Liberalofobin sprider sig
Liberalofobin är ett av vår tids största problem. Etablerade debattörer, också forskare, buntar gärna samman liberala debattörer och tillskriver dem kollektivt egenskaper på ett sätt som svär mot all intellektuell hederlighet. De glömmer att ”liberalism” kan betyda många olika saker, att det är ett begrepp som förändrats över tiden, samt att alla de som kallas liberaler egentligen först och främst är individer.
I sin hetsjakt på en ond liberalism, som med få undantag identifieras som ”bombliberal”, ”nyliberal” eller ”extremliberal” – kompletterat med det polemiska begreppet ”yttrandefrihetsfundamentalist” – bortser många liberalofober systematiskt från alla nyanser, liberalismen framställs som en enda, monolitisk lära, vars yttersta syfte är att suga ut tredje världen och förtrycka alla fattiga i USA:s och storkapitalismens namn. Och nu är den alltså ute efter att svartmåla islam.
Mattias Gardell är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Han är en ivrig debattör, som tar tydligt ställning, vilket det inte är något fel med. Fel blir det däremot när han systematiskt vinklar fakta till sin fördel, när han brister i intellektuell hederlighet och ägnar sig åt kampanjande istället för saklig diskussion om relevanta problem. Den nya boken skulle behöva en systematisk genomgång sida för sida, med kontrollerande av alla faktauppgifter och analys av argumentationsmetoderna som Gardell använder. I denna recension finns det bara utrymme för enstaka nedslag, som förhoppningsvis kan kasta något ljus över hans metodiska vinkling.
Det förekommer i boken över huvud taget inget kritiskt ord om islam. Naturligtvis kan man säga att en bok om islamofobi inte handlar om islam, utan främst om islamofoberna, och hur islam egentligen är har inget att göra med den islamofoba diskursens utveckling. Det ligger mycket i detta. Det finns förvisso många mycket fördomsfulla åsikter och påståenden om islam i svang i både debatt och vardagsprat. Särskilt bekymmersamma är de som väljer ut de galnaste predikanterna, eller de blodtörstigaste Korancitaten och utpekar dem som kännetecknande för islam som helhet.
Men det finns också högst relevant religionskritik, som ofta framförs inifrån islam, av exempelvis personer som Irshad Manji och Bassam Tibi; vilka också är politiskt liberala och antagligen därför förbigås med tystnad av Mattias Gardell. Islam är inte en oföränderlig monolit. Man kan inte läsa Koranen utan att varje läsning är en tolkning. Det finns vitt skilda traditioner, alltifrån de synkretistiska och toleranta till de enkelspåriga och intoleranta. Frågan är bara vad det ska tjäna till att som Gardell helt enkelt vända på steken och enbart se det positiva som kännetecknande för islam som helhet – samtidigt som han alltså förnekar att det finns något sådant som islam som helhet. Det går inte ihop.
Även historieskrivningen är märklig. