Den 30 augusti i år skrev utbildningsminister Jan Björklund på DN Debatt om regeringens kommande satsning på ”elitforskning”. I höstens budget- och forskningspropositioner anges mer specifikt de ekonomiska ramarna samt strategierna bakom denna mångmiljardsatsning, vars syfte är att ”sålla fram en svensk forskarelit”.

I syfte att lämna – som Björklund i DN-artikeln beskriver det – ”en socialdemokratisk jantelag, enligt vilken det inte har varit fint att satsa på en ’elit’ ” bakom oss, föreslår man i den forskningsproposition som lades fram den 11 oktober exempelvis att Vetenskapsrådet ansvarar för att ett elitprogram för yngre forskare skapas.

Vetenskapsrådet får vidare i uppgift att ta fram ett detaljerat förslag för utvärdering via peer review-system, där utländska forskare, vart fjärde eller femte år, bedömer kvaliteten på den forskning som bedrivs inom olika ämnesområden vid våra lärosäten. Detta är tänkt att ersätta det tidigare bibliometriska system som innebar att kvalitet bedömdes med utgångspunkt i hur mycket en forskare publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter samt hur ofta hans eller hennes artiklar citeras i andra vetenskapliga artiklar. Syftet med förändringen är att skapa incitament för att våga ta risker istället för att massproducera forskningsstudier anpassade till kolleger och redaktörer på vetenskapliga tidskrifter.

Samma syfte ligger bakom de program som Vetenskapsrådet får i uppgift att utarbeta för ”eliten” bland de etablerade forskarna, vilka ska få möjlighet att under längre tid, sju till tio år, ägna sig åt ”forskning med hög risk och stor potential”.

Vetenskapsrådet får också 15 miljoner kronor per år under fyra år för att finansiera forskarskolor för ”lärare och förskollärare”. Därtill skjuter man från regeringens sida till 32 miljoner till ”behovsmotiverad forskning för ökad jämställdhet”. I samråd med Vetenskapsrådet ska verket för innovationssystem, Vinnova, fördela medel till ”forskning som är av högsta vetenskapliga kvalitet inom olika vetenskapliga discipliner och som bedöms bidra till utveckling och framsteg för praktiskt jämställdhetsarbete inom universitet och högskola, näringsliv och offentlig sektor”.

När vi i detta nummer av Axess behandlar sådant som idag döms ut som kvasivetenskap men som en gång i tiden uppfattades som spjutspetsforskning, baserad på allmänt accepterade sanningar, slår det mig i hur hög grad som de problem som diskuteras med uppkomsten och cementeringen av vetenskapliga irrläror hänger samman med just den sorts forskningsmiljöer som riskerar att bli en konsekvens av den nu aktuella forskningspropositionens förslag.

Svante Nordin diskuterar i sin artikel hur det som vi med tiden har kommit att uppfatta som pseudovetenskap tenderar att skilja sig från ”den äkta vetenskapen”, genom att den senare ter sig instrumentell och klinisk, medan den förstnämnda präglas av ett vällovligt syfte, nära förbunden som den är med våra önskningar och behov. Med utgångspunkt i Nordins resonemang kan man fråga sig om det inte finns ett problem med att, som i forskningspropositionen, i en och samma mening hänvisa till att forskning ska hålla ”högsta vetenskapliga kvalitet” och samtidigt bidra till skapandet av ett ”praktiskt” jämställt näringsliv, eller till vilket annat politiskt mål som helst som för stunden uppfattas som angeläget.

Vidare visar detta tema att vetenskapssamhället historiskt sett har varit allt annat än förskonat från forskning som har baserats på vetenskapliga trender snarare än på kritiskt sanningssökande. Inte mycket tyder på att dagens forskare i det avseendet skiljer sig i någon avsevärd grad från gårdagens. De exempel som ges i Roger Scrutons, Inger Enkvists och Germund Hesslows texter visar sig knappast vara väsensskilda från det som belyses i Svante Nordins och Gunnar Brobergs artiklar, låt vara att de politiska konsekvenserna av rasbiologi och Trofim Lysenkos teorier om förvärvade egenskaper var extraordinära.

Risken med överordnade statliga myndigheter för forskning är just att anpassning till rådande forskningstrender uppmuntras och att det kärringen-mot-strömmen-beteende som är och förblir sanningssökandets motor nedvärderas. När man å ena sidan vill initiera forskarskolor för förskollärare och å andra sidan överlämna åt Vetenskapsrådet att överösa vissa ”elitforskare” med jättelika penningsummor, kan man undra över vad Jan Björklund och hans meningsfränder tror skulle hända om resurserna fördelades institutionsvis: om man helt enkelt lät professorer, docenter och doktorer – inom ramen för sina tjänster – forska helt fritt, oberoende av uttalade eller underförstådda direktiv från Vetenskapsrådet. Med risk för att avfärdas som en i raden av socialdemokratiska jantelagstiftare, misstänker jag att det både skulle spara pengar och stimulera till en mer pluralistisk och mångfasetterad forskningsmiljö i Sverige.