Till livets stora nöjen hör för somliga utforskandet av ords ursprung. De som älskar etymologi brukar framhäva att ordens allra tidigaste historia hjälper oss att förstå språket, historien och människan. Ur orden uppstiger glömda och dolda världar.

Dessa världar präglas inte nödvändigtvis av acceptans, samhörighet och fred. ”Alla människor blir till bröder”, diktar Friedrich Schiller i An die Freude, och det är väl vackert. Men också namnen ”människor” och ”bröder” har en historia. Den historien är sällan gullig eller omedelbart lämplig som ämne för söndagstal om mänsklighetens stora gemenskap. Ändå eller just därför kan berättelsen om ordens utveckling lära oss något viktigt.

Ta till exempel ord som betecknar utlänningar. Här finner vi i många språk uttryck som är förbundna med fientlighet.

Vi kan börja med sanskrit. I den indiska heliga skriften Rigveda dödar guden Indra en drake som behärskar vattnet och därmed hotar världens ordning. Exakt hur gammal Rigveda är strider forskare om, men omkring 1 500 f Kr är en gissning som förekommer. Drakens namn är Vritra. Calvert Watkins påpekar i den ljuvliga boken How to Kill a Dragon. Aspects of Indo-European Poetics (1995) att Vritra i sanskrittexten omtalas som d¯asá, vilket brukar översättas som ”demon”, men att ordet också tycks användas för att beteckna ”utlänning”. Det utländska och det demoniska hör samman. Främlingen är monstruös, farlig, annorlunda.

Och i ett med sanskrit besläktat språk tycks man kunna se en liknande betydelse i ett liknande ord. Den iranska religionen zoroastrismens heliga skrift Avesta är nedtecknad på avestiska, som ligger nära den äldsta formen av sanskrit. Hur texterna ska dateras är kontroversiellt även här, men vi vet i alla fall att avestiskan var utdöd som talat språk redan flera århundraden före Kristus. Också i Avesta finns en urtidsdrake som hotar världens ordning och besegras av en hjälte i historiens början. Civilisationen möjliggörs alltså genom att monstret övervinns. Vidundret kallas Azi Dahaka. Aži betyder orm, och bör vara besläktat med vårt eget ord ”ål”, liksom latinets anguilla, som betyder just ål. Resten av namnet, dah¯aka, är omstritt. Det skulle kunna betyda ”brännande” men det har dessutom ansetts beteckna ”demon”, ”utlänning” och ”slav”. Så liksom i sanskrit kan i detta tidiga iranska språk utlänningen tänkas höra samman med demonen. Främlingen bär ett namn som antyder att han är en fiende, ett odjur, en ond ande och en person som kan förslavas.

Sanskrit och avestiska är mycket gamla och döda tungomål. Men i språk som talas idag finns liknande spår av uråldriga fientligheter. De slaviska språken använder exempelvis ord med roten nem- för att beteckna tyskar. Så heter ”tysk” nemets på ryska och på polska niemiec. Nem- anses emellertid av många forskare härröra från samma rot som vårt ”mumla” och engelskans dumb. Nem-personer är helt enkelt de som inte kan tala, eller inte kan tala ordentligt. De folk som blev tyskarna, alltså de grupper som många slaviska folk kom i kontakt med – ofta våldsam sådan – gavs därför ett namn som angav att de var stumma eller talade felaktigt.

En liknande association återfinns möjligen i ”germansk”, ett ord för vilket olika förklaringar har föreslagits. Enligt en hypotes har det keltiskt ursprung och skulle kunna betyda ”högljudd”. Forniriskans garim betyder nämligen ”att skrika”. Men det finns också ett annat keltiskt spår: germanen skulle då istället vara besläktad med ordet för ”granne”, gair på forniriska. Att högljudda grannar väcker irritation är inte någon historisk anomali.

Om vi återgår till slaverna så anses ordet ”slavisk” komma från ordet ”ord”, slovo på ryska. Slaverna var därmed de som ägde ordet och språket, till skillnad från främlingarna som inte kunde tala.

Dessa beteckningar för stumma respektive talande lever kvar i de slaviska språken och hos vissa är det en del av namnet på den egna nationen, som hos slovaker och slovener. Den föreställningen om slavernas överhöghet fick en helt annan sorts efterspel längre västerut. I flera europeiska språk har ”slav” ju kommit att få betydelsen ”träl”, ”ägd människa”: slav, slave, Sklave, esclave, schiavo, för att nämna några varianter – och i dessa ord tycks det därför istället finnas en idé om slavernas underlägsenhet.

