Caroline de Gruyter är en nederländsk journalist med bred erfarenhet av att bevaka EU- och Europapolitik från olika hörn av kontinenten. Nyligen har hennes bok Bättre blir det inte – Vad kan det habsburgska riket lära dagens Europa? utgivits på svenska (översättning Urban Lindström, Lopinita).

Det är ett ämne som förvånansvärt få har utforskat tidigare. Det kan i förstone tyckas ligga något provocerande i frågan om dagens EU har något att lära av ett av den gamla världens imperier. Men de Gruyter hanterar det bra, med en intresserad journalists nyfikenhet och fördomsfrihet. Hon pekar framförallt på två intressanta likheter mellan EU och den forna dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Det första är den politiska kompromissen som bärande beslutsform, ständiga reformer av regelverket drivna av återkommande kriser, och en grundläggande politisk komplexitet där hänsyn ständigt måste tas till en stor bredd av intressen som ofta är av känslig, till och med existentiell natur. Hon skriver träffande om ”spänningen mellan legalitet och legitimitet”.

Det andra är grundförutsättningar som på sätt och vis liknar varandra: en amorf och skiftande politisk enhet där en ibland överväldigande mängd språk, etniciteter, historiska erfarenheter och traditioner samsas. Hon vänder sig mot föreställningen att detta skulle innebära oöverstigliga problem. Caroline de Gruyter verkar sälla sig till dem som menar att ­Österrike-Ungern inte alls var ett på förhand dödsdömt imperium, så som det ofta med en viss romantisk suck beskrivits i efterhand (inte minst av de litterära stjärnorna Joseph Roth och Stefan Zweig). Nej, skriver de Gruyter, det var första världskriget som förintade imperiet, inget annat, en uppfattning som också har förts fram med kraft av historikern Pieter Judson i The Habsburg Empire. A New History (2016).

Jämförelsen mellan eu och Österrike-Ungern ska självklart inte dras för långt, och de Gruyter håller sig på en ganska övergripande nivå. Hon har läst mycket om Österrike-Ungern och förmedlar väl tankar och tolkningar från alla möjliga håll: intervjuer, essäer, historisk och ekonomisk forskning och skönlitteratur – allt kastar ljus över både Europas historia och nutid.

Boken har dock några brister. Det förs­ta är att de Gruyter inte alltid bottnar i sina resonemang. I princip består boken av anekdotiska jämförelser som inte alltid håller vid närmare granskning och som gör boken vag i konturerna. Caroline de Gruyter erkänner det, och skriver i sitt förord att ambitionen inte varit att ge några slutgiltiga svar utan bidra till reflektioner och berika synen på Europa. Det gör hon med den äran – men när hon samtidigt villigt erkänner att boken ”helt och hållet är gjord på känsla” och utan någon medveten struktur är det inte utan att man kan tycka att det ändå var en bortkastad möjlighet.

Det andra problemet med boken är att den är skriven på en fattig journalistprosa. Läsningen går i stackato på grund av de rumphuggna meningarna och tråden tappas ofta bort. Man blir mot den bakgrunden lite full i skratt när de Gruyter vid ett tillfälle beskriver Robert Musils Mannen utan egenskaper, ett av 1900-talets stora litterära portalverk och den ironiska uppgörelsen med Österrike-Ungern framför andra, som ”seg och sövande”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Alla försök att dra några konkreta lärdomar för EU som projekt av Österrike-­Ungerns politiska historia är högst vanskliga. Skillnaderna är mycket stora. Den mest uppenbara är förstås att EU är en frivillig samarbetsform som i allt väsentligt fortfarande är mellanstatlig, medan ­Österrike-Ungern var ett imperium format av krig och dynastiska ambitioner i en helt annan tid.

De lärdomar som finns att dra finns kanske istället just i den oerhört rika kultur som skapades i dubbelmonarkin. Man kan tycka att den är ”seg och sövande”. Men man gör det på egen risk.