Sparks nämner karaktären, men det var främst makten och inflytandet som kvalificerade en person för en biografi. Därför kom dessa livsberättelser – till skillnad från medeltida helgonkrönikor – att nästan uteslutande handla om män. Inriktningen hängde samman med en föreställning om att historien styrdes av dessa starka personligheter. ”A few powerful minds” var enligt Sparks ”the machinery of society”.

Snart förpassades dock biografin ut i den populärhistoriska kylan, långt ifrån de riktiga, respektabla historikerna. Naturvetenskapens landvinningar under 1800-talet hade gjort att lagbundenhet och kvantitativa metoder kommit att premieras även inom historia och humaniora. Samhället hamnade i fokus på individens bekostnad; en tendens som lades fast genom sociologins och den marxistiska teoribildningens genomslag. Det var dock fortfarande de stora berättelsernas tid. Skillnaden var att en tid, en omvälvning eller ett sammanhang ansågs kunna förklaras genom en storslagen teori snarare än med hänvisning till en storslagen person.

Men när metaberättelsen dödförklarades i slutet av 1900-talet ändrades detta. Historiker blev tveksamma till generella förklaringsmodeller och började arbeta efter den aristoteliska devisen att sanningen finns i det partikulära. Nu fick biografin åter plats i akademins finrum, men på nya villkor. Inte längre ett romantiskt vurmande för genierna som styrde historien, utan det enskilda livet som ett fönster till det förflutna. Ett liv berättar om historiska sammanhang med bibehållen komplexitet, och därmed mer precist än abstrakta teorier om samhället. ”Det unika är det generella”, som den svenske historikern Göran B Nilsson formulerat saken.

Nu föddes en biografisk historieskrivning som inte bara var intresserad av kungar och generaler, utan av folk i allmänhet. Problemet är emellertid bristen på källor. ”Vanligt folk” har oftast varken skrivit eller omskrivits särskilt mycket, och det de händelsevis har nedtecknat blev sällan bevarat.

Undantag finns dock. Exempelvis om den vanlige råkar vara släkt med någon ovanlig, vilket är fallet med Jane Franklin, Jill Lepores studieobjekt i Book of Ages. Lepore, prisbelönt författare och historiker verksam vid Harvard, skriver om en vanlig kvinna med en ovanlig bror: Jane var syster till Benjamin Franklin – vetenskapsman, filosof och en av USA:s grundlagsfäder. De två brevväxlade livet igenom, och eftersom papper relaterade till brodern har ansetts värda att spara har även en del av Janes brev räddats till eftervärlden.

Benjamin Franklin har kallats ”den första amerikanen”. Hans livsberättelse kan ses som typisk för Nya världen: En resa från fattiga, enkla förhållanden till rikedom och inflytande – from rags to riches.

Systern Jane blev dock kvar i trasorna. Hon föddes som och förblev en vanlig kvinna i 1700-talets Nordamerika. För en kvinna med hennes ställning är hennes liv väl dokumenterat, men med alla andra mått mätt är källmaterialet tunt och fragilt. Det första sparade brevet från hennes hand är från år 1758, då hon var fyrtiosex år gammal. Men genom att lägga ett pussel bestående av Benjamins brev, allmänt arkivmaterial, andras noteringar om Jane och en djupgående kännedom om tiden får Lepore ett liv och en människa att träda fram.

Jane Franklin föddes år 1712 och gifte sig femton år gammal med Edward Mecom. Det var tidigt även med den tidens mått mätt, och Lepore funderar på om hon kan ha varit gravid. Annars blev hon det snart – efter ingånget äktenskap gjorde hon vad som förväntades av en kvinna: födde barn. Tolv stycken på 20 år, och ett antal missfall däremellan. Barnsängens plåga och den smärtsamma förlusten av de små är temat i bokens första del. Endast ett av Janes tolv barn överlevde henne själv.

Medan brodern bildade sig, reste, gjorde karriär och deltog i samhällsdebatten, kämpade Jane för att hålla familjen flytande. Kreditorerna knackade på dörren, beslagtog hemmets inventarier och kastade maken i fängelse. Jane fostrade friska barn, vårdade sjuka och tog in hyresgäster för att dryga ut inkomsten. När tiden tillät – det var sällan – läste hon, och till vardagens höjdpunkter hörde breven från hennes älskade bror. Hon skrev tillbaka på en knackig engelska som hon skämdes för. Lepore har dock låtit bli att rätta eller modernisera den; ”stavningen är en del av historien”, som hon säger. Så blir språket självt en pusselbit till Janes liv, och bidrar till att ge henne färg och form.

