Långa bollar på fotbollsodjuret
Jag stod vid bardisken, uppspelt och glad då L. såg mig. Hon är sociolog och arbetar vid Malmö Högskola, en sympatisk skånsk intellektuell med estniska rötter. Hon såg mig och log, lite ironiskt, som att hon ville säja:
– Men Fredrik, det där menar du väl ändå inte. Att stå här, så där, klädd i ljusblå fotbollströja, är inte det töntigt?
Jag kände hur hennes blick brände till, skålade med henne samtidigt som en flock ljusblåa supportrar sjungande dånade in genom krogens saloonsdörrar och det samtal som vi skulle ha kunnat haft då kom aldrig att äga rum, stället iscensätter jag det nu, fyra år senare:
– Töntigt? Kanske, men det finns ju så mycket i våra liv som är just töntigt och löjligt. Att den här tröjan och dess ljusblå färg är så laddad, och så vacker, må vara en löjlig känsla för dej. Men för mej är den det inte och en sån här kväll seglar jag stolt i den.
– Jag har svårt att förstå det…
– Du kommer kanske aldrig att förstå helt och hållet heller. Men du måste försöka förstå att ibland biter sej en kärlek fast i ens hjärta och då sitter den där, inte alltid lika starkt men den sitter där, år efter år och visst, jag vet, jag kan själv tycka att det är löjligt, den där stoltheten, ett slags omvänd skam, varför ska man stå här och sjunga och skrika och stoltsera med den ljusblå. Men för min del handlar det om fotbollsdjuret i mej…
– Fotbollsdjuret?
– I fyraårsåldern föddes fotbollsdjuret i mej, på en gård nära Fyrisån i Uppsala. Jag stod vid en garageport, började snurra runt med bollen, utforska den, lära mej skjuta. Om vintrarna tog pappa med oss ut på sjön Ekoln. Då gällde bandy. Övriga årstider gällde fotboll. Så länge jag kan minnas har fotbollsdjuret levt i mej, ja, varit den främsta representanten för Homo ludens i mej, ett djur som ofta fört mej nära, väldigt nära, lekens – och tillvarons? – hjärta. Lädret, kulan, bollen, den gudomliga leksaken har i alla år slagit ut alla andra leksaker och när den brasilianske fotbollsspelaren Didi talar om bollen som ela, hon, pekar han på en ömhet som jag alltid känt mej nära.
– Men djur?
– Ja, rovdjur till och med. Fotbollen är inget tamdjur, vilket innebär att det ofta är den som bestämmer när den tar över, det är inte alltid jag som bestämmer, alltså, författar-Fredrik/ tanke-Fredrik och om du undrar över tröjan, den ljusblå, och kärleken till den så var jag nio år när den föddes. Vi flyttade omkring en del när jag var barn: Uppsala, Gällivare, Uppsala, Sundsvall och sen, till sist, Malmö, i april 1963. Då hade jag en Hammarbytröja, gillade Nacka, ifall du hört talas om honom…
– Ja, jag är inte helt…
– Han var liraren nummer ett, då. Som Zlatan idag. En glädjespridare som hade kul när han spelade men när vi landade i det nya livet i det nya landet, Skåne, tog min pappa med mej på Malmö Stadion och då såg jag Bosse för första gången…
– Bosse?
– Larsson. Vissa kallade honom bara Bo och den dagen tog den ljusblåa färgen över i mej.
– Vad hände?
