Finansministern följer ett överskottsmål, som innebär att den offentliga sektorn ska gå med ett årligt plus på en procent av BNP över en konjunkturcykel. Det kan förstås aldrig bli riktigt bra med precisionen, eftersom konjunkturerna inte rör sig förutsägbart som himlakroppar och det aldrig går att veta på förhand hur lång en konjunkturcykel blir, men det praktiska resultatet har ändå blivit rätt skapligt. Statsskulden, som en gång tedde sig så hotfull, är numera låg jämfört med många andra EU-länders. Ändå är finansministern numera bra sugen på att välja en mindre krävande kurs: det skulle öppna för många nya miljarder i statsutgifter. Eller, om man är mer optimistiskt lagd, göra det möjligt att minska beskattningen av svenska folket.

Riksbankschefen följer ett inflationsmål. Riksbanken har nämligen valt att uttolka riksbankslagens krav på ”fast penningvärde” som att den årliga penningvärdesförsämringen ska ligga på just denna nivå, och chefen är lika envis vid rorkulten som kapten Ahab. Målet ligger fast och Riksbanken ska göra vad som än krävs för att nå dit, kosta vad det kosta vill. Detta trots att det ter sig alltmer oklart om inflationsmålets ledstjärna har förblivit en varm, livgivande sol eller om det håller på att förvandlas till ett svart hål.

När målet en gång infördes kom vi från osunt hög inflation och 2 procent tedde sig som paradisisk stabilitet, men nu har situationen förändrats. Lägre oljepris, tekniska genombrott, skärpt konkurrens med mera håller priserna nere och Riksbanken kämpar plötsligt inte för att få ned inflationen utan för att få upp den. 1990-talets ärrade krisbekämpare hade knappt trott sina öron om de fått höra hur riksbanksdirektionens ledamöter numera är ute och håller brandtal för sämre penningvärde och tycker sig se hoppingivande tecken på att inflationen äntligen ska ta fart. Arbetsmarknadens parter uppmanas att hålla sig till kartan istället för terrängen när de ska förhandla om löner.

Och så brassar man på med räntevapnet. Sedan februari i år är styrräntan negativ och i skrivande stund är den nere i minus 0,35 procent. Konsekvensen är förstås en lånefest utan like, där hushållen lånar alltmer svindlande summor för att köpa hus av varandra. Med näringslivets investeringar blir det tyvärr sämre beställt. Visst minskar den låga räntan värdet på svenska kronor, men som den garvade företagaren Rune Andersson skrev tidigt i höstas (DI 12/8) kan man inte lägga dagens nedpressade kronkurs till grund för långsiktiga investeringar. Riksbanken hoppas på inflation, men vad man får är en farligt hög skuldsättning – Sverige ligger nästan högst i världen – och ett underligt signalspråk som säger till medborgarna att det är korkat att spara på bank och förnuftigt att göra av med pengar som man inte har.

Särskilt märkligt blir det hela eftersom beskeden är så vaga om varför det är så viktigt att pressa upp inflationen till 2 procent. Det heter att stabil inflationstakt ger förutsägbarhet i ekonomin, men när man måste ta till oförutsägbara metoder för att nå dit – och ändå inte lyckas – bidrar man snarare till förvirring än stabilitet.

Nåväl. Oavsett vad man tycker om dessa mål är det ostridigt att de drar åt sig alldeles för mycket av energin i den ekonomisk-politiska debatten. Ett land kan drabbas hårt av dålig finans- och penningpolitik, men även en välskött makroekonomi är bara en början. Välståndet kommer först när entreprenörer, innovatörer, företagsledare och medarbetare tar vara på de möjligheter som ges och erbjuder attraktiva varor, tjänster och affärsmodeller. Det är helt centralt med ett positivt näringsklimat och som påpekas i detta nummers temablock ställer det i sin tur krav på ett positivt individklimat.

Edmund S Phelps, som fick Ekonomipriset 2006, slår ett slag för fantasin och finner det tragiskt att så många inte känner sig delaktiga i ett innovativt och utvecklande arbetsliv. De allra flesta människor i välfärdsstaterna i väst får på ett eller annat sätt så att de klarar konsumtionen, men det är i sina produktiva insatser som individen verkligen kommer till sin rätt och får uppleva det goda livet. Han manar till dubbel kamp: mot särintressen som sätter stopp för innovation och förnyelse, för skolor och universitet som låter humaniora vidga vyerna hos de unga och får dem att vilja och våga.

Det handlar om etos men rimligen också om villkor. Att som regeringen i höstens budgetproposition pressa upp marginalskatten på inkomster till världens högsta kan säkert göra kamraterna i Vänsterpartiet glada. Vad det gör för individklimatet i Sverige är en helt annan sak.