Ett par kilometer utanför kusten mellan Normandie och Bretagne ligger en 50 meter hög klippö, och på den en muromgärdad stad, dominerad av ett benediktinkloster, ingrävt i klippan: Mont-Saint-Michel. Klostret grundades år 966, och det tog många hundra år att skapa det som idag är Mont-Saint-Michel. Vad som gör platsen anslående är inte bara dess skönhet, utan också hur natur och kultur hänger ihop. Mont-Saint-Michel är en kulturell skapelse, men i samspel med naturen: klipporna, havet och tidvattnet. Omgivningarna är torrlagda vid lågvatten, men när vattnet stiger blir Mont-Saint-Michel en ö.

I Mont-Saint-Michel flyter natur och kultur samman. När vi talar om natur och kultur sätter vi annars gärna upp dem som ett motsatspar. Men det finns också beröringspunkter. Människan är beroende av båda för sin överlevnad. Och båda måste förstås strukturellt, delarna i förhållande till helheten, och helheten i förhållande till delarna – det är inte bara naturen som har sin ekologi, kulturen har också sin. I och med att människan är beroende av både natur och kultur, behöver hon också finna en balans i sitt sätt att förhålla sig till dem, och inte förlora blicken för helheten i sitt nit att påverka och forma delarna. Hon behöver också inse att hon som individ faktiskt är underordnad båda dessa storheter. Inte bara naturen, utan också kulturen.

Att vi behöver underordna oss naturen finns det i alla fall i princip en förståelse för. Naturen är också i en mening hanterbar; den kan delas upp och mätas. Kulturen har vi svårare att förhålla oss till. Den går inte att ta på och är svår att mäta. Var och en som försöker beskriva den löper stor risk att bli inte bara ifrågasatt, utan även hånad. Men att något är svårt att beskriva, eller inte låter sig radas upp på en lista, betyder inte att det inte finns. De starkaste kulturdragen är dessutom dem vi inte märker, och uppmärksammar först när någon bryter mot dem. Som när någon vägrar att ta i hand till exempel. Skall man nu drista sig till att peka ut ett svenskt kulturuttryck framför andra så är det svenska språket. Men till och med dess status som kulturbärare ifrågasätts i den kultur av kulturifrågasättande som vi lever i. Det talas minsann massor av språk i Sverige, lyder argumentet. Och vi har till och med fem erkända minoritetsspråk. Och så är det förstås. Men själva den omständigheten att vi har erkänt vissa språk som minoritetsspråk är just ett tecken på att det finns ett majoritetsspråk. Var och en som läser denna artikel torde se de förbindelselänkar språket kan skapa mellan människor som befinner sig inom samma kultursfär. Samtidigt som det stänger större delen av mänskligheten ute.

Naturen är då mer påtaglig. Och under senare år har den dessutom i stort sett begränsats till att handla om klimat. Temperaturen kan vi känna, iaktta och i någon mening förstå. Klimatångesten steg också i takt med temperaturen under den heta sommaren. Kulturångest hör man mer sällan talas om. Och den som är bekymrad över tillståndet i dagens Sverige möts ofta av ett rabblande av samhälleliga nyckeltal: BNP, hälsa, arbetslöshet – och så vidare. Det som vi vill skall gå upp går upp, och det som skall gå ned går ned – hävdas det. Men även om utvecklingen på en rad sakområden skulle gå i positiv riktning, kan människor känna oro eller missmod av skäl som går djupare. Politiker och debattörer utbrister att de inte kan förstå varför människor inte är gladare, när det går så bra för Sverige. Men kanske ligger under ytan en slumrande existentiell kris? En vag känsla av att det finns något i vår kultur som inte riktigt klarar av att hantera de problem som landet står inför, ja att vår kultur inte ens klarar av att hantera sig själv? En känsla som sträcker sig över hela det politiska fältet, om än med skilda förtecken. Kanske är det något med kulturen? Kanske har vi kulturångest?