– Hade jag varit en docka skulle man kunnat beskriva det så att det öppnades en lucka i skallen på mej och i den hälldes det in så mycket ljusblå färg att världen förändrades. Jag blev ”blå”, som man säjer i Malmö. Och det laget jag upplevde då är det bästa som nånsin har funnits: Nisse Hult, Jörgen Ohlin, Prawitz, Lill-Kick, Tejpen, Elmstedt, Ingvar Svahn, Rolf Eriksson, Granström, Kristensson och Bosse. Varje fotbollsidiot har ett sånt lag i sitt hjärta. Detta var mitt. Malmö FF:s sextiotalslag där Bosse var den ödmjuke kungen och när vi själva spelade ville man, vi, vara Bosse. Eller Pelé. Så gled de två världarna ihop: Titta på- med Spela själv-världen. Att själv spela och att titta är två vitt skilda saker men mellan världarna finns trådar, ibland är de tunna, nästan osynliga, ibland desto tjockare. Något år senare efter en prisutdelning till bäste målskytt i en så kallad knatteturnering i MFF:s regi kom Eric Persson, Malmö FF:s ordförande i många år, fram till mej och la sin hand på mitt tolvåriga huvud och sa: – Är det du som ska bli den nye Bosse Larsson? Då blev jag ju, som du förstår, ännu blåare. Så jag gjorde ett försök, som tusentals grabbar i staden gjort, och fortfarande gör, att förverkliga drömmen om att få springa ut på Malmö Stadion iklädd den ljusblå.
– Och?
– Det blev två år i den ljusblå dressen, i pojk- och juniorlag. Tillräckligt, alltså, för att kunna uttala dom heliga orden: – Jag har spelat i MFF (ämmäffäff) men också tillräckligt för att inse att jag inte skulle räcka hela vägen men idag stormade vi planen efter matchen, jag, min son och min dotter och den där vackra ljusblåa segerkänslan syntes också hos dom när vi stod inne på planen.
– Går sånt där i arv?
– Ja, men det finns ingen lagbundenhet. Min far och farbror var HIF:are och växte upp i Helsingborg men jag blev aldrig HIF:are för det.
– Men är det inte löjligt att, som vuxen, så hårdnackat hålla på lag så där?
– Jo, så klart. Det är det. Men det är realiteter, det äger sin kraft i oss. Det bara är så, för att citera en bekant. Vissa saker äger oss och det verkar inte som att dessa saker går att påverka med intellektuella beslut. Som min inre, emotionella allsvenska, till exempel, en sån som dom flesta av oss fotbollsintresserade går omkring med.
– Hur ser den ut?
1. Malmö FF (se ovan)
2. HIF (far och farbror helsingborgare, jag är uppvuxen med hela HIF-mytologin, 30-talet, Bill & cigarren, Harry Lundahl, Albin Dahl, pratet om ”mjölkkossan”, den absurda teorin om att HIF:s trettiotalslag skulle ha introducerat 4-2-4, som brassarna, tjugo år senare, skulle ha kopierat – i smyg? – när de vann VM 1958)
3. Giffarna (barndom, vi bodde ett halvår i Sundsvall, gjorde ett av mina första mål som jag minns, bollen rullade nerför Norra Stadsberget, stolparna var ljusgröna, man såg Giffarnas arena från vårt höghustak)
4. IFK Malmö (men? jag vet, jag fattade tycke 68, 69, dom hade ett underbart lag då, spelade fin fotboll, låg i toppen av gamla division två, mötte HIF på Malmö Stadion inför 25.000 åskådare i en oförglömlig match som HIF vann med 2-1 efter mål av Inge Danielsson och Tom ”Lappen” Johansson)
Dom här fyra lagen ligger där dom ligger för att dom är dom enda som berör min inre känslobarometer i båda riktningarna (glädje/besvikelse). Därefter kommer en klump lag som jag omfattar med allmän klassikersympati. Rangordningen dem emellan är inte viktig men jag utför den för sakens (tabellen) skull:
5. Hammarby (Nacka, laget borde ha legat på min ”övre halva” på grund av min gamla Hammarbytröja men supportrarna har på senare år raserat allt för mycket av söder- och Nackakänslan)
6. Landskrona Bois
7. Elfsborg
8. IFK Norrköping
9. Örgryte
10. GAIS
