Läs inga böcker. läs heller inga tidningar, stäng av radion, släck alla skärmar. Gå ut. Lär dig namnet på tjugo olika fiskar, fåglar, gnagare, grodor, lavar, däggdjur och träd i din närhet. Sök upp dem. Fråga dem vad de anser om evig tillväxt.

Gör en rundresa: Ett kalhygge strax nedanför trädgränsen i Jokkmokksfjällen. En granplantage i Småland. Peking i rusningstrafik (glöm inte andningsmask). Fukushima. En koltangruva i Kongo. En överbefolkad stad i Bangladesh. Mexikanska golfen, där effekterna av 2010 års oljeutsläpp fortfarande präglar djur- och växtliv. Solomonöarna, där 49 000 människor nyligen blev hemlösa på grund av översvämningar. En lågstadieskola i en svensk småstad, och i den en grupp åttaåringar, tysta, alla med blickarna fästa vid var sin smart mobiltelefon. Därefter skulle jag vilja be dig att påminna mig om exakt vad i vår civilisation som gör den värd de kostnader den medför.

Jag befarar att varje förslag jag skulle kunna ge – omvänd bevisbörda vid introduktion av nya kemikalier, omedelbart stopp för trakthyggesbruk, hela förskolepengen till hemmavarande småbarnsföräldrar, slopade bidrag till forskning på bioteknik, reproduktionsteknik och robotik, inskränkning av bilismen och fullständig omställning till ekologiskt jordbruk – avsevärt skulle förkorta din politiska karriär. Kanske räcker det att du under denna sommar bara ställer dig andra frågor än dem du är van vid. Fråga dig alltså inte hur Sveriges Pisaresultat skall förbättras, hur sysselsättningssiffrorna skall hyfsas till, eller om ”resurspoolen” kanske vore ett ännu mer säljande begrepp än ”arbetskraften”. Fråga dig istället vilken typ av mänsklighet som formas i ett samhälle som successivt eliminerar allt som inte är skapat av och för människan. Fråga dig vad mänsklig frihet innebär, om den innebär något mer än möjligheten att välja elbolag. Fråga dig hur en jämställdhet skulle kunna se ut som inte kräver att man lämnar sina barn till främlingar.

Du bör undvika att njuta för mycket av semestern: Du skulle kunna frestas att träffa din familj, på riktigt. Prata med dem. Du skulle kunna inse att det finns ett skäl till att du valde att leva med dem, och inte med dina livvakter och regeringskolleger. Du skulle kunna börja undra varför det är de senare som du faktiskt lever med. Undra varför det är dig som dessa livvakter och kolleger lever med, och inte med de familjer de själva valt. Du skulle kunna få tid och ork att ringa dina vänner, för första gången på ett år. Du skulle rentav kunna träffa dem. Och, kanske skulle du börja odla potatis. Få en skörd som räcker hela hösten, och få lust att gräva upp några hundra kvadratmeter till för ett årsbehov av morot, rödbeta, bönor och squash. Du skulle kunna plocka våtarv, löktrav och almfrukter till sallad. Du skulle kunna sitta naken på en sten och äta smultron, låta den sötljumma saften rinna ur mungiporna. Kanske skulle du fiska. Kanske skulle du fånga en gädda och laga till den över öppen eld; eller kanske skulle du upptäcka att det inte längre finns någon fisk där du brukade meta som barn. Du skulle kunna gå i skogen – en skog som ännu är skog, och inte rad på rad av odlad gran – och du skulle kunna börja ana värdet av en omgivning som i verklig bemärkelse är annan, inte bara en spegling av dig själv. Du skulle plötsligt kunna stirra rakt in i ansiktet på en fjolårsgammal älgkalv, som aldrig hört talas om arbetslinjen. I en iskall fjällsjö skulle du kunna stå, upp till midjan i vatten, och samtidigt dricka ur den. Dra klar och kylig luft in i dina lungor, och inse att en gång var hela världen sådan. Undvik till varje pris denna frestelse. Annars kommer du att få mycket svårt att upprätthålla din politik i höst.

Helena Granström är författare.