Det finns tecken som tyder på att ”religion” är på väg tillbaka efter att ha varit mer eller mindre tabu i nyare skönlitteratur – man ser det hos Lotta Lotass och Jesper Svenbro. En fråga som inställer sig är hur icke-religiösa ska förhålla sig till religiös dikt. Stefan Jonsson har intressanta reflexioner i ämnet när han recenserat Lotta Lotass Konungarnas tillbedjan (DN 9/11 2012). Om författaren underkastar sig den religiösa dogmen, sviker han/hon ”en högre makt, vars första och högsta värde är mångtydighet, hon sviker litteraturen”.

Den risk Jonsson pekar på är självfallet inte begränsad till religiös dikt. Det politiska eller sociala budskapet har gjort många välmenande dikter och romaner helt oläsbara. Att ha ”rätt åsikt” är en hopplös utgångspunkt för en seriöst syftande författare. Jonsson erkänner utan omsvep Lotta Lotass ”unika prosa”. Här finns ”sång och rörelse”. Det är formen som utgör vinsten. Vad Jonsson förordar är en ”estetiserande läsart” som om möjligt förbiser budskapet.

En som ännu mer utförligt behandlat frågan om formens företräde är Rumiöversättaren Bo Utas, professor emeritus i iranologi. Det går just nu en våg av intresse för Rumi (1207–1273) över västvärlden, i USA har det uppstått ett stort antal ”Rumisällskap”. För många muslimer utgör dessa dikter heliga texter. Man kallar dem en ”persisk koran” och talar om ”mystik”.

I själva verket ges läsaren ytterst handgripliga råd för ett i Guds och människors ögon gott liv – tjäna din nästa, dämpa din egoism, visa upp ett vänligt, gladlynt ansikte av tacksamhet över att du placerats här på jorden. Dessa råd exemplifieras med historier om hur illa det går för den som maktlystet vill hävda sig – det är underhållande episoder, ofta burleska, ibland frivola, alltid humoristiska, men knutna till det religiösa budskapet som framförs med stark emfas.

Bo Utas har översatt fyra hundra av Rumis tvåradingar och lägger stor vikt vid att så långt som möjligt närma sig Rumis egen komprimerade form – Rumi rimmar. Rytmen är monoton, nästan ett hypnotiskt stampande ”tamtatamtam tamtatamtam”. Det är ett överflöd av inrim och assonanser. Rumi sade själv att allt var direktinspirerat från Gud. Och nog ter sig den persiska texten som ett trolleri. Utas anser att det just är formen som är själva vinsten. ”Det estetiska lyfter texten över varje praktisk mening”, skriver han.

Det Stefan Jonsson hos Lotta Lotass kallar ”sång och rörelse” motsvarar det estetiska som Utas talar om. De kritiker som skrivit om Utas Rumiöversättningar tycks ha delat dennes uppfattning om vikten av estetiserande läsning. Man kan här tala om ett försök att rädda över Rumis religiösa dikt till en postmodernistisk, mer nihilistisk samtid. Själva budskapet är försumbart.

Vad nu beträffar Rumi finns det en annan och något äldre översättare, nämligen Eric Hermelin (1860–1944, adress Lunds hospital) – han översatte 27 000 tvåradingar av Rumi, de kom i sex digra volymer under åren 1933–1939 på Gleerups förlag.

Hermelin hade en helt annan syn på Rumi än den Utas ger uttryck för. Hermelin såg det missionerande budskapet som det primära. Rumi borde läsas knästående. Med sin egenartade tolkningsmetod ville han skänka den svenska Rumitexten ”en Härlighetens Klädnad och Salighetens Mantelflik”. Och det blev sannerligen en överdådig språkdräkt. Han översatte bokstavstroget – ”pinsamt troget”, säger Utas – och tog med alla varianter i betydelse som ett ord enligt Steingass stora persisk-engelska lexikon kunde ha. Med hjälp av Reynold Nicholsons Rumikommentar och sin egen stora beläsenhet inom det persisk-sufiska området gav han det religiösa budskapet en mycket tydligare uttolkning än den originaltexten i sin mer komprimerade form nöjde sig med, den riktade sig ju redan till muslimer.

Hermelins översättning skrider fram majestätiskt, högtidligt, ibland extatiskt, dionysiskt, ibland skuttar den vardagligt, nästan slangbetonat, allt med ett ordval och en ordföljd som avsiktligt bromsar läshastigheten. Budskapet är för Hermelin så angeläget, så vädjande missionerande, att det måste ges tid att sjunka in i mottagarens medvetande. Till det bidrar gammalstavningen – Hermelin skriver ”ett gladt barn”, för det har med glädje att göra, inte ”ett glatt barn” vilket handlar om en smetig unge som slirar ur ens händer. Det är uppenbart att Hermelins Rumiöversättningar måste möta ännu större misstro än den Lotass väckte hos Stefan Jonsson eftersom en omfångsrik notapparat högt och ljudligt predikar.

Det intressanta är att dessa Hermelinöversättningar – trots sitt uppseendeväckande budskap – kom att betraktas som a piece of art, något som enligt Utas är kriteriet på en estetiserande läsart. De blev nämligen lovprisade av Hagar Olsson, Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Karl Vennberg, Sara Lidman, Olav Hauge, Claes Hylinger, Stig Sæterbakken, Teratologen. Vilhelm Ekelunds värdering av Hermelins verk är av ett slag som saknar motstycke: ”Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingivelse hos denne man än i hela den samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet” (Plus salis 1943).

Det är svårt att tro att alla dessa hedervärda personer skulle ha bejakat det religiösa budskapet i Hermelins översättningar – de är sinsemellan så helt olika ideologiskt. Nej, de har upptäckt ”sången och rörelsen” i den vidunderliga form som det Hermelinska språket gestaltar. De har betraktat hans tolkningar just som ”a piece of art”, trots det ytterst energiskt framförda budskapet.

De har befunnit sig i samma läge som ateisten under ett framförande av ett Bachoratorium. Han vet att det handlar om en två tusen år gammal myt som han tagit avstånd ifrån. Gud är ett rykte bara. Hunnen fram till ”O huvud blodigt sårat” känner han plötsligt – till sin förargelse? – hur tårarna trillar utför kinderna. Var inte detta att falla för en humbug? Nej, inte medan vi befann oss mitt inne i den givna fantasin. Just medan spelet pågick hade vi tillfälligt accepterat budskapet. Det var inte formen isolerad som väckte känslan, det var budskapet eftersom det hade bestämt musiken.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den estetiserande läsningen kan inte skjuta undan budskapet. I syfte att helhjärtat ta till oss dikten underkastar vi oss diktens världsbild. Vi vill hänge oss åt läsningen. Det är som på bio – vi vet att hjälten är en betald skådis som efter sin död sitter där med en Coca-Cola, ändå blev vi förtvivlade.

Nu kan någon invända att dessa personer som lovprisat Hermelins tolkningar för flera decennier sedan, inte motsvarar dagens eventuellt mer religionsfientliga generation. Att detta inte stämmer framgår av försäljningssiffrorna för tiden 2001–2012 av Persiska antologin, 4 836 exemplar – denna antologi innehåller enbart översättningar av friherren, däribland en lång rad Rumitexter. Sedan den första utgåvan, Cavefors 1976, har Rumi varit tillgänglig i Hermelins tappning i mer än 10 000 sålda exemplar. Och det trots – eller tack vare – gammalstavningen.

Man kan inte bortse ifrån att Hermelins verk attraherar just genom sin trosvisshet. Läsaren delar den inte, men nyfikenheten tar över. Det är som när man läser Dante.