Från 1930-talet och framåt visades hennes måleri och teckningar på numera legendariska gallerier som idag omtalas som banbrytande och avgörande för den moderna konstens utveckling. Biografin över hennes händelserika liv och engagerade konstnärskap illustrerar också tydligt hur hon i princip i hela sitt liv befann sig mitt i smeten av radikala kulturkretsar i Paris och London. Det är alltså något förvånande att Out of the Cage är den förs­ta omfattande genomgången av hennes liv och verk. En stor behållning av boken är att Jacobi fräschar upp tidigare rådande föreställningar om den roll som Isabel spelade, både som konstnär på egna meriter och för de många konstnärer som hon umgicks med.

Isabel har i texter om diverse kända konstnärerna ofta främst beskrivits som modell och musa. Sanningen är att hon arbetade som modell en kort tid i London i 20-årsåldern. Sanningen är också att flera kända konstnärer verkar ha uppskattat henne och dragits till hennes person. Flera har också porträt­terat henne: Pablo Picasso, Francis Bacon och Alberto Giacometti, för att nämna några. Moderna museet i Stockholm visade nyligen en omfattande utställning med den schweiziske skulptören Giacometti, om vilken man skriver att han ¨tidigt utsågs till en av efterkrigstidens stora uttolkare.¨ Isabel och han träffades i Paris på 1930-talet, och de behöll livet ut en nära relation. Ibland som älskare, alltid som nära vänner och kolleger (deras korrespondens publicerades på franska av Véronique Wiesinger 2007).

En annan superstjärna på 1900-talets konstscen som Isabel stod nära var Francis Bacon – målaren som är känd för att i närgångna studier porträttera människornas själsliga tillstånd snarare än deras fysiska apparition. Även deras relation verkar ha bottnat i diskussionen om konstens plats och rum. Hon var en innerlig vän och förtrogen kollega, möjligen, tror författaren, även en sexpartner till Bacon, som annars mest drogs till det egna könet. Jacobi berättar att det överhuvudtaget är svårt att hitta en framställning där hennes exotiska drag och karismatiska aura inte nämns.

Isabel framstår som en kvinna med charm, integritet och tjuskraft. Hon verkar sällan ha varit angelägen om att hålla med någon för husfridens skull och noga med att sätta sin egen nyfikenhet i centrum. Detta ointresse av att behaga andra och hennes starka oberoende passade nog inte in i vilken mall det nu kunde vara som hade varit enklast att använda. Men det har säkert bidragit till att hennes person och konst hittills inte till­delats en större plats i konsthistorien. Därtill avstod hon från att visa sin konst om hon inte tyckte att hon hade något betydande att komma med. Ibland blev det helt enkelt långt mellan utställningarna, och till skillnad från exempelvis Bacon och Giacometti hade Isabel aldrig någon sponsor. Ekonomisk backning ger stabilitet, som i sin tur ofta möjliggör en kontinuerlig produktion, vilket marknaden gillar. Varken då eller nu bör man underskatta konstmarknadens maskineri som draghjälp för uppmärksamhet.

Biografin är kronologiskt uppbyggd. Redan 60 sidor in i boken har Isabel hunnit med en lycklig barndom, förlorat sin älskade far, sett sin mor och yngre bror flytta till Kanada, utmärkt sig som konststudent på Liverpool School of Art, börjat studera måleri på Royal Academy School i London, haft sin första separatutställning, gjort slut på sina pengar och flyttat in hos den tidens mest uppburne skulptör, Jacob Epstein. Det var som Epsteins assistent som hon 20 år gammal flyttade in i det okonventionella hushållet i fashionabla Hyde Park Gate. Hon fick också tillgång till konstnärens studio och material. Under de knappa två åren hon bodde där producerade hon nära 200 teckningar och målningar.

Djur stod ofta i fokus för hennes intresse, och hon besökte museisamlingar med samma passion som hon studerade illustrationer i böcker och tecknade på London Zoo. I gengäld gjorde Epstein ett par uppmärksammade bronsbyster av henne, med utpräglad karaktär i ansiktsdragen och bara bröst. De sågs ofta tillsammans och Isabel introduceras till de många sammanhang som stod öppna för den kända konstnären. Hon blev gravid. Barnet lämnade hon till makarna Epstein. Jacob och hans hustru Margaret tog med glädje emot pojken som sin egen. Det var inte förrän i 40-årsåldern som han fick reda på vem hans biologiska mor var. Isabel fick inte fler barn och dagböckerna berättar ingenting ut­över att hon aldrig träffade Epstein igen. 1934, kort efter att hon fött barnet, begav hon sig till Paris.

