Under 2000-talet har invandringen blivit en av de absolut mest omdebatterade frågorna i svensk politik. Det senaste exemplet är diskussionen om Centerpartiets partiprogram som under 2013 års första månad helt dominerade nyhetsflödet. Sverigedemokraterna befinner sig i skrivande stund runt 10 procent i opinionsmätningarna och är därmed Sveriges tredje största parti. Man skulle kunna få intrycket att det – som det så ofta påstås – blåser främlingsfientliga vindar i Sverige. Men är det så?

Opinionen i Sverige utmärker sig i Europa med att vara positivt inställd till invandring. Enligt siffror från opinionsinstitutet Eurobarometer daterade till 2011 är Sverige det land i Europa som är mest positivt inställd till invandring. Det återspeglas i migrationssiffrorna. Inget land i Europa tar heller emot så många asylflyktingar per capita. Under alliansregeringen 2006-2010 har det dessutom skett en markant ökning i antalet beviljade uppehållstillstånd jämfört med de föregående socialdemokratiska regeringarna.

Det begränsade utrymme som finns för kritik av invandringen utnyttjas alltså maximalt av SD. Annorlunda uttryckt, om man betraktade folkopinionen som en marknad, skulle man beskriva det som att SD verkar på en nischmarknad som de helt dominerar. Dessutom har de ökat storleken på sin marknadsnisch trots en lågkonjunktur, eftersom svenskarna de senaste fyra åren blivit mer vänligt inställda till invandring. Det är sannerligen en paradox. Till skillnad från många andra politiska områden diskuteras invandring som en för och emot-fråga. Det påminner om den gamla svenska diskussionen om EU, antingen var man för eller emot. Det är olyckligt. Få i Sverige är antingen helt ”för”, eller helt ”emot” invandring. De flesta ser både möjligheter och problem men har grundinställningen att Sverige bör vara öppet för invandring. Och det är på denna gråskala samhällsdebatten bör befinna sig, inte på ytterligheterna.

Invandringsdebatten präglas av ett par olyckliga låsningar. En är den mycket långa diskussionen om invandringens kostnader. Även regeringen gav sig in i den genom att lansera en faktasida som skulle visa hur det egentligen låg till. En annan låsning är frågan om varför ett land ska öppna sina gränser. Invandringsmotståndarna menar att vi alltid bör sätta nationalstaten främst, förespråkarna av fri invandring menar att det är en universell rättighet att röra sig fritt och inget nationalstaten bör kunna förändra. Till sist har vi frågan om nationen och nationalismen, en diskussion som i Sverige är oerhört polariserande och till ingen nytta. De två motpolerna har blivit inverterade varianter av varandra som båda missar den konstruktiva roll som nationsbyggen kan ha.

Invandringens vinster eller kostnader, må de vara statsfinansiella eller individuella, är egentligen ett stickspår. Det innebär inte att stat eller kommun skulle slippa att göra avvägningar mellan olika kostnadsposter, invandring inkluderad. Ett land som Sverige med höga nivåer av offentliga utgifter är tvingat att få den offentliga ekonomin att gå ihop.

Men det finns endast två obestridliga sanningar om forskningen som rör invandringens kostnader. Den första lyder att forskningen inte är samstämmig, om huruvida kostnaderna eller vinsterna överväger. Den andra är att invandringens kostnader och vinster kan påverkas av utformningen på landets välfärdssystem, arbetsmarknad, företagsklimat. Att då tvärsäkert konstatera att invandringen antingen är en kostnad eller en förtjänst blir då meningslöst. Att den svenska samhällsdebatten år 2013 utgörs av rent makroekonomiska diskussioner om invandringens kostnader leder helt fel. Det kan mycket väl vara så att invandring till välfärdsstater från vissa länder på både kort och medellång sikt är en statsfinansiell belastning. Det kan även visa sig att invandring på lång sikt i många avseenden är lönsam både för statsfinanserna och för samhället i stort.

Mest troligt med denna osäkerhet i bakgrunden är att dess olika varianter gäller under olika omständigheter. Det är de som borde uppmärksammas. Omständigheterna kan lätt räknas upp: arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, offentliga välfärdssystem. Det relevanta är då att de utformas så att de kan maximera inkomsterna. Ska människor försörja sig måste de bo där jobb faktiskt finns och välfärden måste undvika bidragsberoende och marginaleffekter som gör jobb, i synnerhet låginkomstjobb, olönsamma.

Sveriges välfärdssystem låser in människor i bidragsberoende med enorma marginaleffekter. Ingångslönerna är höga och lönestrukturen sammanpressad. Arbetsmarknaden är full av inlåsningar, vilket får till följd att människor inte byter jobb. De växande företagen är få och sällan lönsamma. Mängden okvalificerade arbeten är liten och lönsamheten för att skapa nya låg. Regelkrånglet gör att få små företag växer och blir lönsamma. Samtidigt är den svenska bostadsmarknaden som en evig bilkö. Byggandet är sönderreglerat och olönsamt med undantag för dyra bostadsrätter och kontorslokaler. Hyresmarknaden är ineffektiv och gynnar myglare som handlar med hyreskontrakt. I likhet med arbetsmarknaden är det en marknad för insider, personer med kontakter och många år i landet.

