Lätt att säga men svårare att lära ut

Från Axess nr 7/2023.

Per Skedinger konstaterar att det råder ett underskott på ekonomisk bildning i Sverige (Axess­ nr 7/23). Det är lätt att instämma i, bildningen saknas såväl i det privata som i det offentliga rummet.

Har man genom ett par decennier följt budgetdebatter i svenska kommunfullmäktigen går det att konstatera att det ofta är svårt att skilja dem från ett avsnitt i långköraren ”Lyxfällan”. Äventyrsbad finns det alltid pengar (lån) till, värre är det med underhåll, amorteringar och skolböcker.

Skedinger ger ett antal exempel på hur dessa brister i ekonomisk bildning skulle kunna repa­reras. Inte heller här finns något egentligt att invända emot. Att nationalekonomer exempelvis granskar avsnitten om samhällsekonomi i grundskolans och gymnasiets ämneslitteratur (i den mån det finns böcker!) borde vara givet.

Svårare är det att leva upp till ambitionerna, ens om råden följs. Den som har svårigheter med det svenska språket lär inte heller förstå när grundläggande samband, som det mellan tillgång och efterfrågan och pris, ska läras ut. Risken är stor att kunskapsklyftan fortsätter att växa. Det understryker förvisso bara vikten av Skedingers observation.

En svårighet är att ekonomkårens begrepp är självklara för ekonomerna själva men inte alltid för andra. Det för investeringsbeslut avgörande ”alternativkostnad” är inte så intuitivt begripligt som många ekonomer inbillar sig. Thomas Gür är något viktigt på spåren när han i sin artikel om Thomas Sowell påpekar att det svenska begreppet i sig saknar det framåtsyftande elementet, ”risken för förlust av potentiella och framtida möjligheter”.

Om något är det Sowells grundtes, att det inte finns några lösningar utan bara målkonflikter (för övrigt hittills den bästa översättningen jag sett någon göra), som borde hänga som bonad över varje politisk församling i Sverige.

Det finns dock ett avgörande förhållande för ekonomisk allmänbildning som Skedinger bara snuddar vid: journalistiken.

Att, som Skedinger föreslår, medieträna ekonomer är förstås ett alternativ. Frågan är vem som skulle sköta utlärandet och vad resultatet skulle bli. Den moderna medieträningen av politiker och högre tjänstemän har knappast rykte om sig att ha haft positiv effekt på det demokratiska samtalet.

Misslyckandet i ekonomisk bildning ligger främst i hur dessa frågor hanteras av medier, och då i första hand i den allmänna bevakningen snarare än på de etiketterade näringslivssidor och ekonomiprogram som bara når en mindre del av mediekonsumenterna.

Låt oss ta exemplet marknadshyror, som också Skedinger använder.

Det är väsentligt lättare att i journalistiken beskriva konsekvenserna av höjd hyra. En enskild person som drabbas av högre kostnader som gör att vederbörande kan bli tvungen att flytta är ett enkelt knäck, som väcker både intresse och opinion. Den som har sin valuta i form av ett redan ingånget kontrakt eller 25 år i bostadskö kommer att dra ut till strid för att bevara värdet av sin tillgång. Det är ytterligare en enkel journalistisk vinkel.

Att däremot beskriva den som genom en förändring hade kunnat få tillgång till en bostad är svårare. Det kräver ju dess­utom att det finns journalister som är medvetna om att det faktiskt finns förlorare på den hårt reglerade hyresbostadsmarknaden.

Populärt

Tolkningsfrågor

En gång i tiden, innan EG ombildats till EU, var Danmark det land som var mest motsträvigt i organisationen. Inför varje nytt avtal satte sig danskarna på tvären, opponerade sig mot formuleringar och krävde olika typer av undantag från reglerna.

Den ideologiska lutningen i svensk journalistkår gör att man med fog kan misstänka att få av dem som i någon form har bevakat svensk bostadsmarknad har läst och tagit till sig av vad stora delar av ekonomkåren anser om hyresmarknaden och dess funktionssätt. Som Ingemar Ståhl, Per-Martin Meyerson och Kurt Wickman konstaterade redan 1990 i Makten över bostaden, i vilken de pläderar för att avskaffa bruksvärdesprövningen, införa full avtalsfrihet, sänka skatterna och slopa bostadssubventionerna: ”Det är faktiskt svårt att finna genuina grupper av vinnare i det bostadspolitiska spelet – om man bortser från de politiker, administratörer och organisationsanställda som också kommit att bestämma spelreglerna.”

Det är i alla fall inte ett ekonombudskap som har slagit igenom i de senaste decenniernas bevakning av bostadsfrågan.

Och där kommer vi fram till det allvarligaste handikappet för marknadsliberala ekonomer med bildningsambitioner för den breda befolkningen. Det som den bortgångne ekonomen Peter Bauer konstaterade i Reality and Rhetoric. Studies in the Economics of Development: ”Marknadsekonomi ger människor de varor de vill ha, men de som gör att det fungerar kan inte förklara hur det går till. Socia­listiska och kommunistiska system levererar inte varorna, men de som styr dem kan enkelt förklara bort misslyckandena.”

Petter Birgersson

Politisk redaktör i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.

Mer från Petter Birgersson

Läs vidare