En av livets mer lustfyllda sysselsättningar är att utpeka de skyldiga till ovälkomna händelser, särskilt om man lyckas hitta någon att skylla på som ingen annan tidigare har misstänkt. Inget kan bättre bevisa ens egna förtjänster; och samtalen människor emellan skulle förmodligen minska med åtminstone hälften om uttryck för skuld bannlystes. Medan alla hävdar att sökandet efter den skyldige syftar till förbättringar och förhindrande av en upprepning, lär en uppriktig självrannsakan säga oss något annat.

Den aktuella ekonomiska krisen har därför framkallat en del välbehag, likaväl som en hel del obehag; vanligen inte hos samma människor. Det är de relativt trygga som hänger sig mest åt skuldbeläggandets lust; det finns ett slags bitter njutning i att begrunda världens ondska ur en trygg position.

Och det finns förvisso skyldiga så det räcker och blir över. Först har vi bankirerna själva, som såg till att ta så mycket betalt att det inte spelade någon roll för dem personligen om deras banker kollapsade efter ett antal år av vårdslös utlåning; själva skulle de i alla fall klara sig, med en förmögenhet undanstoppad.

Detta bekräftar en iakttagelse som gjordes för länge sedan av J. K. Galbraith: moderna företag drivs inte i första hand till förmån för sina ägare, aktieägarna, utan för cheferna, som i likhet med alla byråkrater tillskansar sig privilegier. Sådana chefer lär förstås blidka aktieägarna genom några år av stora vinster innan den slutliga kollapsen kommer; och aktieägarna i andra företag, som ser hur konkurrenterna genererar dessa stora vinster, kräver samma resultat av cheferna för de egna företagen. Smittan sprider sig.

Sedan har vi förstås de reglerande och övervakande instanserna, som inte precis vunnit ära och berömmelse. Det sägs ibland att finanssektorn inte har reglerats tillräckligt hårt, vilket mycket väl kan vara sant. Å andra sidan lyckades de inspektörer som fanns inte upptäcka Madoffs ganska grova bedrägeri trots tips från många personer, och trots att de revisorer som den franska banken Société Générale skickade för att undersöka möjligheten att köpa in sig i Madoffs system kunde genomskåda bedrägeriet efter bara två dagars granskning av bokföringen. Ännu fler inkompetenta eller korrupta inspektörer skulle knappast lösa problemet.

Sedan har vi förstås oss själva, vanligt folk. Hur många av oss skuldsatte sig inte helt obekymrat i tron att värdet på våra tillgångar bara kunde gå åt ett håll, nämligen uppåt? Medan huspriserna steg kunde vi sitta hemma och titta på teve och föreställa oss att vi blev allt rikare för varje timme som gick. Om vi var mindre giriga och lättsinniga än bankirerna, så var det bara för att vi saknade möjligheter, inte för att vi agerade enligt helt andra principer.

Lev nu, betala senare: se där hela det västerländska styrelseskickets princip, som förklarar västvärldens nedgång jämfört med det nyligen återuppståndna österlandet. Problemet är existentiellt.

 

Översättning: Jim Jakobsson