Lägg ned UR
Medieutredningen manar till sammanslagning av de tre public service-företagen och samtidigt inrättandet av ett nytt bolag, vilket sannolikt vore en dålig idé. Däremot kan utredningen, ”En gränsöverskridande mediepolitik”, ge inspiration till att avveckla UR, bolaget vars märkliga blandning av läromedelsproduktion och ”vanliga” program knappast stämmer med begreppet ”oberoende public service”.
Medieutredningens förslag att göra ett bolag av Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) är verkligen ingen ny tanke, men skulle möjligen nu ligga rätt i medietiden; när varje tidningsredaktion webbsänder egen lite småtafflig tv kan det verka obsolet att hävda att tv behöver ett eget företag. Detta trots att ett enda public service-företag skulle innebära att SVT:s uppenbara problem med beroendet av sponsorer/reklam hamnar under samma tak som reklamfria SR.
Det heter, med viss rätt, att SVT och SR skulle ha nytta av gemensamma utrikeskorrespondenter, men då måste man förena de bägge företagens hittillsvarande prioriteringar, där SR sedan många år målmedvetet byggt upp ett imponerande nät av fastställda korrespondenter, medan SVT tenderar att låta utrikesbevakningen styras av aktualiteter.
Om Medieutredningen eller andra vill stärka public service är det en bättre idé att förespråka att UR:s nära 300 medarbetare, bland dem många erfarna och kompetenta journalister, överförs till SR och SVT. UR:s program sänds dessutom redan i antingen SR eller SVT, därför är det inte givet att så många tänker på UR som ett fristående bolag. När public service debatteras menar de flesta på SVT, färre SR och ytterst få intresserar sig för UR.
UR lyckades visserligen påminna en bredare krets om sin existens när de först fälldes av DO för diskriminering för en identitetspolitisk platsannons (där UR sökte medarbetare som ”har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk”) och därefter för att ha en intolerant (eller om den bara var flummigt förvirrad?) hållning till den UR-medarbetare som ville granska UR:s normkritiska påbud.
Men det är inte dessa exempel som gör UR till ett egendomligt företag, töntiga identitetspolitiska påhitt förekommer inom de flesta medieföretag. Annonsen och den normerande normkritiken ledde föralldel till en intensiv debatt, men till skillnad från när SVT (ofta) och SR (mer sällan) hamnar i Twittertriggade blåsväder handlar det sällan om vad UR egentligen är.
Går man till UR:s hemsida får vi veta att ”UR gör program för dig som vill förstå världen. Vi vill underhålla, väcka nyfikenhet, oroa, ge dig aha-upplevelser och sätta saker i sitt sammanhang. Du kan titta eller lyssna var du än befinner dig – i skolan, hemma i tv-soffan, på bussen.”
Alltså en beskrivning som kan användas också av SVT och SR, vilket i och för sig skulle tala för en sammanslagning, men som knappast ger en rättvisande bild av UR. Går man däremot till den formella beskrivningen är UR ”ett fristående public servicebolag som driver Kunskapskanalen tillsammans med SVT samt sänder i SR:s och SVT:s kanaler. UR:s uppgift är att producera utbildnings- och folkbildningsprogram för förskola till högskola och därmed bredda, förstärka och komplettera andras utbildningsinsatser”.
Vilket innebär att UR konkurrerar med företag som producerar läromedel och när det gäller UR:s insatser för högskolan kan man bland annat lägga märke till att UR ingår i SNH, samverkan för nätbaserad högskoleutbildning, en organisation som numera, förutom UR, består av Högskolan i Gävle samt Mittuniversitetet.
På snh:s hemsida framgår att ”syftet med samverkan i SNH” bland annat är att ”genom UR:s medverkan nyttja tv- och radiomedierna för kursinslag, rekrytering och marknadsföring”. Marknadsföring och rekrytering?
Ja, varför ska licensfinansierad UR agera pr-hjälp åt universitet och högskolor? Och i så fall varför just dessa två, med tanke på att alla lärosäten konkurrerar om studenter?
I rättvisans namn bör påpekas att UR har andra samarbeten mot utbildningssektorn, public service-redovisningen för 2015 visar att UR, i sitt ”projektutvecklings- och mediepedagogiska arbete” har kontakt med hundratals ”externa parter”, förskolor, universitet, högskolor, särskolor, folkhögskolor.
Och det är förstås givet för ett företag i läromedelsbranschen, men hur rimmar det med oberoende public service? Att UR tagit på sig en aktiv roll på utbildningsområdet framgår i ovan nämnda redovisning: ”Elever har olika sätt att lära sig och olika behov i lärandet som skolan inte alltid förmår möta. Här kan UR:s pedagogik (sic!) och program spela en stor roll och ge lärarna stöd och verktyg för att bemöta dessa olika behov.”
för att förstå aningen mer av UR-konstruktionen, med ett ben i public service och ett annat i utbildningssektorn, kan man titta i den historiska backspegeln.
