I ekonomiska termer är de båda illiberala, med skillnaden att under fascismen avskaffas inte kapitalismen som i den socialistiska centralplaneringen, utan införlivas istället i ett nationellt ”korporativistiskt” projekt. Detta har dock inte hind­rat ideologin från att bli bespottad av liberaler lika mycket som socia­lismen. Den politiska ofriheten och den starka statens alltför klåfingriga ingrepp i marknaden har sedan 1930-talet gjort det möjligt att hävda att de båda är två sidor av samma illiberala mynt.

Men när fascismen uppstod på 1920-talet var liberala ekonomer långt ifrån avvisande till den nya ideologin. I boken The Capital Order argumenterar den italienska historikern Clara Mattei för att forskningen om fascism har lagt för stor tonvikt på den korporativistiska delen av projektet. Detta har fått till följd att fascismens initiala syfte har glömts bort. Detta syfte, menar Mattei, var att genom ekonomisk åtstramning rulla tillbaka de sociala landvinningar som arbetarklassen hade gjort under och efter första världskriget och återställa det hon kallar ”kapitalets ordning”. Detta projekt tog sig fredliga uttryck i länder som Storbritannien, medan det i Italien var resultatet av en långt mer hårdhänt och auktoritär politik än vad den demokratiska världen dittills hade skådat.

Under första världskriget hade den italienska ekonomin, liksom på många andra håll, successivt kommit att styras centralt. Industrier som på ett eller annat sätt kunde anses bidra till krigsinsatsen gavs fördelar av staten, som också bestämde vad och hur mycket man skulle producera. För de anställda innebar detta att de behandlades som soldater och deras arbetsplatser som ”fabriksbaracker”. Vissa privata företag önskade till och med att bli definierade som ”hjälpfabriker”, eftersom det innebar att deras anställda sattes under hård militär disciplin.

Men trots att landet var det enda som gick i krig utan stöd från något arbetarparti fick italienska arbetare det också bättre ställt i takt med att den traditionella maktordningen på arbetsmarknaden underminerades. Det sociala lidande som kriget medförde för befolkningen gjorde det nödvändigt för staten att för första gången sedan den moderna kapitalismens uppkomst aktivt ingripa till förmån för massorna. Kriget hade gjort det uppenbart för alla att staten kan spendera hur mycket pengar den vill – det är bara en fråga om politiska prioriteringar. Efter det blodiga och demoraliserande slaget vid Caporetto i november 1917 krävde folket att prioriteringsordningen vändes. Regeringen inrättade därför ett departement för militär assistans och krigspensioner som ett direkt resultat av slaget. Det var främst de allt högljuddare kraven från arbetarrörelsen, särskilt efter ryska revolutionen som drev makthavarna att gå med på långt­gående eftergifter till arbetarna. Under de ”röda åren” mellan 1918 och 1920 inrättades ett arbetsmarknadsdepartement, och 1919 var Italien det första landet efter Ryssland att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

”Därtill infördes höga skatter på den typ av varor som de viktorianska eliterna tyckte att arbetare borde hålla sig borta ifrån: tobak och alkohol.”

Detta var även fallet på andra håll. Mattei jämför Italien med England, där en liknande om än långt fredligare utveckling ägde rum. Även där kom staten att framstå som det bästa för att få rätsida på ekonomin och 1918 kunde en politiker som Winston Churchill tala sig varm för behovet av att nationalisera järnvägarna. Fackföreningarna inkluderades i samtal med regeringen och arbetare gavs möjligheter att utbilda sig genom nyinrättade vuxenutbildningar. 1919 grundades både ett sjukvårdsdepartement och ett transport­departement med makt att nationalisera all transportinfrastruktur. Samma år förband sig Lloyd Georges regering att bygga 500 000 nya bostäder på tre år med orden: ”Vilken är vår uppgift? Att göra Storbritannien till ett land för hjältar att bo i … [Vi] ska lyfta upp dem som har levt i mörkret till en platå från vilken de nås av solljuset.”

Det är ingen slump att det var under denna period som arbetarpartierna fick sina genombrott i båda länderna när rösträtten till slut gjordes allmän. I Storbritannien detroniserade Labour Liberalerna som huvudsaklig oppositionskraft mot De konservativa, me­dan Socialistiska partiet och vänsterpartiet Partito Popolare tog över hälften av sätena i den italienska deputeradekammaren 1919. Fackanslutningen ökade lika markant. Mellan 1914 och 1920 ökade antalet anslutna från 4 till nästan 8,4 miljoner i Storbritannien, och i Italien femfaldigades antalet arbetare som deltog i organiserade arbetarprotester. 1919 strejkades 35 miljoner arbetsdagar bort i Storbritannien och 22 miljoner i Italien. Året därpå steg den italienska siffran till 31 miljoner – 2,3 miljoner arbetare deltog, vilket motsvarade omkring hälften av den totala arbetskraften.

Organiseringen medförde också segrar. 1921 hade de italienska arbetarnas löner stigit med omkring 400 procent jämfört med före kriget. I Storbritannien var siffran 178 procent. I båda länderna uppnåddes även kravet på åtta timmars arbetsdag. I Italien gjorde nya kooperativa organiseringsformer att tusentals anställda, särskilt i den norra delen av landet, blev ägare av sina produktionsmedel och fick ta del av det mervärde de producerade. I Storbritannien motsvarades kooperativen av skrån (guilds), ett slags demokratiska kollektivbruk i samma tradition som den så kallade ”skråsocialismen”. Dessa betydande framgångar underblåstes av och inspirerade ledarna av den italienska rörelsen L’Ordine nuovo (”Den nya ordningen”), ledd av unga figurer som Antonio Gramsci och Palmiro Togliatti.

De såg reformerna som förstadiet till en fullskalig socialisering av den italienska ekonomin och inledningen av en ny, arbetarledd epok i deras unga lands historia. Detta intryck delades av många inom näringslivet och den politiska högern. När 600 fabriker ockuperades av 200 000 arbetare 1920 såg ledare för den italienska högern ett socialistiskt maktövertagande som oundvikligt. Bilkoncernen Fiats vd Giovanni Agnelli ska till och med formellt ha föreslagit att låta omvandla företaget till ett kooperativ. Hotet om revolution var så akut i Italien att det bara överträffades av Ryssland och Ungern. Gaetano Salvemini sammanfattade tidsandan några år senare: ”Bankirerna, de stora industriledarna, de stora markägarna väntade på den socialistiska revolutionen som ett får väntar på att ledas till slakthuset.”

Men 1920 var den ekonomiska boom som möjliggjorde dessa framsteg över. På ett år sjönk brittiska gruvarbetares löner med 46 procent. I den allmänna debatten presenterades det som ett naturfenomen, en vanlig konjunkturförändring som gjorde det nödvändigt att rulla tillbaka arbetarnas landvinningar. Men Mattei visar att lågkonjunkturen var helt igenom politiskt framtvingad.

1920 och 1922 hölls två internationella ekonomiska konferenser i Bryssel respektive Genua. Den finanspolitiska rekommendation som konferenserna utmynnade i sammanfattades kärnfullt av britten lord Chalmers under Brysselmötet: ”Vi måste alla arbeta hårt, leva hårt och spara hårt.” Det politiska projekt som detta motto motsvarade kallar Mattei åtstramning (austerity), ett nyckelbegrepp i hennes bok. Hon definierar åtstramning som en politik för att avpolitisera ekonomin genom att upprätta en hård barriär mellan det politiska och det ekonomiska livet. Syftet var att återställa kapitalackumulation som ekonomins prioriterade mål genom att åternaturalisera privat äganderätt och lönearbete, förneka arbetares politiska och ekonomiska rättigheter och ge den ekonomiska expertisen prioritet. Därmed fick teknokrater valda av ingen företräde framför demokratiskt valda politiker.

