När Fredrik Reinfeldt höll tal till Nick Mason och Roger Waters vid Polarprisgalan 2008 brast han ut i en favoritstrof från Another Brick in the Wall. Expressen kunde sedan rapportera att Lärarförbundets ordförande Metta Fjelkner var upprörd över den sjungande statsministerns låtval.

We don’t need no education, det var ju inte vad man förväntat sig att få höra från den främsta företrädaren för en regering som gör stort nummer av sin vilja att rädda skolan från flum, förflackning och förfall.

Men liksom den gamla hederliga lp-skivan har också Pink Floyds skolhat två sidor. Man kan säga att det egentligen bara är den inverterade versionen av en i politiska kretsar närmast obligatorisk skolhajp. Sekvenserna från filmen The Wall med den sadistiske läraren och de mekaniskt marscherande skolbarnen på väg mot den stora köttkvarnen gör skolan till den verkstadshall där samhället formas. Det är också så alla politiker brukar tala, och i vissa fall också tänka, om skolan. Skillnaden är att medan The Wall gestaltar en dystopi – i skolan läggs grunden för ett klaustrofobiskt och själlöst samhälle präglat av totalitära strukturer – låter politikerna skolkorridorerna mynna ut i det utopiska. Det är skolan som ska göra samhället mer jämlikt, mer jämställt, mindre segregerat, mindre plågat av våld, drogmissbruk och dåliga kostvanor, rikare, mer innovativt, mer konkurrenskraftigt, kort sagt lyckligare. We just need more education! Därför tröttnar politikerna aldrig på att göra om skolsystemen.

Tron, eller snarare övertron, på skolreformer som verktyg för att åstadkomma samhällsförändringar är utgångspunkten för den amerikanske utbildningshistorikern och Stanfordprofessorn David F Labarees bok Someone Has to Fail. Inte bara politiker utan också deras väljare framhärdar i övertygelsen att det bästa sättet att göra samhället bättre är att göra skolan bättre. Men hittills har framgångarna varit få, hävdar Labaree. Den amerikanska skolan har i mycket måttlig utsträckning bidragit till att lösa amerikanska samhällsproblem och skolreformatorerna har haft ett lika måttligt inflytande på den faktiskt existerande skolan. Det är bokens dåliga nyheter. De goda nyheterna är att både samhället och skolan har klarat sig ganska bra ändå.

Varför fortsätter amerikanerna ändå att fästa så stora sociala förhoppningar vid utbildningssystemet? Labaree kastar fram ett antal delförklaringar. De mest bestickande kan kokas ner till ett slags cirkelbevis: Att samhället så länge har satsat så tungt på utbildning visar att utbildning är av avgörande betydelse för samhället varför samhället måste satsa ännu mer på utbildning. Vilket skulle bevisas.

Det finns ett stråk av munter nihilism i Labarees framställning som gör hans bok förvånansvärt underhållande. I valet mellan ett garderat resonemang och en provokativ paradox satsar han genomgående på det sistnämnda. Han är inte nyansernas älskare, men vissa mekanismer i utbildningsmaskinen blir föredömligt åskådliga.

Huvudtesen är att det i skolsystemet finns en inbyggd motsättning mellan allmännytta och egennytta. Politiker, och andra reformatörer, försöker bygga skolor som ska tjäna helheten – svetsa samman nationen, anpassa arbetskraften till arbetsmarknadens krav, överbrygga klass- eller rasklyftor, stärka landets konkurrenskraft. Väljarna sympatiserar, i princip, med dessa goda avsikter. Men som konsumenter av utbildning vill de i första hand ha skolor som tjänar dem själva, det vill säga skolor som gör det möjligt för deras barn att lyckas i livet, vilket betyder skolor som ger just deras barn konkurrensfördelar. Alla ska med. Inget barn ska lämnas kvar! Men mitt barn ska helst komma fram först!

Man kan invända att alla föräldrar kanske inte självklart ser sig själva som coacher som ska driva fram vinnare. I likhet med tjuren Ferdinands kloka mor kanske en och annan mamma eller pappa tycker att det är viktigare att låta barnet bli lyckligt under korkeken än att hetsa det till stordåd på tjurfäktningsarenan. Inte heller behöver allmänintresset och egenintresset nödvändigtvis utesluta varandra. Det som antas vara bra för samhället, satsning på ekonomi och naturvetenskap exempelvis, kan ju också tänkas vara karriärbefrämjande även för utbildningskonsumenten.

Mot det senare argumentet skulle Labaree invända att om skolreformatorerna verkligen lyckades skapa ett skolsystem där alla elever blev skräddarsydda för den lukrativa delen av arbetsmarknaden, så skulle den ambitiösa föräldern genast försöka se till att just hennes barn blev ännu mer perfekt måttsytt i ett ännu mer exklusivt material. Det är så man ska förstå titeln på hans bok Someone Has to Fail. Tävlar man, och den mycket amerikanska utgångspunkten för Labaree är att livet är en tävling, kommer någon alltid att vinna och då spelar det ingen roll att den som kommer sist gör det på en tid som hade räckt till förstaplatsen i går. En utbildnings marknadsvärde är relativt. En studentmössa räckte långt så länge den var en prydnad för en minoritet. Idag bör man helst ha doktorshatt.

Det är konsumenternas kapprustning snarare än reformatorernas visioner som driver fram förändringar i systemet, och så har det alltid varit. Det är så man ska förstå det amerikanska utbildningsväsendets expansion från common school för alla till high school för alla, och nu college för alla. Och denna konsumentmakt, kopplad till inneboende trögheter i själva skolsystemen, är enligt Labaree svaret på frågan varför skolreformatorernas storstilade projekt nästan aldrig blir till mer än retoriska rökmoln.

Lite svårsmält för alla oss som är utbildningsromantiker.

Jag tröstar mig med att professorn i pedagogikens namn antagligen medvetet gör det lätt för sig själv och oss när han hävdar att det viktigaste vi lär oss av att gå i skolan är att gå i skola och att skolans mest betydelsefulla samhälleliga funktion, förutom då att den lär oss att gå i skola, är att prångla ut pappersmedaljer vi kan pråla med när vi söker jobb.

Men han har onekligen poänger. Föräldrar har inte bara skickat sina barn till skolan för den goda sakens skull, inte heller bara för att de tvingats att göra det, utan också för att ge barnen ett bättre liv än det de själva haft, eller åtminstone ett lika bra.

Ta Hans Luder, en enkel bondson som lyckats etablera sig som småföretagare i gruvbranschen i Mansfeld ett par mil norr om Eisleben. Nu skulle den begåvade sonen Martin kostas på. Någon gång mellan 1488 och 1490 (källorna är oense på den punkten) skrivs gossen Martin Luder, vars efternamn senare skulle bli känt som ”Luther”, in vid latinskolan i Mansfeld. Där går han till 1496–97. Sedan blir det fortsättningsskola, till en början i Magdeburg, därefter i Eisenach. Först 1501 avslutar Martin sin grundläggande skolgång. Samma år börjar han studera juridik vid universitetet i Erfurt. Efter fyra år, 1505, avbryter han studierna och går i kloster. Men han fortsätter även där att studera, nu teologi, varefter han 1508 sänds till det nya universitetet i Wittenberg som lärare; 1512 blir han doktor i teologi och professor. Resten är reformationshistoria.

Hans Luder var inte glad när sonen gick i kloster. Planen var ju att Martin skulle bli jurist, rådgivare åt en furste och ingift i adeln. Nå, nu blev det ju till sist så ändå, via omvägen över kyrkan. Martin Luther blev en av Tysklands, ja, Europas mest inflytelserika policy makers, och gifte sig med den adliga avhoppade nunnan Katarina von Bora.

Inget kan konkurrera med ett meritokratiskt grundat utbildningsväsende när det gäller att skapa chanser till socialt avancemang. Martin Luthers karriär är ett tidigt och mycket övertygande bevis för det. Luther personifierade en ny klass, det självmedvetna uppåtsträvande bildningsborgerskapet, den klass för vilket examensdiplomet, inte födelsebeviset, är passersedeln till det goda livet. 1530 höll han en predikan som illustrerar att den i skolsystemet inbyggda spänning mellan allmänintresset och egenintressen var en realitet redan för knappt 500 år sedan. ?Luther slog fast att det var varje tysk undersåtes plikt att sända sina söner (döttrarna räknades ännu inte) till skolan. Gossarna kunde då växa upp till män kapabla att stärka och skydda riket och furstarna. Ett klart allmänintresse; skolan i statsnyttans tjänst. Men Luther förstod också kraften i egenintresset och frestade därför sina åhörare med guld och lysande framtidsutsikter. Studier lönar sig. Kunskapens frukter kan säljas med strålande vinst. Två furstar och tre städer kommer att slåss om varje välutbildad man, försäkrade han. Otaliga ämbeten väntar på den som skaffat sig de rätta kvalifikationerna.

”Och vem regerar land och folk när det råder fred och inte krig? Gör soldaten eller officeren det? Jag menar att det gör gåspennan”, sa Luther och man kan nästan höra honom smacka belåtet.

När jag för några år sedan skrev en bok om Martin Luther, Dr Luther & Mr Hyde, slogs jag av vilken vikt han själv fäste vid sin doktorstitel. Det var i kraft av den han ansåg sig ha inte bara rätt utan också skyldighet att läxa upp den katolska kyrkan och trotsa kejsaren.

Kunskap är verkligen makt. I synnerhet när det handlar om formellt erkänd och legitimerad kunskap, sådan kunskap som skolor levererar. Det är inte minst därför skolfrågor är så politiskt laddade. Den som tycker sig ha makt över skolan föreställer sig också gärna att han har makt över framtiden. Skolan blir det ställföreträdande samhället. Ska jämlikheten prioriteras också om det sker på bekostnad av konkurrenskraft? Är lugn och trygghet viktigare än frihet och förändring? Ska individen eller kollektivet ha företräde vid intressekonflikter?

Det är sådana, i grunden allmänpolitiska, ibland filosofiska, frågor som skoldebatten utgår från, och de får en särskild infärgning av att vi alla har personliga relationer till skolan. Livshållningar, ideologiska reflexer, barndomsminnen och tonårsmardrömmar; allt blandas till en emotionell sprängdeg. Det är därför det är så svårt att tala distanserat och sansat om skolan.

School Wars. The Battle for Britain’s Education är, som titeln mer än antyder, en krigisk bok. Melissa Benn presenteras på innerfliken som ”journalist, novelist and campaigner”. Det är aktivisten Benn som dominerar i boken och ilsket manar till försvarskamp för ”comprehensives”, de brittiska kommunala enhetsskolorna, som hon hävdar är utsatta för ett gerillakrig iscensatt av den liberaldemokratiska/konservativa regeringen.

Inspirerade av ”nyliberala experiment i det svenska skolsystemet”, och av amerikanska ”charter schools” (också det ett slags friskolor, offentligt finansierade, men med ett stort mått av självständighet), placerar ministären Cameron ut trojanska hästar i den brittiska skolvärlden; inte bara ”free schools” utan också så kallade ”academies”, självstyrande skolor som finansieras direkt av staten, men också har privata sponsorer. Skolformen infördes under Blairregeringen. Idén var att försöka förvandla lågpresterande skolor i problemområden till högpresterande mönsterskolor.

Det mest kända, och framgångsrika, exemplet är Mossbourne Community Academy i Hackney. Också Benn måste motvilligt medge att Mossbournes resultat imponerar; ”examensframgångarna är häpnadsväckande för en skola i hjärtat av ett av de mest utsatta områdena i landet”, konstaterar hon. Ändå kan Melissa Benn också här hitta ammunition till sitt krig mot valfrihetsreformerna. I den kommunala skola, nedlagd vid mitten av 1990-talet, som låg där Mossbourne nu han sina lokaler hade 77 procent av eleverna rätt till fria skolmåltider, det vill säga kom från hem med låga inkomster. När Mossbourne öppnade 2004 hade andelen sjunkit till hälften.

Friskolor är inte skolor för alla. Det är argumentet mot dem. Benn hämtar stöd från Sverige, eller rättare sagt från den socialdemokratiska svenska politikern Lena Sommestad, som får vidimera att när ”friheten” kom till den svenska skolan blev resultat segregation utifrån klasstillhörighet.

Oavsett ideologisk hemvist brukar det flesta skoldebattörer kunna enas om att ett bra skolsystem ska optimera den sociala rörligheten. Det traditionella brittiska systemet har varit exceptionellt bra på motsatsen, på att konservera ett hårt strukturerat klassamhälle. En plats på någon av de mer attraktiva internatskolorna kostar, enligt Benn, kring 30 000 euro om året, en dagplats på en privatskola runt hälften. Men trots, eller just för att, att en privat skolgång är ett privilegium för få är de som fått chansen att välja den kraftigt överrepresenterade inte bara på utbildningssystemets översta trappsteg (Oxford och Cambridge) utan också i de högre maktsfärerna. Över en tredjedel av de parlamentsledamöter som valdes 2010 hade gått i privatskola, uppger Benn.

Man kunde tycka att möjligheten för välbärgade föräldrar att bokstavligt talat köpa sina barn platsbiljett på framtidsexpressen borde få blodet att koka hos en radikal aktivist som Melissa Benn. Och visst formulerar hon sig på sina ställen pliktskyldigt sarkastiskt och upprört kring de klassiska privatskolorna. Men det är friskolorna och ”akademierna”, de nya alternativa skolformerna, som verkligen gör henne rasande. Man kan undra varför.

Ett svar är förstås att Eton, Harrow och Wellington College aldrig utgjort några verkliga konkurrenter till de kommunala enhetsskolorna, avstånden är helt enkelt för stora. Det förhåller sig annorlunda med skolor som Mossbourne.

Men varför är Melissa Benn så angelägen om att bevara systemet med ”comprehensives”? Lite elakt skulle man kunna hävda att det rör sig om omsorg om familjearvet. Hennes far är Tony Benn, känd Labourpolitiker på vänsterflygeln, och hennes mor var Caroline Middleton DeCamp Benn, en framträdande opinionsbildare i utbildningsfrågor med ett brinnande engagemang just för idén om enhetsskolan.

The Comprehensive School System infördes successivt under 1960- och 70-talet och ersatte då en tvådelad modell med å ena sidan ”grammar schools” för de mest studiebegåvade, å andra sidan ”secondary moderns ” för alla andra; ett system snarlikt det svenska med dess skiljelinje mellan realskolan för dem som skulle ”gå vidare” och folkskolan för dem som så snabbt som möjligt skulle gå ut i arbetslivet.

Huvudskälet till att friskolor och ”academies” får Melissa Benn att se rött är att hon i dem ser ”grammar schools” i fårakläder. Det gamla skolsystemets sortering av elever med utgångspunkt i utförda eller förväntade prestationer är på väg att återinföras, bakvägen, och det kommer att drabba de svagaste, mest utsatta och fattiga grupperna i samhället. Det är kärnbudskapet.

Tja, kanske hade det varit bättre för världen om Martin Luther aldrig fått chansen att genomgå en exklusiv utbildning och klättra på den sociala stegen. Men hade det varit bättre för Martin Luther själv? Är det allmänintresset eller egenintresset som ska väga tyngst? Ideologierna eller individerna? Är det reformatörernas förhoppningar om ett bättre samhälle (mer patriotiskt, mer effektivt, mer jämlikt) eller föräldrarnas förhoppningar om att kunna förändra sina barns liv till bättre som ska sättas främst?

Eller för att formulera frågeställningen mer snävt och mer konkret: Ska skolsystemet vara konstruerat så att begåvade och ambitiösa elever har möjlighet att lämna sina sämre lottade kamrater och dåliga skolor bakom sig eller ska de hållas kvar för att hjälpa kamraterna och skolorna att bli bättre?

Kollektiva mål eller individuella ambitioner? Det är här vi hittar huvudmotsättningen, den grundläggande konflikten i nästan alla debatter om skolan.

Den svenska grundskolan, idén om en skola för alla och för allt, var ett uttryck för en dröm, eller fantasi, om att slippa ta ställning till sådana frågor. I den för alla svenska barn gemensamma skolan skulle det inte finnas några styvbarn, inga eftersatta. Skolan skulle på en och samma gång överbrygga klassklyftorna och ge varje individ möjlighet att förverkliga sina möjligheter.

I år är det femtio år sedan grundskolan föddes. Förlaget Ekerlid uppmärksammar jubileet med en antologi, Grundskolan 50 år. Från folkskola till folkets skola, där man hittar bidrag från en lång rad prominenta skribenter: politiker som Lena Hjelm-Wallén, Mikael Damberg, Lotta Edholm, Karl-Petter Thorwaldsson och Gustav Fridolin samt forskare, intellektuella och byråkrater som Hans Albin Larsson, Gunnar Wetterberg och Per Thullberg.

Tillsammans har de mycket att säga om vad som var bra med grundskolereformen, om vad som sedan visat sig bli betydligt mindre bra, om vad som bör göras för att det i framtiden ska bli så bra som det var tänkt.

Man får en bestämd känsla av att det trots mångstämmigheten råder samstämmighet om att grundskolan idag inte förmår ge samhället vad samhället bör kunna kräva av ett resursslukande skolsystem, inte heller förmår grundskolan ge den enskilda eleven de kunskaper, färdigheter och insikter hon har rätt att kräva efter att ha investerat nio år. Skolan som skulle göra både-och gör nu varken-eller. Det är ett svek förstås, i första hand mot just de underprivilegierade grupper som folkhemmets skolreformatorer ville ge mer rättvisa chanser. Ett dubbelt svek är det att sedan direkt eller indirekt anklaga föräldrar från bostadsområden med svagpresterande skolor för att vara osolidariska svikare om de försöker hitta andra skolvägar för sina barn. Hur kan någon ha mage att, som ofta sker, hävda att segregationen i Sverige förvärras av att barn och ungdomar från segregerade förorter fått möjlighet att söka sig till attraktiva innerstadsskolor? Sådana påståenden är inte bara småaktiga på gränsen till skamliga utan också ologiska. I ett svårt bostadssegregerat samhälle, där skillnaden mellan skolorna i olika stadsdelar förmodligen är minst lika stor eller större som skillnaden mellan gångna tiders realskolor och folkskolor, är det fria skolvalet ett av de få verktyg individen har för att bryta sig igenom muren.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men, återigen, skulle man inte kunna tänka sig ett skolsystem som klarar att jämka samman de två intressen Labaree pekar på i sin bok, ett system som klarar att kombinera frihet med jämlikhet och broderskap, som både kan leva upp till sociala, kollektiva mål och ge begåvade elever möjlighet att upptäcka, utveckla och utnyttja sina begåvningar?

