Kakan träffade Gladstones vänstra, enda någorlunda fungerande, öga. När han kort därefter, i augusti 1892, för sista gången iklädde sig rollen som premiärminister, såg han omvärlden som genom en dimma. Den lättade aldrig.

A N Wilson konstaterar mot slutet av sin biografi över drottning Victoria att Gladstone ”liksom många människor utan sinne för humor” hade en förmåga att råka ut för missöden som nästan var omöjliga att ta på allvar. Bara några veckor efter pepparkaksattacken, fortsätter Wilson, puttades Gladstone till marken av en ”farlig ko”. Den magnifike statsmannen tackade gravallvarligt den Allsmäktige för att den sinistra kossan inte hade ställt till med någon större skada.

Gladstone spelar en central roll när Wilson ska mejsla fram ett porträtt av drottning Victoria. Det är inte överraskande. Vid sidan av ”We are not amused” är antagligen drottningens klagomål på Gladstone – ”Han talar till mig som om jag vore ett offentligt möte” – hennes mest kända citat. Att inget av dessa två uttalanden är ordentligt belagt som just hennes må vara hänt, men som redan Lytton Strachey konstaterade i sin biografi över drottning Victoria 1921 fångar det påstådda klandret av Gladstone ändå grunden för drottningens antipati:

”Hon hade inget emot att betraktas som en institution, hon var en sådan och visste det. Men hon var även en kvinna och att ENBART betraktas som en institution – det var outhärdligt”.

Visst fanns en politisk och religiös grund för drottning Victorias avsky för Gladstone. När hon, efter att ha sökt varje möjligt alternativ, ändå tvingades utse åttiotvååringen till premiärminister, beskrev hon det som att ”få den där farlige gamle fanatikern nerkörd i halsen”. I jämförelse med Gladstones högkyrkliga uppblåsthet var hennes egen tro närmast ”frikyrklig”, som hon själv uttryckte det inför sina barn. Men, som Strachey antyder, i botten handlade det om en personlig motsättning. Det var typen Gladstone – den pompöse, humorlöse, rättrådigt helige allvarsmannen – som retade gallfeber på drottningen.

Med de premiärministrar som såg kvinnan bakom institutionen kunde istället förhållanden som gränsade till det romantiska uppstå, om än bara i tanke, blickar och en och annan blomsterkvast. Det gällde förstås Disraeli, men kanske än mer lord Melbourne, drottningens förs­te premiärminister. När Victoria tillträdde som artonåring var Melbourne 58 år, men regencyrumlaren, som på fritiden var förtjust i att bli smiskad av unga kvinnor, blev snart en hjälte. I förtroliga termer diskuterade de två vännerna fördelarna och nackdelarna med agan på Eton.

Inget sådant var möjligt med Gladstone. Till och med under hans besök på Balmoral föredrog drottningen att kommunicera med sin premiärminister i skrift snarare än att möta honom. Och inte ens det räckte för att stilla regentens obehag. Wilson, som gått igenom mängder av brev, noter och anteckningar från Victorias penna, konstaterar att förmiddagens lappar till Gladstone ofta är klara och rediga, men allteftersom dagen går blir de yvigare både till innehåll och form, för att på sen eftermiddag bestå i osammanhängande kråkfötter nedkluddade med vaxkrita. Wilsons slutsats verkar rimlig: Gladstones närvaro drev Victoria till flaskan.

Inte för att hon var nykterist annars. Drottningen föredrog whisky, och under senare år var det inte ovanligt att hon spetsade rödvinet till maten med single malt.

Av sådana avslöjanden ska man inte dra slutsatsen att detta rör sig om en skandalbok. A N Wilson väjer inte för det mindre förtjusande, men det är uppenbart redan från början att han tycker om sitt objekt och drottningen kommer till sin rätt i hans sällskap. Snaskiga spekulationer förekommer inte. Ett exempel är den ständigt debatterade frågan om huruvida drottningen hade ett hemligt men fullbordat äktenskap med sin skotske betjänt John Brown. Wilson redovisar de graverande indicierna – Varför skulle en präst på sin dödsbädd ljuga om att ha vigt de tu? Var det verkligen bara ett skämt när Victorias barn kallade Brown ”mama’s lover”? – men han erkänner att han efter att ha studerat tillgängligt material i åratal ännu inte förmår bestämma sig.

Det är en bra historia, men det gör den inte nödvändigtvis sann.