Den åtstramning som utlöstes i både Italien och Storbritannien opererade samtidigt på flera nivåer. I den ekonomiska politiken skedde det som de allra flesta idag förmodligen förknippar med begreppet budgetnedskärningar. Men förändringarna var minst lika stora inom penningpolitiken där återinrättandet av guldstandarden och avpolitiseringen av centralbanker – två nyckelreformer som hade framhållits vid Genuakonferensen – var de viktigaste åtgärderna. Industripolitiskt rekommenderade Brysselkonferensen två åtgärder för att hindra spridandet av alternativa organiseringsformer: privatiseringar och kontroll av arbetare.

I den parlamentariska demokratins hemvist Storbritannien skedde denna offensiv fredligt, men det var på inget sätt en demokratisk process. De två tjänstemännen Basil Blackett och Otto Niemeyer vid finansdepartementet skulle visa sig vara de mest inflytelserika figurerna. Enligt den franske ambassadören i London var dessa två män till och med mäktigare än sin finansminister, en viss Wins­ton Churchill. Deras åtstramande reformer kom att bli stilbildande för länder över hela kontinenten i och med deras arbete för Nationernas förbund. Blackett kom också att grunda Indiens centralbank, medan Niemeyer rådgav länder som Australien, Brasilien och Argentina.

Målet var att uppmuntra sparsamhet. I det syftet infördes en starkt re­gressiv skatt. Därtill infördes höga skatter på den typ av varor som de vikto­rianska eliterna tyckte att arbetare borde hålla sig borta ifrån: tobak och alkohol. Eftersom den ekonomiska expertisen var övertygad om att de bemedlade klasserna hade en naturlig tendens att spara undslapp dessa folkskikt nya skatte­pålagor. Det var de enkla människorna som skulle lära sig värdet av sparsamhet.

Eftersom åtstramningens förkunnare trodde att staten omdirigerar investeringar från marknaden (det så kal­lade crowding out-argumentet) behövde denna krympa drastiskt. Det utlovade bostadsprogrammet ströks från den politiska dagordningen, liksom sjukvårdsreformerna som fick vänta till efter andra världskriget innan Labourrege­ringen genomförde dem. Fem departement lades ned, arbetsmarknadsdepartementet klarade sig på ett hår. Nästan två miljoner människor, eller 11 procent av de anställda, avskedades från den offentliga förvaltningen på ett år. Arbetare förbjöds att strejka och tjänstemän förbjöds att vara medlemmar av såväl fackförbund som Labourpartiet. Guldstandarden återinfördes och Bank of England gjordes självständig enligt ekonomen Ralph George Hawtreys motto: ”Förklara aldrig, ångra aldrig, be aldrig om ursäkt.” En kraftig räntehöjning drev upp arbetslösheten till 18 procent 1921. Resultatet var det önskade: mellan 1920 och 1923 sjönk snittlönerna med 30 procent. Enligt Economist hade arbetare 1922 förlorat två tredjedelar av de löneökningar de upplevt sedan kriget.

IItalien krävdes en annan politik för att uppnå samma resultat. I november 1922, två veckor efter att han bjudits in av kung Viktor Emanuel III att bilda ny regering, gav den före detta socialisten Benito Mussolini sitt första tal som premiärminister. Som i ett eko av de brittiska byråkraterna insisterade han på behovet av ”sparsamhet, arbete och disciplin”. Hans fascistiska rörelse visade sig inte ha någon avskräckande effekt på stora delar av det liberala kommentariatet. Bland hans ekonomiska rådgivare fanns såväl regelrätta fascister som uppburna liberala ekonomer som Luigi Einaudi och Umberto Ricci. Liberala experters inblandning i det fascistiska projektet har länge varit ett bortglömd och aktivt undertryckt ämne. Det gäller inte minst Einaudi som var en firad korrespondent för Economist och senare blev ordförande för Italiens centralbank samt den italienska republikens första president efter andra världskriget. För dem utgjorde Mussolinis svartskjortor dock inget mindre än landets bästa chans att återställa kapitalets ordning. Reformerna som behövde genomdrivas var desamma som i Storbritannien, men eftersom arbetarrörelsen hade nått så långt som den hade gjort i Italien behövdes en långt starkare stat för att lyckas med det: laissez-faire i läderstövlar.