Alla talar om Finland. Under 2000-talet har de finska skoleleverna vid flera tillfällen gjort toppresultat i OECD:s kunskapstester, de så kallade PISA-mätningarna. Vad beror framgången på? Pasi Sahlberg försöker besvara frågan i en faktaspäckad och aningen självbelåten skrift, Finnish Lessons (Sahlberg är nämligen inte bara forskare, han är också finländare, har varit lärare och lärarutbildare och är knuten till det finska utbildningsdepartementet).

Huvudspåret ligger i linje med reformskeptikern Labarees teser. Finska skolor fungerar så bra därför att Finland inte ens låtsats försöka reformera dem. Man har varken flörtat med flummet eller låtit sig smittas av den runt om i västvärlden florerande reformsjuka som Sahlberg vällustigt refererar till som GERM (Global Education Reform Movement). Det handlar här om ett knippe idéer och praktiker som i hög grad har inspirerats av näringslivets managementmetoder: standardiserade rutiner och procedurer, en strävan efter kvantifierbara mål, försök att hitta metoder för kvalitetssäkring, prestationsstyrda belöningssystem och så vidare.

Finland har struntat i det mesta av detta och istället lunkat på med sin oglamorösa grundskola, peruskoulu, där lärarna vet bäst och lägger upp undervisningen efter sina egna huvuden. Inga reformer? Jo, lärarutbildningen har stärkts. Alla finska lärare har, oavsett om de undervisar sjuåringar eller gymnasister, minst en master. Det har, förstår man, ytterligare ökat yrkets prestige och dess utövares självkänsla.

Finska lärare har långtgående autonomi med förhållandevis få lektionstimmar per vecka och stor frihet att forma och planera undervisningen. Att vara lärare i Finland är därför att ha ett statusjobb. Det går i snitt tio sökande på varje plats på de finska lärarutbildningarna. Vid antagningen till grundskollärarlinjen vid Helsingfors universitet 2011/12 konkurrerade nästan 2 400 sökande om 120 platser, 20 förhoppningsfulla per plats. Det säger sig självt att ett sådant söktryck bidrar till en positiv cirkel. Högpresterande ungdomar dras till lärarjobbet, vilket i sin tur stärker professionens prestige och gör att ännu fler lockas att satsa på ett yrkesliv i skolan.

Man kan vara hur skeptisk man vill till såväl PISA-mätningar som finska skolunder, man kan skadeglatt notera en svag nedåtgående finsk kurva de senaste åren och påpeka att Pasi Sahlbergs paralleller mellan peruskoulu och nationalkoncernen Nokia kanske inte är så välvalda, med tanke på vad som hänt med Nokia på senare tid.

Men faktum kvarstår: När det gäller synen på lärare har Sverige mycket att lära av Finland. Hos oss har utvecklingen drivits åt motsatt håll. Lärarnas självständighet, frihet och yrkesstolthet har systematiskt urholkats under lång tid. Lärarkåren har blivit utbildningsväsendets snabbköpskassörskor.

Enligt Labaree är lärarna en mäktig konserverande kraft i det amerikanska skolsystemet. Reformatorerna pratar och utfärdar dekret, men lärarna fortsätter att undervisa på de sätt de vet fungerar. Det är bland annat därför, hävdar han, som de flesta skolreformer förblivit papperstigrar.

Annorlunda i Sverige. Här har lärarnas makt över klassrummet successivt beskurits. Det har säkert gjort det lättare för politiker att driva igenom reformer, men i den mån det har fått goda lärare att tappa sugen och lärartalanger att söka sig till andra yrken har det framförallt gjort det svårare för oräkneliga skolelever att få en utbildning som tillvaratar deras möjligheter.

Det är en katastrof, inte bara dessa barn och ungdomar utan också (och här får David F Labaree påstå vad han vill om det svaga sambandet mellan skolsystem och sociala mål) för det svenska samhället.

Så vad göra?

Jag ser en armé av rasande lärare avancera mot Riksdagshuset med pekpinnar som svärd och läsplattor som sköldar. Stridsropet stiger mot skyn: Politicians, leave our schools alone!