Och den svenska kulturen har vissa särdrag som gör att den kan ha svårt att hantera den situation av polarisering och ökade konflikter om kulturfrågor som vuxit under senare år. Sverige har länge varit ett förhållandevis homogent land med stark konsensuskultur, och ett land mer präglat av ingenjörer (som ser handfasta praktiska problem att lösa) än filosofer (som vill resonera om problemens art, inte skyr det som inte går att ta på, som vill pröva även de argument man själv inte nödvändigtvis omfattar, till exempel). I långa stycken är vi också ett land präglat av individualistiska ideal, framvuxna i en miljö som alltså varit anmärkningsvärt homogen – inte minst i internationell jämförelse. Det har gjort det lätt för svensken att vara tolerant: få har avvikit nämnvärt från det övergripande kulturmönstret. Det är lätt att tillåta alla att välja sin egen färg när alla ändå väljer svart. Det är lätt att gilla olika så länge alla gillar lika.

Individualism innebär frihet, öppenhet och tolerans även för sådant som inte nödvändigtvis gagnar det som är bäst för samhället som helhet. Den kollektivism som präglade äldre tiders kultur – den som möjliggjorde skapelsen av något som Mont-Saint-Michel – skulle de flesta av oss sannolikt uppfatta som outhärdlig, med krav på underordning som går bortom vår fattningsförmåga. Men alla kulturer har en baksida, och den individualistiska kulturens baksida skulle kunna sammanfattas med ordet självupptagenhet. Ingen skall någonsin komma och tala om för mig vad jag skall göra. Nåde den politiker som föreslår lådcykel till köpcentret för att skona naturen eller rentav få mig att köpa mindre. Det är ingrepp i min frihet som individ. Mitt rörelseutrymme skall ingen begränsa. Ingen kultur är normlös, men i vår individualistiska kultur består den kollektiva normen framförallt i att motsätta sig kollektiva normer. Det ses som regel inte som legitimt att ifrågasätta en individ med hänvisning till kollektivets bästa, och för att markera att det inte är acceptabelt betecknas sådana former av ifrågasättanden ofta som intolerans. Därmed kategoriseras ifrågasättaren som moraliskt förkastlig och inga ytterligare sakargument krävs.

Vi har alltså en kultur uppbyggd på ett homogent samhälle – och som därmed haft lätt att vara öppen, tolerant och för heterogenitet. Denna kultur sätts nu på prov i mötet med det mångkulturella samhället. Och det är inte bara en fråga om mångkulturen i sig och hur vi klarar av den, utan också en situation som tvingar oss att förhålla oss till vad som egentligen är vår egen kultur, något vi uppenbarligen har svårt för. Det gör det inte lättare att hantera frågor om mångkultur. Om det är svårt att förhålla sig till sin egen invanda kultur, hur svårt skall det då inte vara att förhålla sig till det okända. Vi blir ingenjörer och vill finna snabba lösningar på problemet, istället för filosofer (eller antropologer) som först vill resonera om och förstå det. De snabba kast som präglar debatten om kultur och mångkultur speglar både vilsenhet och frustration.

Svensk politik har, med sitt sociala ingenjörstänkande, ändå länge behandlat kulturen som om den vore en tämligen enkel byggsats. Det är den inte. Kulturen utgör ett betydelsebärande nät, för att låna en bild av antropologen Clifford Geertz, där trådar löper samman på intrikata sätt, och där man inte plötsligt kan lägga in en helt ny del eller ta bort en gammal, och tro att helheten inte kan ta skada. Svensk integrationspolitik illustrerar hur den svenska fyrkantigheten och övertron på politiska lösningar inte klarar av det mer holistiska perspektiv som kulturförståelse förutsätter. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har i sin bok Farväl till folkhemmet (2015) den politiska processen från homogent folkhem till mångkulturellt invandrarland, en process som skvallrar om aningslöshet och bristande antropologisk analys, över hela det politiska fältet. Att det skulle kunna uppstå några större problem i det svenska samhället bara för att man för in nya kulturer verkar inte riktigt ha föresvävat svenska beslutsfattare. Beslutsfattare som sedan, när mångkulturen börjar märkas – genom att visa sig vara en annan kultur än den svenska – reagerar med förvåning eller rentav bestörtning, kanske tydligast manifesterat i statsminister Stefan Löfvens barska proklamation: I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.