Fascistiska ekonomiska rådgivare som Maffeo Pantaleoni uppmuntrade regeringen till att bedriva ett ”utrotningskrig” mot ”bolsjevikledarna”. Men intressantare är de liberala rådgivarnas beteende. Före maktövertagandet kritiserade Einaudi moderata socialisters försök att samarbeta med den sittande liberala regeringen i syfte att rädda rättsstaten och demokratin undan Mussolini, medan Ricci uppmanade regeringen att slå ned protesterna mot den skenande inflationen med våld. Efter Mussolinis makttillträde lät reformerna inte vänta på sig. Skatter höjdes på basvaror med 5 procent per år medan de avskaffades på lyxvaror. Mellan 1923 och 1924 skars statsbudgeten ned med en tredjedel. Pensioner och stöd till krigsveteraner avskaffades nästan helt. Det nyligen inrättade departementet för arbete och socialförsäkringar lades ned. 1925 var budgeten i balans: de offentliga utgifterna hade sjunkit från 29 till 13 procent av BNP, samma nivå som de var på 1912.

Enligt gängse historieskrivning borde en konflikt råda mellan fascistisk interventionism och en liberal laissez-faire-politik, men i Mussolinis rege­ring kombinerades båda friskt. Finansminister Alberto De Stefani hade inga problem med att skjuta till skattemedel för att rädda de krisande industrikonglomeraten Ansaldo och Ilva/Credito Italiano­ samtidigt som han lät en våg av privatiseringar och avregleringar skölja över ekonomin.Privatiseringarna gick så långt att experter idag talar om dem som det tidigaste exemplet på storskalig privatisering i en kapitalistisk ekonomi. Telefonmarknaden, motorvägar och försäkringsbolag auktionerades ut till privata ägare. Järnvägsnätet visade sig dock vara för svårt för regeringen att sälja av.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Till de mer bekanta delarna av Mussolinis program hör förbudet mot fackförbund, något som applåderades av liberalerna Ricci och Einaudi. De välkomnade även den så kallade arbetsstadgan från 1927 (Carta del Lavoro), som invigde den korporativistiska eran. Enligt dessa lagar skulle klasskampen upphävas genom att arbete och kapital sammansmälte i den suveräna statens hägn. Arbete definierades som en social plikt mot nationen, vars syfte var att utveckla ”den nationella styrkan”. Ekonomiskt var resultatet detsamma som i Storbritannien: 1929 hade snittlönerna sjunkit med 26 procent jämfört med 1926. Lönesänkningar kunde nu beordras från högsta ort per dekret utan motstånd. Återinförandet av guldstandarden gjorde slutligen att de auktoritära åtstramningsreformerna naturaliserades eftersom de nödvändiggjorde en åtstramningspolitik. För de besuttna hade politiken uppnått det som de inte skulle ha lyckats med på demokratisk väg: mellan 1927 och 1930 ökade näringslivets vinstmarginaler från 8,68 till 16,6 procent.

Det var dock inte bara italienska liberaler som var nöjda med Mussolinis reformer. Företrädare för det amerikans­ka och brittiska ekonomiska etablissemanget uttryckte sig i översvallande ordalag över Il Duces resoluta politik. Churchill sade sig vara ”mycket imponerad av den enorma framgång som Italien uppvisade under denna regim”. The Economist hyllade den nya självständiga italienska centralbanken som fått bukt med inflationen. För guvernören av Bank of England, Mantagu Norman, var detta särskilt viktigt eftersom man aldrig kunde veta hur länge fascisterna tänkte hålla fast vid den ekonomiska ortodoxin. Krossandet av arbetarrörelsen innebar att Italien kunde delta på de internationella kapitalmarknaderna igen, och banken J P Morgan Chase var snabb med att bevilja regimen ett lån på 100 miljoner dollar för att stabilisera liran.

