I den karibiska delen av Colombia lärde jag för en tid sedan känna en ung journalist vid namn Alfredo Baldovino. Han skrev osignerade artiklar i skvallerpressen för brödfödan, men ägnade sig annars åt sin egentliga passion – reportagekonsten. I jakt på bra historier gav han sig ofta ut på resor till mindre samhällen längs kusten. Ibland gick intäkterna och utgifterna bara jämnt ut, men Baldovino menade att den sortens risktagande hör till en reportageförfattares villkor.

När jag berättade att jag intresserade mig för den litterära reportagekonstens historia och samtida uppsving i Latinamerika lovade han att skicka mig några av sina texter. De visade sig vara förvånansvärt välskrivna. En handlade om en harpunfiskare som börjat skriva äventyrsromaner och förvandlats till en lokal celebritet i sina fattiga hemtrakter. En annan skildrade damspelets roll i den karibiska kulturen. Det som mest fångade min uppmärksamhet var emellertid ett reportage om el pájaro suicida – självmordsfågeln. Under en av sina resor hade Baldovino lagt märke till några döda fåglar som hängde med halsarna i grenklykorna på ett träd. Enligt lokalbefolkningen rörde det sig om ralltranor. Författaren undrade vem som kunde ligga bakom ett sådant makabert djurplågeri. ”Det var inga människor som gjorde det”, fick han veta. ”Det var ralltranan själv.”

I sitt reportage fördjupar Baldovino sig i mysteriet med den självdestruktiva fågelarten. Han träffar människor vid mangroveträsken som berättar att när den skoningslösa sommaren kommer – med brist på mat för både djur och människor – tar en del ralltranor livet av sig i ren desperation. Somliga han talar med är upprörda över fåglarnas ansvarslöshet, och menar att de borde söka lösningar på sina problem istället för att välja den enkla utvägen. En man visar dock större förståelse för beteendet: ”Vet du hur det känns att gå och lägga sig på kvällen med bara en kopp kaffe och en vetebulle i magen? Här vet vi det. Försök då sätta dig in i ralltranans situation, och fundera över vad du själv skulle ha gjort.”

Vid första anblicken framstår Alfredo Baldovinos reportage som en underhållande skröna – men detaljerna är skarpa och personteckningen gjord med känslig hand; även om fåglarnas död rimligen har en annan förklaring kommer en handfull människor och deras hårda villkor till liv i hans text. Kanske är det ingen tillfällighet att det karibiska Colombia är Baldovinos territorium; detta är klassisk mark för den litterära och berättande journalistiken i det spanskspråkiga Latinamerika. Här hade en av genrens främsta moderna utövare sitt ursprung – Gabriel García Márquez. En av Baldovinos återkommande uppdragsgivare visade sig vara dagstidningen El Heraldo i Barranquilla, där den blivande Nobelpristagaren arbetade på 1950-talet.

Att den magiska realismens mest kände utövare var journalist i grunden – och att den journalistiska metoden var central också för hans roman – och novellkonst – har ofta förbisetts utanför Latinamerika. García Márquez dokumentära klassiker Relato de un náufrago (En skeppsbrutens berättelse) publicerades först som följetong i en Bogotátidning 1955 och kom många år senare ut i bokform. Symptomatiskt nog har detta fängslande reportage om en flottist som ramlar överbord och mirakulöst överlever tio dygn på en flotte i Karibiska havet, aldrig kommit i svensk översättning.

Det spanska ordet crónica har en saltstänkt historia. Crónicas de Indias betecknar de europeiska upptäckarnas redogörelser för expeditionerna över Atlanten, mötena med Nya världens geografi och folk – samt kolonialismens olika aspekter. Christofer Columbus, Bernal Díaz del Castillo och Bartolomé de Las Casas hör till de mer välkända gestalterna i denna tradition. I dagens Latinamerika används crónica däremot i betydelsen ”litterärt reportage” och bör alltså inte förväxlas med den sortens kortare, opinionsdrivna texter som vi i Sverige numera kallar krönikor.

Vissa menar att dagens latinamerikanska reportagekonst har sin upprinnelse i just de tidiga upptäcktsresornas personliga vittnesmål under 1500-talet. Den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós har i en essä hävdat att européernas berättelser uppstod i skillnaden mellan vad de förväntade sig att se och vad de verkligen såg; en förvirring som ju finns inskriven i själva begreppet Crónicas de Indias, som påminner om att de första expeditionerna trodde sig segla mot Indien. Enligt Caparrós utgör denna initiala chock och förvåning fortfarande grunden för dagens cronistas – och är besläktad med den överraskning en samtida reportageförfattare kan uppleva inför en ny plats och en ny berättelse.