Efter ett antal år av tämligen fruktlös diskussion om huruvida det verkligen finns svenska värderingar (för en genomgång, se Dan Korns Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur, 2017), råder idag viss politisk samstämmighet om att svenska värderingar både finns och rentav kan vara viktiga för samhällsgemenskapen. Vad det resoneras mindre om är hur dessa värderingar förhåller sig till den övergripande struktur de är en del av: kulturen, det där betydelsebärande nätet. Om politiken först lägger grunden för ett mångkulturellt samhälle, är det inte självklart att den sen kan komma rusande och försöka pressa tillbaka de nya värderingar som vuxit fram – och som de etablerade partierna dessutom uppmuntrat att växa fram genom sin samlade uppslutning bakom mångkultur – för att sedan ta avstånd från dem, och istället yrvaket rycka ut till försvar för de värderingar och kulturuttryck politiken sent omsider ser som viktiga.

Kulturell förändring går långsamt. Ironiskt nog är det nu, när effekterna av det politiska beslutet om mångkultur 1975 börjar märkas på allvar, som politiken börjar ändra sig, och istället förmedlar tankegångar som snarare för tankarna till en assimilationspolitik: I Sverige talar vi svenska, tar vi varandra i hand, och står upp för svenska värderingar. Och hör sen! Svensk politik har både tonat ned, eller rentav förnekat existensen av, svensk kultur och bejakat mångkultur, och nu när man ser resultatet är man uppenbarligen missnöjd och börjar tala om vikten av svenska värderingar och handskakningar.

Värderingar är en del av det som upprätthåller en kultur. Men olika typer av kulturyttringar upprätthåller också värderingar, till exempel sedvänjor, livsmönster och traditioner. Att hög som låg tvingas stå i kö då och då speglar ett kulturellt jämlikhetsideal, medan begravningsceremonin speglar en kultur där en död människa ges en särställning alldeles efter sin död. Diskussionen om värderingar hänger direkt samman med diskussionen om kulturen som helhet – och mångkulturen – antingen svenska politiker vill det eller inte. Om vi återknyter till exemplet om att kvinnor och män skall ta varandra i hand, så speglar det en kultur där likabehandling mellan kvinnor och män är det påbjudna, medan vägran att göra så speglar en kultur där så inte är fallet. Även om man plötsligt skulle tvinga alla på svenskt territorium att ta varandra i hand så skulle de underliggande kulturmönstren inte förändras över en natt – de tankemönster som givit upphov till denna handling finns kvar. Politikens plötsliga påbud om att ta varandra i hand bryter dessutom mot det den förmedlat de senaste decennierna. Den som till exempel går miste om en anställning för att ha vägrat ta den tilltänkta chefen i hand kan till exempel få skadestånd. Inte konstigt då att människor från andra kulturer haft goda skäl att tro att man inte behöver anpassa sig till svenska sedvänjor – eller svensk kultur – när man bosätter sig i Sverige.

Ordet ”kulturkrock” är så utslitet att det knappt längre syns vad det betyder. Låt oss ändå begrunda det ett ögonblick. För det kan verkligen uppstå krockar när vitt skilda kulturer möts. Och med detta menas alltså inte att kulturer skulle vara statiska, eller kunna främjas av yttre påverkan. Att ta intryck från andra kulturer behöver självklart inte vara av ondo. Men på motsvarande sätt behöver det inte heller nödvändigtvis vara av godo. Om konsekvenserna blir goda eller inte är en empirisk fråga, inte något man kan postulera på förhand. Och olika kulturer kan vara mer eller mindre svårförenliga. Liksom i naturen är det en fråga om balans. Antropologen Claude Lévi-Strauss har formulerat det som att varje kultur kan frigöra sin inneboende skaparkraft endast genom att finna den rätta balansen mellan isolering och kontakt med andra. I Sverige har resonemangen om balans saknats. Istället har det funnits en programmatisk tro på att mångkultur, alldeles oavsett vari den består, är god. Den som på något vis ifrågasatt detta har löpt överhängande risk att anklagas för främlingsfientlighet eller rentav rasism. Idag förs en diskussion om att allt det som mångkulturen fört med sig inte är av godo. Men att det kan finnas mer grundläggande problem med ett mångkulturellt samhälle är ett påstående som ännu så länge i stort sett är förbehållet Sverigedemokraterna, bara det en omständighet som gör att övriga partier har svårt att ta i frågan, om de nu till äventyrs skulle vilja det.