Detsamma gäller den spridda spekulationen om att Victoria i själva verket var oäkting. Varifrån kom annars den gen för blödarsjuka som hon förde vidare? Wilson reder ut vad han, inspirerad av Karl Marx, kallar den kungliga ”zoologin”. Även om sannolikheten för en spontan genmutation är liten, är det inte heller särskilt ­sannolikt att Victoria till utseendet skulle vara så slående lik sin officiella far, hertigen av Kent, och farfar, Georg III, om dessa inte också vore just hennes verkliga far och farfar.

Oäktingsteorin är kittlande, men antagligen falsk.

Wilson utnämndes en gång till young fogey, ung stofil, och han behärskar verkligen den gammaldags brittiska förmågan att kombinera flyhänt och humoristisk stil med gediget underarbete. När Wilson är som bäst är han i närheten av vad Jan Morris åstadkom i sitt tredelade mästerverk över det brittiska imperiet, Pax Britannica, där anekdot leder till anekdot, men aldrig bara för att roa, alltid för att gestalta en poäng. Problemen som Wilson måste lösa är av annan art.

Ett består i att Victorias regeringstid är så lång. Inte bara räknat i år, utan i händelser. En betydande del av hennes tid på tronen är inte alls viktoriansk i annat än rent definitionsmässig mening. Victoria själv, och dem hon har att göra med fram till mitten av 1800-talet, är snarare representanter för regencyepoken. Förvandlingen från den ena perioden med dess värderingar till den andra, med sina, är i decennier som en bubblande gryta under tronen.

Politiska reformer, handelsreformer, kyrkliga reformer, industrialismen, järnvägen, vetenskapen, evolutionsläran, chartismen, Krimkriget, marxismen, Irland, general Gordon – allt detta, mycket annat och dessutom själva det brittiska imperiet, som egentligen inte beskrevs som imperium förrän under Victoria, gör att den brittiska monarken lever i en malström nästan hela sitt liv. För att göra Victoria begriplig måste Wilson i rätt långa passager lämna sitt objekt för att beskriva och analysera omvärlden. Han klarar det väl, med ett eller ett par undantag. Vilka undantagen är varierar antagligen med läsarens intressen och förkunskaper.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det som blir tydligt är att det i det närmaste är ett under att Victoria alls klarade av uppgiften som regent, med tanke på att ingen brydde sig om att förbereda henne för den. Victorias uppfattning om den brittiska konstitutionen var påfallande luddig och hennes respekt för de konturer som var fastare inte alltid påtaglig. Wilson pekar på ett antal skäl till att Victoria lyckas vända impopularitet till ­popularitet och tidvis till något som närmast liknar kärlek. Den kanske mest intressanta förklaringen är att Disraeli såg att drottningen, i värderingar, var i full samklang med ”förortstoryismen”. Drottningen själv hade knappast någon aning om hur väl hon harmoniserade med sin växande medelklass, men den förslagne premiärministern gjorde det mesta av saken. Vid sidan av de sju ganska taffliga mordförsök som väckte alla rättänkande undersåtars lojalitetskänslor (”Det är värt att bli beskjuten, för att se hur älskad man är”, kommenterade Victoria), var Disraelis insats den viktigaste för Victorias senare popularitet.

Ett annat problem för Wilson är att frammana personen Victoria bakom institutionen. Men i det avseendet är Wilson särskilt framgångsrik. Kanske är det just här som hans biografi bidrar med nya nyanser, om än få nya fakta. Det finns ett drag av konstnär över Wilsons Victoria. Han noterar att hon var en inte oäven akvarellmålare, men han behandlar henne framför allt som en författare värd att ta på allvar. Det är ingen dålig idé. Victoria skrev ständigt: dagböcker och brev. Och med sina Highland Journals måste hon ha varit den första monark som lät publicera en bästsäljare. Mängder av hennes efterlämnade brev och anteckningar förstördes av diskretionsskäl, men mycket finns kvar och Wilson gör det mesta av det.

Trots det är det förstås oundvikligt att drottningens personlighet i stor utsträckning tecknas i kontrast mot de personer som fanns omkring henne. Hennes älskade Albert, hennes barn, John Brown och den ålderstigna Victorias gullegris, ”munshin” Abdul Karim. Och så hennes premiärministrar.

Det är här Gladstone spelar en viktig roll. I förhållande till den pösige liberalen framstår drottning Victoria som en konstnärlig, fräck och lätt anarkistisk konservativ, som likt de flesta kreativa männi­skor plågas av en del mentala problem, men som inte har särskilt långt till kvickheterna. Precis den sortens middagsgäst man önskar sig.