”Det finns en påtaglig livsglädje parad med en saklig pragmatism som rinner som en röd tråd genom Isabels liv. Konsten och skapandet stod alltid i första rummet.”

I Paris flyttade hon in på ett billigt hotell med små rum. Hon var så dålig på franska att hon knappt vågade prata, men bestämde sig för att läsa en morgontidning varje dag för att lära sig språket. En bit från hotellet låg Académie de la ­Gran­de­ Chaumiére, där hon kunde hyra en uppvärmd studio med modell per timme. Jacobi spårar Isabels sorgfria person, som kontrasterade mot hennes klarögda och inte sällan melankoliska konstnärskap, till den här första tiden i Paris. Hon hade knappt några pengar, var ensam och längtade tillbaka till England. Men samtidigt kände hon sig hemma och jobbade på. Utöver hennes egna biografiska skildringar finns otaliga spår av hennes närvaro i Paris från dessa första år. Hon har omtalats i brev och kan ses i både fotografier och teckningar. I Paris träffade hon också relativt snabbt den brittiske reportern Sefton ”Tom” Delmer, som var korrespondent för The Express. De gifte sig 1936 och bodde i en flott våning. Delmer kom från pengar och tjänade bra. Isabel verkade inte helt imponerad av lyxen, men deras brokiga vänskapskrets måste ha tilltalat henne.

Äktenskapet verkar ha varit ett arrange­mang som de båda länge uppskattade. Deras skilsmässa gick offi­ciellt igenom 1947. Under kriget var de tillsammans i England, båda engagerade i verksamheter som de inte kunde prata öppet om efteråt. Isabel lärde sig att avfyra gevär och arbetade med typografi och illustrationer, bland annat för dagstidningen Nachrichten für die Truppe under några intensiva månader precis före Dagen D. Det var ett blad med både korrekt informationen och manipulerad propaganda som spreds över tysk mark från ballonger och flygplan.

Efterkrigstiden var svår. 1946 befann sig Isabel i en stuga som hon fått låna av vänner i byn Conives på den frans­ka landsbygden. En kärleksaffär med kompositören och musikern René Leibowitz hade nyligen gått i stöpet. Hur skulle hon fortsätta leva? Det sprudlande liv som hade erbjudits i Paris fanns inte längre. Kriget hade skilt vänner från varandra och ett flertal av konstverken från tiden före kriget hade kommit bort. Var de ens relevanta nu? Hon anpassade sig till det nya genom att läsa och måla. Konstverken från den här tiden blev en brytpunkt. Hon målade landskap och stilleben av döda smådjur, fjädrar, snäckor och stenar som hon hittade i naturen: finstämda arrangemang som påminner både om alltings förgänglighet och vikten av att uppmärksamma och skapa relationer till allt det vi har gemensamt.

I stugan fick hon besök av vännen Constant Lambert, och snart därefter gifte de sig. Möjligen var deras äktenskap mer baserat på en önskan om trygghet än på glödande passion. De var, hur som helst, förtjusta i varandra och byggde upp ett gemensamt liv i London. Constant var fysiskt krasslig och drack så mycket att han förlorade sitt jobb som Music Director på teatern Sadler’s Wells. Trots allt fick de livet att fungera, de hjälptes åt, hade ofta vänner på besök och 1950 hade de råd att köpa ett kylskåp. Året därefter dog Constant.

Under 1950-talet intresserade sig Isabel alltmer för porträtt och kroppar i rörelse. Hon studerade dansare och arbetade med scenografi. I måleriet utforskade hon dubbelhet och relationer. Inspirerad av grekisk mytologi inkluderade hon också för första gången erotik i sina bilder.

Hennes konstnärskap tog en ny vändning i början av 1960-talet. 1961 tog hon båten till Nigeria för att hälsa på vänner. Landet hade nyligen blivit självständigt och det fanns en ny energi på Zaria Arts Society, en del av Nigerian College of Arts, Science and Technology där en av vännerna arbetade. Isabel fa­scinerades av konststudenterna och deltog i deras arbete med att etablera ett eget modernt uttryck. Inte helt oväntat stormtrivdes hon bland de radikala konstnärerna och hennes figurer omfamnade deras sätt att ta sig an abstrakt form.