Den svenska kombinationen av långtgående individualism, en stark norm om att visa tolerans för olikheter samt ingenjörstänkandet, även i kultur- och moralfrågor, påverkar också argumentens form. Det innebär en debatt där det undflyende drag som kännetecknar kulturen måste undvikas, och alla argument i kulturfrågor knytas till något fast och strukturerat, helst formulerat i lagtext. Principer, till exempel principen om likabehandling eller om religionsfrihet, har blivit svenskens försök att finna decibel och metrar även på kulturens område.

För att ta några exempel. Om det uppstår problem med vissa religiösa friskolor, så lyder ett stående argument för att motverka detta, att alla religiösa friskolor bör förbjudas, även religiösa friskolor som funnits under lång tid och inte vållat några problem. Lika för alla är den rådande principen här: att bara förbjuda en viss typ av religiös friskola går inte.

Den som motsätter sig böneutrop med högtalare från moskéer, men inte klockringning, trasslar lätt in sig i argument om att kyrkklockor har mindre religiös laddning eftersom klockklangen inte innehåller ord. Detta argument håller helt enkelt inte – självklart har kyrkklockor en religiös laddning. Att många människor inte uppfattar den har att göra med att det är en integrerad del i den svenska kulturen, ett uttryck för att svensk kultur är fullkomligt genomsyrad av kristendom. Men det finns också människor som uppfattar kyrkklockor som högst religiöst laddade. Vi skulle inte kunna rensa ut alla kristna spår ur den svenska kulturen med mindre än en kulturrevolution. Men det argumentet förutsätter förstås att man erkänner att det finns något sådant som svensk kultur, och att denna svenska kultur dessutom skulle äga företräde på svenskt territorium. Det är också ett argument som verkar sitta långt inne. Från det allmännas håll vidare knyts frågan däremot, betecknande nog, till just decibel – så länge ljudnivåerna inte överskrider de tillåtna så föreligger inga problem. Böneutrop är en fråga om natur, inte kultur.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Även diskussionen om bruket av slöja är talande. Huvudargumentet mot slöja är som regel att det innebär förtryck av de kvinnor som tvingas att bära slöjan. Det är ett individualistiskt argument, knutet till den individ som bär slöjan, och det faller om kvinnan själv framhärdar i att hon bär den frivilligt. Men detta är inte bara en fråga som rör individen, utan även vilken påverkan ett utbrett bruk av slöja har på den svenska kulturen. Argument som rör slöjbrukets påverkan på samhället i stort tillmäts dock inte samma tyngd som de individualistiska argumenten. Men även detta är frågor som borde ställas. Vilken kvinnosyn legitimeras? Hur påverkar detta fenomen synen på de kvinnor som inte bär slöja? Att ställa sådana frågor betyder inte att man förordar slöjförbud. Men att frågan lämnas obesvarad, och att svaret inte självklart är positivt, talar däremot för att detta bruk inte är något som skall uppmuntras av det allmänna (i till exempel broschyrer, på förskolor etc).

Vidare, den som uttrycker oro för klaner eller mer allmänt etniska enklaver och deras påverkan på det svenska samhället, bemöts inte sällan med att Sverige minsann har sina egna ”klaner” och etniska enklaver, se bara på frikyrkan, adeln och arbetarklassen. Som om subkulturer som under mycket lång tid verkat inom den svenska kulturen, skulle vara att jämställa med släktskapssystem som bygger på en helt annan kultur, och i vissa fall inte ens accepterar den svenska statens överhöghet. Det finns verkligen vissa grundläggande mänskliga handlingsmönster som går igen i de flesta kända kulturer, men det är inte liktydigt med en reflexmässig kulturrelativism, där allt det nya det mångkulturella samhället för med sig skulle gå att införliva i den svenska kulturen på något enkelt sätt.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt att debatten kastas hit och dit. Å ena sidan mer eller mindre långsökta principargument för att motivera tillstånd eller förbud åt det ena eller andra hållet, å andra sidan plötsliga infall från den högsta statsledningen, där den som av kulturella skäl – därtill under lång tid uppmuntrad av det allmänna – inte vill beröra andra människor fördöms. Ekonomin kan gå hur bra som helst – när politiken inte förmår hantera dessa frågor på ett sätt som framstår som genomtänkt och någorlunda konsekvent är det inte konstigt om en känsla av missmod sprider sig. Man kan få kulturångest för mindre.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.