén efter houthierna och dödade flera av Abdulmalik al-Houthis släktingar, däribland hans storebror, rörelsens grundare Hussein al-Houthi, liksom tusentals andra krigare och civila, samt smulade sönder deras hemstad Saada, ett världskulturarv rest i lera på 800-talet kristen tid. Krigen fördrev hundratusentals som aldrig kunnat återvända till annat än ruinhögarna – som nu på nytt bombas, av saudikoalitionen.
Så länge Saleh och houthierna står enade på en och samma sida av den tecknade graven, och deras rivaler på den andra råder knappast någon tvekan om utfallet. De möter visserligen en väpnad motståndsrörelse söderöver, i den fritänkande entreprenörsstaden Taiz, som lyckats hindra Saleh och houthierna från att inta staden, men ännu varken förmått bryta houthiernas blockad eller stoppa deras angrepp. Och österut, i den oljerika ökenprovinsen Marib, har klanerna ingått allians med Hadi och organiserat det mest professionella motståndet mot duon. Marib beskyddas också utifrån av saudikoalitionens stridsplan. Soldaterna har avancerat ut ur staden och nått Sanaaprovinsens östra del. Dock: i nästan tre år har jemenitiska medier rapporterat att de är på väg att återta huvudstaden, men ännu har de inte nått in i centrala Sanaa. Och det tycks orimligt att Saleh, som förfogar över en styrka på runt 50 000 soldater, möjligen det dubbla, tillsammans med houthierna med deras ytterligare 100 000 krigare, skulle förlora ett slag om huvudstaden. Visserligen bombas den intensivt, ofta flera gånger om dagen, av saudikoalitionen med stöd från väst, men Sanaa kontrolleras inifrån och Hadi har färre allierade på marken.
Ända sedan kriget bröt ut har den utländska koalitionen och Hadis allierade inne i Jemen hoppats på att Saleh och al-Houthi vänder sig mot varandra. Själva har de inte förmått rucka på deras makt över norra Jemen. Saudikoalitionens krigföring har istället försatt landet i en humanitär katastrof. Att de ändå fortsätter som förr bör förstås delvis mot bakgrund av att Saudiarabien upplever ett desperat läge. För första gången på decennier, och trots stora investeringar, har de tappat kontrollen över sitt största grannland.
När Saleh öppnade sprickan gentemot houthierna genom att som i sin forna krigsretorik åter kalla dem milis trodde sig flera ana något nytt i horisonten. Var krigets status quo äntligen på väg att upphöra? Imploderade makten i Sanaa?
Houthierna replikerade omedelbart. Beväpnade män skickades för att marschera i huvudstaden och Abdulmalik al-Houthi framträdde på teve, avmagrad, förbannad: ”Det är vårt ansvar, Ansar Allahs och GPC:s, att bevara enigheten och vår inbördes ordning. Den som bortser från detta ansvar, eller förnekar det, eller handlar i motsättning till det är: skyldig. Och kriminell, gentemot Gud, hans folk och hemland.” Flera houthier anklagade Ali Abdullah Saleh för att inte nog delta i de väpnade striderna och alltmer driva en egen agenda. En av gruppens språkrör sa till mig: ”Säg att Saleh har bara en soldat och jag svarar dig att i Jemens frontlinjer har han noll, ingen på något av våra 40 stridsfält. När någon dör i strid, vem ersätter honom? Jo, det gör klanerna och de följer idag Abdulmalik al-Houthi, inte längre Saleh.” Han tillade att Saleh inte går att lita på.
Var är lönerna? svarade Saleh på politikermaner, och beskyllde houthierna för att missköta finanserna. Statsanställda har gått till jobbet utan att få betalt på flera månader, och Unicef började därför i somras avlöna landets läkare och sjuksköterskor med hopp om att inte också vården ska kollapsa, mitt i en koleraepidemi som saknar motstycke och som brutit ut som en direkt följd av kriget. Röda korsets prognos: En miljon smittade i slutet av detta år.
Inhemsk medier rapporterade att houthierna satt Saleh i husarrest såsom de tidigare gjort med exilpresident Hadi. Men, Saleh är inte lika lätt att fånga och al-Houthi behöver honom ännu för att kunna behålla Sanaa. Beroendet är ömsesidigt.
Den som tror att kriget går mot sitt slut och Saleh och al-Houthi snart skiljs åt, bör påminna sig att under tusen år lyckades imamerna, det religiösa kungahuset som styrde norra Jemen till 1962, bemästra splittringens och styrningens konst, att ständigt hålla utkik efter fiender och intrigera i ett samhälle som institutionaliserat misstänksamhet och kristillstånd. Saleh har kallat det att dansa på ormars huvuden, och han gör det än genom att först flörta med Hadi för att sen, i slutet av september i år tilltala honom såhär under ett tevesänt tal: ”Du, Hadi, tänk inte på att någonsin återvända hit.” Samtidigt hyllade han åter houthierna.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Saleh och houthierna utgör sannolikt ett större hot mot varandra också framöver än vad fienderna gör, inhemska som utländska. De senaste månaderna har visat att ingen är redo att inleda också en strid mot den andre och därmed riskera sitt grepp om Sanaa. Alliansen dem emellan, om än ansträngd, består därför ännu ett tag. Och det, jämte fortsatt inhemskt motstånd mot denna duo och Saudiarabiens ständiga anfall samt fördjupade internationella militära samarbeten har fört kriget ur hösten och in i vintern. Ett fjärde krigsår kan anas.
***
TILLÄGG 2017-12-15: Som framgått av medierapporteringen den senaste veckan, visade det sig stämma att Saleh och houthierna var varandras största hot, och att maktspelet inom Jemen sa mer om vad som väntade i detta krig än någon saudi-iransk strid om inflytande. Från den tid som förflöt sedan artikeln skrevs och nu publiceras fick Rashad al-Sameis tecknade seriestripp en verklig sista ruta som utspelade sig under några dramatiska dagar i Sanaa. Väpnade strider bröt ut mellan Salehs och houthiernas respektive anhängare om kontroll över huvudstaden. Saleh bröt alliansen dem emellan varpå houthierna ska ha ställt honom inför ett ultimatum: kapitulation eller död. Houthierna sköt honom i huvudet den 4 december. De har nu ensam makt över merparten av norra Jemen. Alliansens upplösning och Salehs misslyckade sista ”ormdans” är krigets hittills största vändning. Huruvida Saleh trots allt lyckats försvaga houthiernas militära dominans och om hans död kommer fungera som katalysator för ett ökat inhemskt motstånd mot houthierna får kommande veckor utvisa.