Clara Matteis bok är på många sätt ett ovärderligt bidrag till litteraturen om såväl fascism som ekonomisk historia, en text som komplicerar förhållandet mellan liberalism och fascism. Framförallt är nyanseringen av fascisternas ekonomiska politik välkommen. Kapitlet om de italienska liberalernas medlöperi med Mussolinis regim, även efter att han utropat sig till diktator 1925, fyller en stor forskningslucka. Med sin användning av åtstramning som ekonomisk doktrin lyckas Mattei också visa hur och varför till synes inkompatibla politiska projekt som laissez-faire-liberalism och fa­scism kan fungera i symbios.

Men det är också här som brister finns i hennes resonemang. Mattei må ha rätt i att åtstramning i dess moderna tappning ”uppfanns” vid konferenserna i Bryssel och Genua. Men att hävda att åtstramning alltid tillämpas i det cyniska syftet att återupprätta den makt som en viss klass utövar över en annan, implicerar att ingen av dess tillskyndare tror sig agera i det allmännas bästa. Alla de tusentals ekonomer som tror på doktrinen och skriver policy paper efter policy paper om vilka åtstramande reformer som måste vidtas av krisande länder för att få bukt med ekonomin igen skulle alltså vara kapitalets agenter, utskickade från dess Batmanhåla för att kuva arbetare varhelst de befinner sig. Detta är en typ av vulgär marxistisk föreställning som gör gällande att män­niskor enbart bör förstås som företrädare för en viss klass, oavsett vad de själva säger sig tro på. Att åtstramning har lett till ett stort och onödigt lidande nästan överallt där den har tillämpats, från Grekland till Mexiko och Zimbabwe, är inte oförenligt med många liberala ekonomers uppriktiga övertygelse om att reformerna skulle leda till de socialt bästa resultaten.

Ännu mer problematiskt blir det när Mattei i efterordet hävdar att även John Maynard Keynes – föremålet för hennes nästa bok – själv var en företrädare för åtstramning. Detta påstående underbyggs med att Keynes tidigt var inspirerad av samma brittiska ekonomer som hennes teknokrater, samt att han enbart såg statlig intervention som ett nödvändigt sätt att stabilisera och därmed rädda ”kapitalets ordning”. Men om även fadern till den doktrin som lett till störst ökat välstånd för flertalet inom ramen för en kapitalistisk ekonomi kan anklagas för åtstramning riskerar begreppet att förlora sin innebörd. Att strama åt något i en ekonomi med full sysselsättning som går på högvarv och riskerar att överhettas är knappast jämförbart med att skapa massarbetslöshet och fattigdom med hjälp av påkar och ricinolja. Som Mark Blyth hävdade i sin bok Austerity. The History of a Dangerous Idea utgjorde den keynesianska epoken snarare ett avbrott i åtstramningens historia, sedan den uppfanns av John Locke, först implementerades på 1920-talet och sedan återuppväcktes av nyliberalerna efter rekordåren.

I Matteis framställning tycks åtstramning istället vara synonymt med kapitalismen själv: att leva utan åtstramning är att leva utan kapitalet. Om det är det hon menar blir det knivigt att förklara varför Sovjetunionen till stor del bröt samman som ett resultat av impopulära åtstramningsprogram som infördes i Polen och Ungern, som Fritz Bartel nyligen visade i sin bok The Triumph of Broken Promises. Även socialismen lyder under vissa ekonomiska lagar. Det är något som fler marxister borde bry sig om.