11. Djurgården (har kravlat sej upp till klassikerstatus från främsta Antilaget när jag var liten, järnkaminerna med Knivsta, Tjalle Mild och Furucrantz, men tack var sitt fina spel de senaste säsongerna har de avancerat i tabellen, vilket gör lite ont att konstatera)
12. Degerfors (Edström, Grip, Heinemann, för en som samlat allsvenska stjärnor är symbolklubben Nr 1 självklar på listan)
Och på nedflyttningsplats följande två lag, när dom förlorar gläds jag:
13. IFK Göteborg (låg i topp i kategori 2, bland klassikerlagen, jag älskade 1982-laget och hela Göteborgskänslan lika mycket som alla andra och skrek högt när Torbjörn Nilsson gjorde sin raid i Hamburg, vad har hänt, då? det är märkligt, det som har hänt är en enda sak: köpet av Robert ”Robban” Andersson sommaren 1997, inför allsvenskans slutspurt, det raserade mitt känslokapital för dom blåvita, att IFK med sin Kamratgård och sin uttalade känsla för rent spel kunde göra något sånt, känslor, alltså, som jag sa innan, sånt man sällan råder över, det är synd men det bara är så)
14. AIK (föga förvånande, kanske, vi är många idag som har dem där, sist, orsaken är lika självklar: supportrarna, våldet, hoten, huliganismen, ingen svensk klubb har fått se sitt vackra klubbmärke – för det är det, onekligen – krackelera och dras i skiten så som gnagarna, jag orkar inte exemplifiera vill bara säja att jag avskyr våldet kring fotbollen, inga intellektuella diskurser, debatter, utläggningar kan få mej att acceptera det, jag har upplevt våldet kring fotbollen inpå min bara hud, känt skräcken på riktigt (engelsmännen under VM i Italien; inne på Estadio Monumental i Buenos Aires under matchen Chacarita-River Plate) och saknar helt förståelse för dem som skriker Hata, hata, hata! fotboll och idrott ska vara förbrödrande, vara gemenskap och glädje och inget är vackrare än den gemensamma banketten på Slottet i Uppsala efter SM-finalen i bandy eller känslan jag upplevde under VM i Italien när vi, några tusen svenskar, tillsammans med lika många skottar, skapade ett gemensamt, spontant demonstrationståg och sjungande, arm i arm, gick mot Luigi Ferraristadion, que será, será, we’re going to Italy… våldet är ett ogräs som bör ryckas upp med roten och dom spelare eller klackledare som romantiserar det, oavsett vilken klubb dom representerar, borde stängas av, supporterkultur får aldrig handla om våld, det är kärlek, likgiltighet och rivalitet men inte våld och hot om våld och den klackledare som drar igång, eller försvarar ropen på Hata, hata, hata! har redan öppnat dörren för våldet ty ord är också handlingar)
– Tabeller, tabeller, jämt dessa tabeller? Jag ser det som en manlig sjuka!
– Jag med! Faktiskt. Det är vår rädsla för kaos och mörker som vi botar med tabellen eftersom den ger oss en illusorisk känsla av kontroll, om inte över hela tillvaron, så åtminstone över delar av den. Jag vet att jag generaliserar men …
– Jag kan ändå inte komma över det löjliga i hela den här, vad ska jag säja, flockmentaliteten, den skrämmer mej, får mej att tänka på Hitlerjugend.
– Stopp nu! Visst, vi pyntar oss med horn och fjädrar, glider iväg och bort från oss själva, in i flocken, upp i De Andra och förvandlas, då och då, till en större kropp, supporterkroppen. Men det är en gemenskap som icke alltid är att förakta, den har med rot att göra, radix, hemhörighet, dom röster vi hör hemma. Malmö FF är detta för mej, ett hem möblerat i ljusblå färg. Eller staden Malmö inkarnerad i ett lag, i en tröja. Politiskt börjar problemen när du anser att det du håller på är det bästa i hela världen och är beredd att tvinga denna känsla på andra. Det är nationalism och avskyvärt men att du älskar en plats mer än andra behöver ju inte innebära att du anser den vara bättre än andra platser (patriotism). Jag älskar staden Malmö mer än staden Göteborg men skulle aldrig i mitt liv få för mej att försöka göra göteborgare till iff-iffare.