Det finns ett annat problem med de ekonomiska nyttodiskussionerna: invandraren blir en ekonomisk abstraktion som kan vara både ”onyttig” och ”nyttig”. Den som är emot invandring måste konfronteras med faktumet att det finns invandrare som bidrar mer än infödda. Omvänt måste den som är för öppna gränser inse att alla invandrare inte kommer i arbete.

Att varje lands befolkning, genom fria val direkt eller indirekt, bör ha möjligheten att reglera sina gränser råder det inget tvivel om. Inte ens för en liberal. Om man genom en demokratisk statsmakt med våldsmonopol avtvingar medborgare skatt och finansierar en gemensam välfärd är det fullt rimligt att tillgången till denna välfärd kan regleras. Det är konsekvenserna av att ha en välfärdsstat.

Men på ett ärföljer inte automatiskt ett bör. Detta är vad som kallas för Humes lag efter den brittiske filosofen David Hume. Vi kan aldrig härleda bör-satser ur är-satser. Bara för att det existerar ett demokratiskt legitimt redskap att reglera gränsen innebär inte att så måste ske. Det enda är ett deskriptivt omdöme (en demokratisk stat kan reglera sina gränser) och det andra är ett normativt omdöme (vi bör eller vi bör inte reglera gränsen).

Suveräna stater öppnar sina gränser för invandrare av olika skäl, alla är inte statsfinansiella. Skulle detta vara fallet hade vi vägrat inträde för invandrare med låg utbildning eller från grupper som vi vet direkt hamnar i bidragsberoende. Den svenska staten har en rad utgifter som inte direkt får positiva statsfinansiella konsekvenser, exempelvis biståndet eller vårdandet av äldre. Att låta politiken, i synnerhet i ett rikt land som Sverige, vägledas av annat än omedelbar ekonomisk nytta är både humanistiskt och civiliserat. Men så länge välfärden finansieras av de boende i landet är det rimligt att låta medborgarna besluta om regleringen av gränsen. Och Sveriges befolkning är, som beskrevs i inledningen av denna text, positiv till att ta emot invandrare.

Ett argument som ofta hörs är att på grund av migrationen görs nationen och nationalstaten överflödig. Eftersom vi ändå bor i en global by blir den nationella identiteten, baserad på nationalstatsgränser, onödig och svag. Men denna tes, som populariserades i samband med globaliseringslitteraturen som formligen exploderade under 1990-talet, överskattade dels globaliseringens effekter för identitetsbyggandet, dels motrörelserna som uppstod. Alla starka paradigmatiska förändringar stöter på motkrafter. En stark rörelse för det globala och flyktiga får en motrörelse som betonar det lokala, exkluderande och beständiga.

Lika lite som det europeiska samarbetet förmådde skapa en enhetlig och fast europeisk identitet har en globalisering av information, ekonomi och människor skapat en global identitet. Många människor har givetvis utökat sina identiteters gränser och horisonter, men de har samtidigt behållit den lokala förankringen samt de lokala, eller nationella, värderingarna.

Samhällsgemenskap som ett mål i sig, men också ett medel för att skapa harmoniska samhällen präglade av hög tillit är en helt central utmaning för västeuropeiska demokratier. Att då konstatera att det svenska enbart är en process, en lättflyktig konstruktion utan förtöjningar, är helt meningslöst. Men att människor bland många identiteter även använder nationella identiteter gör det problematiskt om man som ett försvar för invandringen gör sig kvitt nationen. Migration är ofta en fråga om alienation, man alieneras från landet man tvingas fly från, att då förnekas tillhörighet till ens nya hemland är inget som gynnar integrationen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En stor andel av Sveriges befolkning har inte rötter i landet. Ett gemenskapsbygge på den etniska härkomsten riskerar därför att skapa djup splittring och mental segregation. Vill man på allvar inkludera invandraren är det inte genom att överbetona nationalismens exkluderande karaktär, inte heller är det genom ett förnekande av dess värde. Istället är det genom en expansion av nationalismens betydelse och omfattning. En expansion som även måste förmå inkludera invandraren till gemenskapen.

Det stora problemet är att både de som förespråkar öppna och stängda gränser är förenade i sitt förnekande av nationen som gemenskapsbygge. Nationalisterna som vill reservera nationalstaten för fåtalet gör allt för att höja trösklarna. De som inte tillmäter nationen och nationalstaten något värde förnekar immigranten all möjlighet att anknyta till det nationella projektet.

Invandringsdebattens låsningar polariserar och förflyttar fokus från det relevanta till det irrelevanta. Dagstidningarna fylls av artiklar om nyttan eller onyttan av invandringen. I pressens mittenfåra upprepas mantrat om den fria rörligheten, medan det på forum och kommentatorsfält uppfattas som en självklarhet att Sverige bör stänga sina gränser. Vi bör lämna diskussionen om nyttan, detta eftersom effekterna är svårberäknade. Och oavsett effekter tar vi också under stor enighet emot invandrare av rent humanitära skäl. Diskussionen om nationen och nationalismen bör få en tredje position, bortom den destruktiva binära låsning som nu existerar.

Därutöver är det viktigt att inse att vad invandringen belyst i Sverige inte är ett separat ”invandringsproblem”, utan fundamentala stridsfrågor i svensk politik som arbetsmarknaden, välfärden och bostadssituationen. Det är här striden borde stå. Det är misslyckandena på dessa områden som gör integrationsproblemen så allvarliga.

Adam Cwejman är projektledare på Timbro.