Det finns en påtaglig livsglädje parad med en saklig pragmatism som löper som en röd tråd genom Isabels liv. Kons­ten och skapandet stod alltid i första rummet. Hon verkar också alltid ha varit ytterst mån om att vårda sina relationer, till de många vännerna, till sina älskares hustrur och till deras nya älskarinnor. Out of the Cage är sprängfylld med skildringar av hennes umgänge och deras gemensamma resor, museibesök, middagar och ändlösa diskussioner om konst och kultur. Inte sällan agerade hon länk mellan London och Paris, kunnig som hon var om de både metropolernas kulturscener. Hon presenterar Giacometti för den brittiske målaren Ben Nicholas, som denne kom att beundra. Hon reser med den franske målaren Balthus till Venedig. Hon ansåg att hans måleri var gammalmodigt, men de verkar ha haft kul ihop. De besökte museet Torcello och i brev berättar hon att de stannade extra länge vid de bysantinska mosaikerna som imponerade på dem bägge.

Isabel befann sig tidvis i hopplösa och ekonomiskt kärva situationer, men lika ofta verkar hon ha haft en enorm förmåga att hitta sammanhang som var intressanta och givande. I Paris promenerade hon ofta om nätterna. Det där med att den parisiske flanören skulle vara en man verkade hon inte ha brytt sig det minsta om. Givetvis var det en och annan man genom åren som berättade för henne hur farligt det var att vara kvinna och ensam ute om nätterna.

1955 var Isabel 43 år och nygift med kompositören Alan Rawsthorne. De flyttade från London till landet, till Sudbury Cottage i Little Samford, Essex. Alan höll sig under längre perioder borta från alkoholen, och enligt hans levnadstecknare var det under åren med Isabel som han var som allra bäst. I huset hade Isabel­ sin egen första permanenta arbetsplats. Det var en ateljé där tankarna och materialen kunde ta plats, vila och frodas. Hon dog i huset efter ett fall i en trappa 1992. Det var samma år som hon fyllde 80 år.

Alan dog redan 1971. Isabel bad skulptören och vännen Roy Noakes att göra en dödsmask av hans ansikte: en modell som ligger till grund för hennes lika osentimentala som ömma porträtt av maken.

Under 1970-talet intresserade sig Isabel alltmer för viltvård, landskap och naturen i stort. I sitt måleri återkom hon gång på gång till porträtt av djur. Hon var aktiv så länge det gick: reste regelbundet till Paris, sov under stjärnorna på öar i Grekland och hälsade på sin bror i Australien. Men under 1970-talet drabbades hon också av grön starr och äventyren blev färre och kortare. Mot slutet av sitt liv var hon i princip blind.

Isabel gifte sig tre gånger och bytte namn varje gång. Jacobi poängterar att dessa namnbyten säkert bidrog till att hennes konstnärskap inte har uppmärksammats mer kontinuerligt. Den Isabel Nichols som imponerade i London i början på 1930-talet var inte densamma som den Isabel Rawsthorne som producerade en kritikerrosad utställning på Marlborough Gallery i London 1968.

Författaren till denna biografi arbetar som senior curator på Tate i London. Hennes specialområde är brittisk konst mellan 1850 och 1915. Out of the Cage kom till under ett år när hon tack vare ett stipendium kunde fokusera på just detta material. Trots den samvetsgranna researchen är det en hel del konstverk hon inte har lyckats lokalisera. Det adderar givetvis bara till spänningen och det är rimligt att anta att det kommer att skrivas mer om Isabel framöver.

Jacobis akademiska prosa har ett pedagogiskt anslag. Det är en faktastinn text, som dock aldrig blir svåråtkomlig eller torr. Jacobi, som också är en utmärkt föreläsare underhåller sin läsare, men på ett sympatiskt avstånd från journalistiskt driv och braskande slutsatser. Out of the Cage är ett värdigt och inspirerande sammandrag av Isabels enastående liv. Och därtill en viktig pusselbit i diskussionen om konstens roll och utveckling under 1900-talet.