– Det luktar Blut und Boden …
– Inte Blut men Boden, kanske. Du går på en kvarterskrog, man fylkas, matchen kommer snart igång, du vet att det finns någonting som binder ihop er som står där, något många gånger outtalat. Så kommer matchen igång och du ingår plötsligt i det lite nervösa mumlet framför TV:n, hör dej uttala floskler som: ”En tränares mardröm en sån här match”, ”Labinot är kungen” eller ”Sandqvist ser osäker ut idag…”, ett mummel som anger denna tillhörighet, en tillhörighet som inte bör romantiseras men som är reell och hur den lever i oss handlar också om hur vi lever våra liv. Hos många kan den vara öppet kompensatorisk, den täpper igen den ångest det innebär att vara en modern människa, fotbollen fyller dom hål som gapar i ditt liv, så som religion och nationalism en gång fyllde människors liv men detta är, enligt min mening, parodibilden av supportern.
– För mej är det så, i takt med att kvinnan flyttar fram sina positioner, desto starkare det manliga fotbollssamhället…
– Så kan det säkert vara inom en viss del av det manliga supportersläktet men glöm inte att något av det roligaste inom svensk supporterkultur dom senaste åren är alla unga tjejer som går på match, som målar sej i ansiktet och sjunger och skriker dom också. Någonting har hänt men tillbaka till tanken om det kompensatoriska. Det är en del av supportrarna men för mej är den överväldigande delen icke-nördar och där finns kärleken till laget på ett harmoniskt och komplettoriskt drag, om jag får använda det ordet, som en extra krydda i ditt liv, något du lever i men som inte styr ditt liv dag och natt. Ordet är bra, förresten, supporter, eftersom det pekar både på innebörden stödja men också på, som i dess franska betydelse, uthärda, stå ut med. För många supportrar är det just den delen av betydelsen som är den verkligaste – att hela tiden uthärda: nederlag, poängtapp, tråkighet.
– Tråkighet? Är det inte alltid roligt att gå på match?
– Nej. Det är vad det inte är, nämligen. Men jag cyklar alltid dit i ett slags ljusblå tankeoptimism, kalkylerandes en radda resultatmöjligheter och minimerandes dom negativa möjligheterna. Men väl där, efter avspark, sjunker nästan alltid intensiteten, som om drömmen omedelbart konfronterades med verkligheten. Jag har upplevt många stunder av glädje på Malmö Stadion – senast nu i eftermiddags, alltså, tillsammans med mina barn – men också, och kanske framförallt, havslånga perioder av tråkighet, intighet, likgiltighet där målen, dom vackra passningarna eller finterna knappt ens skymtat vid horisonten. Det är, enligt min mening, det sanna fotbollstillståndet för en supporter till lag i Allsvenskan. Denna Icke Old Traffordverklighet, detta Icke Nou Campliv. Att ha tråkigt men hela tiden drömma om det vackra, drömma om seger. Och om hur det var Förr.
– Förr?
– Ja, förr. I minnets Arkadien. Men detta är ett problem för oss äldre i första hand. Vi jämför alltid med 60-, 70- och 80-talen då laget alltid vann och fanns med i toppen.
– Alltid? Så kan det ju inte ha varit…
– Nej, precis. Men det känns så. På 60-talet vann dom alltid hemma med 3-0, på sjuttiotalet med 1-0.
– Så kan det ju inte ha varit.
– Nej, men det känns så, som jag sa. Det är det som är problemet med stora lag, att deras historia ligger som ett ok på dagens spelares axlar. Vi som tittar på nöjer oss bara med guld. Det är som publiken på Nou Camp, den är extremt bortskämd. Jag såg El Clásico där för några år sen. Barça spelade lysande. Roberto Carlos i Real Madrid blev utvisad tidigt och hemmalaget vann enkelt med 3-0 inför 97.000 åskådare. När jag vandrade ut från stadion, ut i den katalanska natten, hördes inga sånger, inget jubel, inga rusiga segerskrik bara ett stort, förnöjsamt sorl. Som att ett viktigt och förväntat jobb utförts. Jag var lite häpen, måste jag säga, men när jag tänkte efter så påminde det hela om Malmöpubliken, denna bortskämdhet, denna oförmåga att ta till sej nutiden och njuta av den.
– Du var inne på att uthärda, apropå etymologin bakom ordet supporter?
