Med de orden avslutade prästen söndagens gudstjänst. Men är det verkligen så den lyder, den aronitiska välsignelsen? Ja, i den nuvarande översättningen från Bibel 2000. Utan att gå in på de svårigheter som översättarna kan ha haft med att ge rättvisa åt det hebreiska originalets verbformer, kan jag konstatera att innebörden har förändrats.

”Herren välsigne och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” Så lyder den gamla versionen. De kursiverade konjunktivformerna uttrycker något icke-faktiskt, i den gamla välsignelsebönens fall en förhoppning om att Herren må välsigna och bevara. I den nya versionen uttrycks ett faktum: Herren välsignar.

Konjunktivformerna har i modern svenska ersatts med omskrivningar såsom ”hoppas att”, ”kanske” och ”skall” för presens och ”om” och ”skulle” för preteritum (imperfekt). Men det finns något inneboende i konjunktiverna som har gått förlorat med dessa omskrivningar. Var och en förstår säkert uttrycket ”leve konungen”, men hur skulle det låta på modern svenska? ”Må kungen leva”? Inte särskilt idiomatiskt. ”Kungen skall leva”? Då blir innebörden inte korrekt. ”Jag (eller rentav vi?) önskar att kungen får leva”? Nej, här låter det som vore kungen döende. Vore, ja. Det är väl den enda kvarlevande konjunktiven som känns naturlig och inte arkaisk. Bevare mig väl.

Men – den som saknar konjunktiven vände sig till äldre litteratur: ”Det är mig så, som om alltid någon smöge sig efter mig och viskade i mitt öra. Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig […] Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt, vad jag betraktar.” När sir Archie i Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar (1904) förföljs av den osaliga anden till den flicka han har mördat, beskriver han det med konjunktiver: smöge, spunne och ginge – men också ”viskade” och ”målade” eftersom svaga verb behåller sin vanliga ändelse ”–de”.

Tack vare Selma Lagerlöf och andra svenska författare kan vi njuta av konjunktivens skönhet. Och om jag finge bestämma bleve den obligatorisk igen. Leve konjunktiven!