Men den idé som ligger till grund för denna språkanvändning vad gäller det egna folkets språk är alltså inget specifikt slaviskt. Ordet ”barbar”, som kommer från grekiskan, betecknar också ursprungligen den som inte kan tala ordentligt. Man identifierar därför med självklarhet det egna språket som det riktiga språket och i mycket enspråkiga miljöer uppfattas den som inte behärskar modersmålet som, i bästa fall, lite dum. Det kan tyckas chauvinistiskt eller etnocentriskt. Men den som är intresserad av människan och hennes natur har skäl att försöka förstå den självklarhet med vilken människor i regel tänker på sitt eget språk som det korrekta.

I sammanhang där något visst tungomål i det närmaste ges ställning som imperiespråk kan detta fungera omvänt. Man kan tänka på hur forskare från såväl anglosaxiska som icke-anglosaxiska länder har kommit att betrakta engelskan som en sorts ständigt originalspråk, eller som ett på något sätt mer vetenskapligt tungomål än andra, och hellre läser Rigveda, Rousseau eller Hegel på engelska än i någon annan översättning. Språket får en magisk nimbus. Det är en sorts språklig kolonialism som kan förefalla löjeväckande men som också är svår att stå emot – vissa språk anses helt enkelt lite finare än andra och den som tror sig ha undsluppit den idén saknar nog självinsikt snarare än fördomar.

”Det främmande framträder här ofta som sämre, som hotfullt eller demoniskt. Detta är en alldeles verklig och på sätt och vis levande fornlämning i språket.”

Det mest naturliga förefaller dock vara att betrakta just det egna språket som det verkliga och sanna tungomålet. I många språk finns därför uttryck som framställer idén om att tala korrekt med hjälp av ord som betecknar det egna språket. Hell¯enizein på antik grekiska används inte bara för att säga ”tala grekiska”, utan också om att ”tala riktigt”. På samma sätt säger vi något ”på ren svenska”, eller på tyska auf gut Deutsch, när vi talar klartext. Det egna språket jämställs helt enkelt med att tala riktigt och det är tankeväckande att vi fortsätter att säga så även när vi aldrig skulle hävda den idé som formuleras i de språkliga uttrycken. Arabiskans språkbeteckningar erbjuder här viss variation på temat. Inom paraplytermen ”arabiska” samsas ett standardspråk och ett normerat skriftspråk med olika, ibland sinsemellan obegripliga, dialekter. En vanlig beteckning för standardspråket är, ”ren”, ”tydlig”, medan ett ord för dialektal arabiska är , ”enkel”, ”folklig”. Språkets tänkta renhet och tydlighet är som synes begränsad till en enda typ av arabiska.

Språken härbärgerar alltså ett antal föreställningar om det egna och det främmande som med ett av samtidens favoritord kan sägas vara ”problematiska”. Det främmande framträder här ofta som sämre, som hotfullt eller demoniskt. Detta är en alldeles verklig och på sätt och vis levande fornlämning i språket. Många miljoner slavisktalande människor använder varje dag ett namn på sin egen grupp som ursprungligen betydde att det var just de som hade ordet, som besatt ordet självt, som kunde språket och kunde tala. Och omvänt begagnar samma språkgrupp ett ord om tyskar som en gång innebar att dessa inte kunde tala, eller åtminstone inte tala ordentligt.

Vad ska vi göra av dessa insikter? I språken finns så mycket oförståelse och så många fientligheter fossiliserade. Ändå kan vi använda dem oberoende av den historien, utan att uppväcka de konflikter som finns begravda och bevarade i namnens etymologi. Etymon betyder ”verklig”, ”sann” på grekiska, och ”etymologi” borde därför betyda ”läran om ordens sanna innebörd”. Men det är falsk marknadsföring från etymologins sida – ordens ursprungliga mening behöver inte vara deras riktiga betydelse, och den behöver heller inte binda oss nu. Det gäller även de fientliga bestämningarna av utlänningar och inhemska personer. Kanske bör vi därför låta orden ligga. Kanske bör vi betrakta dem som ornament i äldre arkitektur, som fientliga framställningar av andra folk i katedraler – som en del av historien som är en del av vår omgivning, men som inte behöver bli föremål för förbittring.