De senaste åren har det talats om en ”boom” för den litterära journalistiken i Latinamerika, som bygger vidare de moderna föregångarnas arv från andra hälften av 1900-talet – där förutom García Márquez inflytelserika röster som mexikanen Carlos Monsiváis och argentinaren Tomás Eloy Martínez kan nämnas; skribenter som i sin tur tog intryck av såväl europeisk som nordamerikansk reportagekonst. Klart är att den här delen av världen idag uppvisar en lång rad högklassiga utövare i genren – hit hör mexikanerna Juan Villoro och Alejandro Almazán, chilenaren Alejandro Zambra, peruanerna Julio Villanueva Chang och Gabriela Wiener, argentinarna Leila Guerriero och Martín Caparrós – samt colombianerna Alberto Salcedo Ramos och Andrés Felipe Solano.

Avgörande för dagens vitalitet är att det finns en utvecklad litterär-journalistisk struktur för publicering och läsning som sträcker sig över nationsgränserna. Av stor betydelse har Gabriel García Márquez stiftelse för iberoamerikansk journalistik (FNPI) i Cartagena varit – med dess nätverk av kurser, stipendier och priser som sträcker sig över hela kontinenten i syfte att stimulera det dubbla territorium där journalistik och litteratur möts. Ett territorium som nyligen uppmärksammats på ett globalt plan genom vitryskan Svetlana Aleksijevitjs Nobelpris i litteratur.

En del reportageböcker når stora försäljningsframgångar, och därtill spelar tidskrifterna en viktig roll – liksom de gjorde under storhetstiden för new journalism i USA. Bland de publikationer som medvetet odlar det litterära reportaget i sina spalter finns El Malpensante och SoHo i Colombia, Etiqueta negra i Peru, Anfibia i Argentina samt Gatopardo och Letras Libres i Mexiko – den sistnämnda är för övrigt något av en latinamerikansk motsvarighet till Axess, om än mer litterärt inriktad. Vid mitt senaste besök i den colombianska staden Medellín plockade jag till mig en gratistidning på gatan. Eftersom jag vant mig vid det ihåliga språket och den klonade åsiktsjournalistiken i svenska gratistidningar som Metro och City, var mina förväntningar inte särskilt höga. Istället förbluffades jag över att finna ambitiösa bokrecensioner, nyskriven poesi – och litterära reportage.

Juan Villoro (född 1956) är en av dagens främsta prosaförfattare i Mexiko. Den kvicka ironi och intelligenta humor som lyser upp hans noveller och romaner, kännetecknar också hans reportage – vare sig det nu handlar om den jordbävning han överlevde i Chile för några år sedan eller om fanatisk fotbollskultur i Buenos Aires. Han har dessutom skrivit tänkvärt om reportagekonsten i sig. I essän ”La crónica, ornitorrinco de la prosa” (Det litterära reportaget, prosans näbbdjur) påminner han om genrens krassa aspekt; inte sällan är en cronista helt enkelt en roman- eller novellförfattare i behov av pengar.

I en minnesvärd formulering definierar Villoro därför reportaget som ”litteratur under press”, vilket förstås inte hindrar att det är en konstform i sin egen rätt. Med ett näbbdjurs febrila rörelser lånar det litterära reportaget drag från olika genrer för att skapa något alldeles eget – från romanen hämtas subjektiviteten och förmågan att skildra världen utifrån olika gestalters perspektiv, från novellen konsten att berätta en historia på litet utrymme, från intervjuformen dialogen, från nyhetsreportaget faktainsamlandet – och så vidare. Allt hänger på att upprätthålla balansen mellan dessa olika influenser så att inte någon tendens tar över, menar Villoro.

För den läsare som vill stifta bekantskap med dagens Latinamerika, bortom nyhetstelegrammen och schablonerna, är dess litterära reportagekonst en utmärkt ingång. Här blir kontinenten synlig i all sin brokiga vitalitet – staden och landsbygden, storpolitiken och vardagslivet, det exceptionella och det alldagliga. I sina bästa stunder fungerar genren som ett slags lekfullhetens universitet: det handlar om att lyfta blicken från tangentbordet, lämna redaktionen – att utsätta sig, låta verkligheten smutsa ner spalterna. Istället för att skriva en saklig artikel om Bogotá, följer därför journalisten Fernando Quiroz efter en hemlös hund under en hel eftermiddag för att i dess irrande spår skildra den colombianska huvudstaden. Istället för att skriva en allmänt hållen artikel om missbruket av syntetiska droger, tar författaren Jorge Franco själv en tablett för att se vad som händer.