– Precis. Och där finns något annat intressant, som skiljer allmänna fotbollsälskare från just supportern. Dom allmänna fotbollsälskarna njuter av fint spel, bra fotboll men lider aldrig – annat av om spelet är riktigt dåligt men då är det spelet, inte lagen, det handlar om. För supportern är det det känslomässiga bandet som är avgörande. Laget finns i dej. Du är som kvinnan i ett muslimskt äktenskap. Du kan inte, får inte skilja dej. Vilket innebär att känslorna alltid rusar omkring i detta slutna system. Det händer, så klart, att folk bryter sej ut ur systemet, som en bekant, H., som var helblå. Han var på Gamla IP, sent 40-tal, MFF mötte Milan i en vänskapsmatch på Gamla Idrottsplatsen då Sven Hjertsson – tuff mittback i MFF och välkänt råskinn – tacklade Gunnar Gren så fult att denne fördes akut till sjukhuset med ambulans. På ett ögonblick blev H. gul, det vill säga IFK Malmö, vilket på den tiden var ett oerhört steg. Han uthärdade inte skammen över den nesliga tacklingen men att konvertera på det viset tillhör undantagen. Vad som är vanligt är emellertid att känslorna vänds mot det egna laget men utan att du överger det. Jag vet inte hur många gånger jag cyklat från stadion förbannandes MFF och sagt: Aldrig mer, aldrig mer att jag går dit! Och lik förbannat är man tillbaka, år efter år, med ständiga drömmar om nya storhetstider.
– Man går emot det man älskar, ett slags hatkärlek där själva bandet är det viktiga?
– Precis. Och i den delen av ens emotionella fotbollsuniversum kan märkliga saker inträffa, sådant som kan vara svårt att prata om öppet…
– Dags att komma ut med det nu, kanske?
– 1969 mötte Malmö FF Jönköping Södra, ett klassiskt lag i svensk fotbollshistoria och ”Södra” – ja, du minns kanske Torssons underbara fotbollslåt – vann med 4-3. På Malmö Stadion! Ett otroligt resultat på sin tid. ”Kocken” gjorde hattrick men – och nu kommer vi till det märkliga – när jag cyklade därifrån var det med ett slags skamsen glädje i hjärtat. Jag tyckte att ”Södra” var värda det, att Kocken hade varit lysande och att den typiska iff-iff-kaxigheten mådde bra av en sån smäll ty det finns en storvulenhet kring mitt lag som jag inte alltid omfattar med sympati. Därav denna stillsamma, hemliga glädje över en förlust. Men, nota bene, förutsättningen för det hela var att det var ett litet lag, ett bottenlag, som orsakade det hela. Känslan hade aldrig kunnat infinna sej efter en AIK- eller Djurgårdsseger på Malmö Stadion. Det var alltså David/Goliatsyndromet också.
– Kaxighet?
– Ja, att man glömmer fotbollens och lekens rötter. Och att man är dödlig.
– Har inte detta med Kapitalet att göra också?
– Det behöver det inte göra. Men visst, det kan det göra. Percy Nilsson till exempel, hockeymogulen, anser inte att idrott och sport hör ihop längre utan att idrott är en ren affärsverksamhet. Här kan man förresten notera intressanta saker. Jag gör det i alla fall i min bekantskapskrets. Fotbollen blir ju, som du säkert noterat, hela tiden större och större, som produkt. Den sipprar numera in i vår värld från alla håll och kanter, morgon, middag, kväll. Året runt. Old Trafford finns i vår vardag, liksom Giuseppe Meazzastadion, vilket bland annat tar sej uttryck i fotbollskrönikörernas intimiserande ”Anfield”, ”Pippo” och ”Man U”. Fotbollen är en global industri som omsätter miljarder och i denna dans kring guldkalven har det fötts en fantastisk supporterkultur, det behöver inte finnas direkta samband men globaliseringen av kapitalet kan, säjer jag, ha medfört en längtan efter rot och rötter hos många där det egna laget blir en symbol för roten, som motvikt till Kapitalets ansiktslöshet. Här finns också ironier, som hur Barça, till exempel, Kataloniens stolthet, blir både ett exempel på Kapitalets makt – man köper precis dom spelare man vill ha – och rotsymbolen över alla: Katalonien med alla sina myter. I Sverige har supporterkulturen aldrig varit så stark och rolig som idag. Men mitt i detta finns, tycker jag mej skönja, en mottendens, kanske bara en rännil, men dock: dom som lämnar arenorna för att ”det kommit för mycket pengar in i fotbollen”.