Med åren minskade arbetsbördan för Jane. Barn och barnbarn lämnade huset, maken dog och hon fick en tryggare ekonomi – bland annat genom broderns försorg. Det gav henne nya möjligheter: att följa med i debatterna, och kommentera dem, om än blygt och ursäktande – hon var ju kvinna. Att man som läsare märker hur Jane förändras under dessa år är ett tecken på hur nära Lepore har kommit henne, och hur väl hon förmår förmedla denna närhet. Jane genomlevde även hon amerikanska revolutionen, och genom hennes ögon får vi en fascinerande underifrånblick på dessa omvälvningar.

I relationen mellan bror och syster Franklin finns en öm punkt: religionen. Lepore berör den gång efter annan, men utreder den tyvärr inte så grundligt som man kunde önska. Jane har en traditionell, puritanskt färgad tro. Benjamin är mer skeptisk, och influerad av samtidens upplysningsideal som betonade mänsklig flit istället för gudomlig nåd. Systern fruktar att han är på väg att överge den kristna tron, och Benjamin får gång på gång försäkra henne om att så inte är fallet. I det personliga språk som präglar breven framträder också den fromhet som faktiskt präglar honom. Han lägger ofta såväl sitt liv som sina handlingar i Guds händer, och förväntar sig inte att en dag inte bara dö, utan även att uppstå och dömas.

Här hade Lepore gärna fått stanna upp och borra djupare, inte minst eftersom hon närmar sig Benjamins tro genom ett mer personligt källmaterial än det gängse när det gäller frågor som dessa – det vill säga: genom brev och inte pamfletter eller traktat. I vilken grad hade Jane fog för sin oro över brodern? Vad kännetecknade den modernt, kristet färgade upplysningsdeism som han omfamnade? Och hur skilde den sig från traditionella kristna föreställningar? Dessa frågor förblir tyvärr obesvarade.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Denna biografi är inte bara ett gediget historiskt arbete, utan också ett stilistiskt mästerverk. Det finns formuleringar att bära med sig länge efteråt. Lepore kommenterar själv att hon har hämtat inspiration från skönlitteraturen, men det är inte för att fylla luckor i berättelsen genom fantasifulla spekulationer utan snarare för att ge den färg. Och är man någon gång osäker på var i gränslandet mellan fakta och fiktion man befinner sig, så kan man alltid konsultera fotnoterna – de kommer tätt och tar upp nära hundra sidor i slutet av boken.

Den fråga som Lepore ytterst försöker svara på i denna enastående biografi ställdes av Virginia Woolf för 75 år sedan: ”Vad hade hänt om Shakespeare hade en underbart begåvad syster, vid namn Judith?” Detta är också Lepores fråga – även om hon inte studerar William och Judith, utan Benjamin och Jane. Precis som sin bror var Jane fyndig, skarpsynt, intelligent och mycket driftig. Till skillnad från honom var hon begränsad: av en odåga till make, av hemlivets krav och av bristen på bildning.

Det är oklart om detta ska läsas som en kritik à la Katrine Kielos av upplysningens idealisering av den ekonomiske mannen – det vill säga: den moderne och i egna ögon självständige mannen, som inte har förstått hur beroende han varit av kvinnorna runtomkring. Eller om Lepore snarare sörjer att kvinnor inte gavs samma möjligheter som tidens män.

Vad Lepore utan tvekan vill göra är dock att ifrågasätta vår syn på storhet. Jane var den fasta punkten i en släkt som slets sönder av död, sjukdom och galenskap. Ömheten mot barnen speglas i att hon fick fyra barnbarn uppkallade efter sig. Ett av dessa fanns vid hennes sida och vårdade henne den sista tiden, och till henne testamenterade Jane sina ägodelar, det vill säga: möbler och köksgeråd. Benjamin efterlämnade en självbiografi. En bok om hur han reste sig ur ”fattigdom och mörker” till lycka och välstånd. Han var en stor man enligt tidens mått, och beskrev sig som en selfmade man och en man värd att imitera. Därför skrev han en självbiografi. En modern helgonkrönika med honom själv som huvudperson; en produkt av en tid som börjat förväxla resultat och ryktbarhet med verklig storhet.