På senare år lyser dessutom den politiskt programmatiska inställningen för det mesta med sin frånvaro. Ändå är spänningen mellan det ideologiska ärendet och den förutsättningslösa undersökningen ett konstant drama. Den kan avläsas i ett land som Argentina, med dess ovanligt starka tradition av litterär journalistik. Martín Caparrós (född 1957) senaste reportagebok är den sexhundra sidor tjocka El Hambre (Hungern, 2015); en indignerad anklagelseakt mot mänsklighetens gemensamma misslyckande att komma till rätta med den globala svälten – och inleds på ett sjukhusrum i Niger för att sedan sträcka sig över flera olika världsdelar, ständigt pendlande mellan enskilda människoöden och ett övergripande politiskt panorama. Kollegan Leila Guerriero (född 1967) har istället gjort sig känd för sina inkännande men nedtonade reportageböcker – exempelvis om en självmordsvåg bland unga i en avkrok av Patagonien som ignorerades av de traditionella medierna. I en text har hon preciserat sin öppna hållning: ”Om det finns något som min yrkesutövning har lärt mig, är det att en journalist ska akta sig mycket noga för att söka ett enda och lugnande svar på frågan varför.”

Våldet är ett oundvikligt tema – arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexiko, gängstriderna i Centralamerika. Jämte det ekonomiska risktagande som Alfredo Baldovino talade om, finns på sina håll därför också ett fysiskt hot – inte minst för de skribenter som tar sig an narkotikavåldet och de dunkla banden mellan den organiserade brottsligheten och myndigheterna i Mexiko. Ofta kommer dock den litteräre reportageförfattaren till slagfältet efter att krutröken har lagt sig och nyhetsjournalisterna har packat ihop och åkt hem. En av de skribenter jag själv allra helst läser är Alberto Salcedo Ramos (född 1963) – och då är vi återigen på karibisk, colombiansk mark.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I ett skakande reportage publicerat i tidskriften SoHo reser han tillbaka till den lilla staden El Salado, där paramilitärer begick en omfattande massaker på civilbefolkningen år 2000 – man torterade, våldtog och lemlästade. På idrottsplatsen där det stora blodbadet ägde rum går åsnor fridfullt omkring och betar. Antalet invånare har minskat från drygt sextusen till mindre än niohundra. Salcedo möter de överlevande, skildrar vardagslivet som återuppstått, samtidigt som en lukt eller ett ljud när som helst kan väcka minnena av övergreppen och förödmjukelserna till liv. Eftersom mördarna spelade på trummor och säckpipor från stadens kulturhus under massakern, har invånarna i El Salado länge undvikit att lyssna på musik.

När jag läser Alberto Salcedo Ramos tänker jag att lyckad litterär reportagekonst kanske ytterst är en fråga om människosyn. Liksom inom roman- och novellkonsten kan det här vara förödande att betrakta och framställa en människa uteslutande som ett offer eller en hjälte, att reducera henne till ett ideologiskt verktyg eller representant för en viss identitet. Därför vänder sig Salcedos rapport från El Salado intressant nog inte bara mot massakerns förövare, utan också mot de journalister som tillsammans med den politiska makten cyniskt använde de överlevande för sina egna officiella syften – för att sedan lämna dem åt sina öden.

Den latinamerikanska reportagekonsten rymmer emellertid också sina egna fallgropar. Bland vissa skribenter finns en olycklig dragning mot det spektakulära, udda och kittlande. Tendensen kommer ibland till uttryck i just SoHo, som i Playboys tradition kombinerar bilder på nakenmodeller med kvalitetsjournalistik och som tidvis haft runt en miljon läsare i den här delen av världen. Tidskriftens redaktörer skickar med förkärlek ut sina skribenter på långa, wallraffande uppdrag – vilket bland annat resulterat i ambitiösa reportage om att leva ett halvår på minimilönen i Medellín eller att överleva hundra timmar på en soptipp i Bogotá. Men här publiceras också regelbundet effektsökerier om den tjockaste kvinnan i Colombia, ett besök på en swingerklubb eller den personliga rapporten från en hemorrojdoperation; reportage som lockar med sina iögonfallande ämnesval snarare än genom sin formuleringskonst.

Den stora utmaningen ligger istället i att skildra vardagens Latinamerika och dess anonyma människoöden – vilket kan vara nog så uppseendeväckande. Det fullödiga reportaget är fiende till både freak shows och kampanjjournalistik. Det problematiserar nyhetsbegreppet, och får oss att se det överraskande i det välkända, det oupptäckta i det närliggande. Men sådant kräver tid och omsorg, och därför är den litteräre reportageförfattaren själva motsatsen till våra dagars journalistiska day traders, som skannar av Twitterflöden och kvickt paketerar om händelser till åsikter.

I Sverige har litteraturen och journalistiken på senare år snarast glidit längre ifrån varandra – och när författare trots allt medverkar i journalistiska sammanhang glömmer de tyvärr oftast bort sin bakgrund, istället för dröja kvar i spänningsfältet där de båda världarna möts. Den litterära journalistiken är en fråga om genremässig olydnad. Det handlar om att smuggla in ett oväntat adjektiv. Det handlar om att fästa blicken vid detaljerna. Det handlar om det oväntade, det förbisedda – ibland det obekväma. Det handlar om att tillföra nytt syre i språket och föreställningsförmågan. Sådant kanske inte längre räddar några dagstidningar eller medieföretag. Men det kan vitalisera journalistiken som sådan – vilket är nog så viktigt.