Vem säger att utvecklingen inte går framåt? Vi har gjort en rad framsteg den senaste tiden.
Den amerikanske senatorn Everett Dirksen ska ha fällt följande spydiga kommentar om en post i de offentliga utgifterna: ”En miljard här, en miljard där, så talar vi snart om riktigt stora summor.”
Hur småskuren kan man bli? Numera talar vi om biljoner, inte miljarder: utan tvivel ett tecken på hur mycket rikare vi har blivit på sistone.

För att få reda på hur vi lyckats med denna stora prestation vände jag mig nyligen till Storbritanniens ledande finanstidning, Financial Times, och läste där en artikel av den förre chefen för amerikanska centralbanken, Alan Greenspan, som en gång ansågs vara ett så stort finansgeni att han praktiskt taget avskaffat ekonomiska nedgångar, men som nu misstänks ha varit så dåraktig och oförutseende att han orsakat en ekonomisk katastrof av sådana proportioner att vi på Jorden nu måste ansöka om ett lån från Mars.
Efter att ha läst artikeln är min slutsats att den senare bedömningen ligger närmare sanningen än den förra.
Till att börja med tonen i artikeln: en hybrid av politiskt frasmakeri i sovjetisk stil och ett lite lömskt självrättfärdigande. Texten inleds med ett åberopande av auktoritet:

”Den enastående disciplin för riskhantering som under 1950-talet utvecklades med utgångspunkt i arbeten av Harry Markowitz vid Chicagos universitet ledde till insikter som belönades med flera Nobelpris i ekonomi. Den anammades allmänt inte bara av den akademiska världen, utan också av de allra flesta yrkesekonomer och globala tillsynsmyndigheter.”

Vi behöver alltså inte tänka själva. Vilken lättnad! Det är alltid så skönt att få veta att den plågsamma tankemödan är överflödig och troligen skadlig.
Greenspan fortsätter med ett uttalande som jag fann nästan rörande i sin naivitet:

”All denna sofistikerade matematik och geniala datorkonst vilade väsentligen på ett centralt antagande: att det upplysta egenintresset bland finansinstitutionernas ägare och direktörer skulle få dem att upprätthålla en tillräcklig buffert mot insolvens genom att noga granska sina företags kapital- och riskpositioner.”

Redan 1940 påpekade James Burnham i sin bok The Managerial Revolution att makten i storföretagen hade övergått från aktieägarna till direktörerna, vilka naturligtvis hade sina egna intressen. J. K. Galbraith, den berömde Harvardekonomen, byggde nästan en karriär på att upprepa denna mycket enkla idé. Och det krävs knappast någon större insikt i den mänskliga naturen för att förstå att om direktörer kan tjäna 40 miljoner dollar om året under en period av tre, fyra eller fem år, så är de kanske inte överdrivet intresserade av den långsiktiga hälsan hos de finansiella institutioner de leder. Institutionernas ägare kan bli sittande med värdelösa aktier, men direktörerna kommer ändå att ha sina 120-200 miljoner dollar. För direktörerna är lättsinne alltså en klok strategi.

Greenspan nämner att Storbritanniens ”högt prisade Financial Services Authority inte lyckades föregripa och förhindra den bankflykt som hotade Northern Rock”. Han uttrycker sig som om Northern Rock skulle ha drabbats av ett nymuterat virus som uppkommit utan att något förutsåg eller kunde ha förutsett det, likt en tsunami. Men i själva verket delade Northern Rock ut 100-procentiga inteckningslån som om det vore julklappar, och gav till och med folk 125 procent av det aktuella (redan uppblåsta) värdet av de hem de ville köpa. Jag tror inte att man måste vara ett finansiellt geni för att förstå det riskabla i detta; jag tror jag skulle ha förstått det när jag var 14.

Förklaringen är utan tvivel denna: det passade regeringarna att låta folk tro att de kunde bli allt rikare genom att bara sitta hemma och titta på teve. Jämfört med de brittiska och amerikanska regeringarna var Bernard Madoff en småtjuv.