– Vart tar dom vägen då?
– Dom jag tänker på har inte lämnat fotbollen men nu står dom på dom små lagens arenor, hos den lilla klubben där man kan stå och luta sej mot räcket och där man känner igen ansiktena på sina spelare och kan både tala med dom och skrika på dom i en igenkännbar värld. Den lilla världen, om du så vill. Den överblickbara världen där allt är tryggt och bra och upplevs som äkta. Eller äktare, i alla fall, än Malmö FF som döper sin nya arena till Swedbank Arena, inte till Arena Eric Persson, för att ta ett exempel. Men nu är klockan mycket. Jag måste hem nu.
– Varför, jag har fler frågor?
– Jag ska opp tidigt imorrn. Spela fotboll.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
– Var?
– Limhamnsfältet. Vi är ett gäng som kör där sen fyrtio år, inte samma så klart, men det började i slutet av 60-talet och så har folk försvunnit, dött, så har det fyllts på med nya, hela tiden, som om bollen aldrig ville ligga stilla. Året runt oavsett väderlek.
– Vilka är det?
– Började med ett gäng småklubbslirare som ville fortsätta spela när dom la av i sina klubbar. Sen har allt bara rullat på. Grovt sett kan man säja att det består av en grupp Löpare och en grupp Gubbar, Löparna är under fyrtio, Gubbarna över. Tiden går men fältet består och varje söndag träffas vi, apropå bollens olika världar. Allt och alla hänger ju ihop och från vår plan går det att skymta Zlatans rosa husbakelse och kanske är han den bästa symbolen, som så ofta, för förbindelselänken mellan lekens/bakgårdens värld och den stora, Giuseppe Meazzavärlden. Vi, många av oss över fyrtio, är numera tillbaka där fotbollsdjuret föddes i oss, i det enklaste av enkelt: två små mål, inga linjer, inga domare bara en boll, två lag och två timmar i veckan som inte går att byta ut mot något annat…
– Hänger dom alltid ihop dom här två världarna, Titta och Spela?
– Nej, det finns gott om exempel på folk som är fotbollsintresserade men som aldrig spelat eller spelar. Motsatsen finns också men är ovanligare. Garrincha var en av världens bästa fotbollsspelare på sin tid men helt ointresserad av tabeller och att titta på fotboll. För många år sen, i oktober 1985, konfronterades jag själv med denna paradox. Vi satt ett stort gäng i en grannes lägenhet och såg VM-kvalet Sverige-Västtyskland på TV. Han som hade lägenheten spelade med i vårt korplag och var mycket duktig i fotboll, en bestämd och säker högerback. Under hela denna gastkramande match – Mats Magnusson kvitterade på övertid till 2-2 – så satt vår vän högerbacken vid sin symaskin, med ryggen mot TV:n, också under övertiden!
– Men är inte allt sånt där, VM-kval, EM och VM egentligen bara en enda stor flykt?
– Jovisst, det kan det vara. Framför allt VM. Det har jag själv upplevt. Hur en månad i ens liv på ett behagfullt vis lyfts ut till ett slags parallelltillvaro i ett skyddat rum av tid. En månad där dom existentiella frågorna upphör att penetrera en: varför finns jag? Varför finns vi? Vart är vi på väg? VM-turneringen blir som ett milt morfinrus och tomheten efter ett bra VM är inte att leka med…
– Det låter ju inte klokt.
– Nej, precis. Men vem har sagt att allt måste vara klokt. Djuret i oss måste ju ha sitt också, eller hur, fotbollsdjuret?
Sa jag och svepte det sista av ölen. Klockan var tre på natten. Några timmar senare var det dags att sätta dobbarna i Limhamnsfältets gröna matta, känna den svala sältan från Öresund i näsborrarna, lyssna till strandskatornas skrin, se gässen sträcka ut och hur alla de gamla ansiktena, punktligt som göken i ett gammalt urverk, dök upp från sina olika håll.
FREDRIK EKELUND