När AB Radiotjänst startade 1925 fastslogs att rundradions utsändning inte skulle omfatta särskilda program för skolor. Men redan 1931 blev det ändring på det, Radiotjänst och Skolöverstyrelsen beslutade om skolradio, främst för folkskoleelever. Skolradion skulle komplettera utbildningsväsendet och kompensera för lärarbristen, i samband med skapandet av realskolan.
Skolradion expanderade, liksom utbildningsväsendet, i slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Nu tillkom också kurser för vuxna, vilket 1955 underlättades av en andra kanal, P 2.
Skolradion fick på 1960-talet återigen bidra till en reform, införandet av nioårig grundskola, också den gången för att kompensera för brist på lärare. Ungefär samtidigt intensifierades diskussionerna om Utbildningsradions olika roller och i vilken utsträckning den skulle vara en del av den statliga utbildningspolitiken.
Utbildningsradion i vad som var någorlunda likt dess nuvarande form konstituerades 1978, dock var företaget tätt knutet till Skolöverstyrelsen och Universitets- och högskoleämbetet.
1983 ifrågasattes Utbildningsradions konstruktion på allvar av den dåvarande socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson. Han ville överföra programverksamheten med SVT och SR samt omvandla och renodla återstoden till en statlig, skattefinansierad läromedelsproducent. Det blev inte så, däremot beslutades att utbildningsradio skulle finansieras med licensmedel istället för statsanslag, en reform som inte berodde så mycket på mediepolitik som på besparingar.
1986 fick UR status som fristående, oberoende public service-bolag, men fortfarande rätt att bedriva sin läromedelsförlagsverksamhet enligt affärsmässiga principer. 1998 försökte sig Dukom, Distansutbildningskommittén, på ungefär samma förslag men också det gick i papperskorgen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
En annan propå kom 2013 inifrån public service, då SVT:s dåvarande vd Eva Hamilton ville lägga ned UR och överföra resurserna till SVT. Vd:n för UR, Erik Fichtelius, hävdade syrligt att Hamilton talade i egen sak. Hur som helst menade SVT:s ledning att sådär 45–60 miljoner årligen kunde överföras till SVT, till fromma för programproduktion, med öronmärkt inriktning på utbildning och folkbildning.
Men den diffusa UR-konstruktionen har varit omöjlig att rubba. Under de år jag följt public service-frågorna har det inte varit svårt att hitta både styrelseledamöter och chefer inom SR och SVT som inte ser någon poäng med UR som public service-företag. Men det är något man ger uttryck för off-the-record, detta har blivit en känslig fråga.
Vilket kan höra samman dels med att det kring UR finns ett nostalgiskt skimmer av folkhemmets skolradio, dels att UR anses lika med folkbildning och att den som vill upplösa UR därmed blir en folkbildningens fiende. Och nej, det hjälper inte att påpeka att Bengt Göransson, denne folkbildningens respekterade nestor, i så fall skulle räknas till fiendesidan. Det finns helt enkelt en seglivad uppfattning att UR skulle vara den enda garanten för ”folkbildning” och program för vad som benämns svaga grupper. Trots att det framgår av sändningstillstånden att programutbudet också i SVT och SR ”som helhet ska präglas av folkbildningstanken”, att krav på tillgänglighet (tecken- och synspråkstolkning) gäller även för SVT och ansvar för minoritetsspråken är gemensamt för de tre.
UR har vidare lyckats undslippa public service-ätarnas attacker. Den anses, trots sin långa och nära koppling till den statliga utbildningspolitiken, vara utom räckhåll för politisering. Ett tydligt exempel är att det gick för sig att 2010 utse förre FP-ledaren och högskoleministern Lars Leijonborg till UR:s styrelseordförande. Detta efter att han inte fick bli ordförande för SR, då det ansågs alltför besvärande politikernära.
Kanske är det så att UR och företagets numera åldrade konstruktion skyddas och har överlevt tack vare att omvärlden och mediedebatten inte riktigt har koll på UR:s verksamhet. För en rejäl genomlysning vore det utmärkt att utreda med sikte på att överföra UR:s resurser till SR, respektive SVT.
Public service är visserligen ett område som ständigt genererar nya utredningar, vilket man föralldel kan göra sig lustig över, men snarare bör se som omsorg, ett sätt att värna den på sikt inte alls självklara existensen för fri och oberoende public service, som kan behöva UR:s journalistiska kapacitet inom två – inte flera – framtida bolag.
Journalist och författare.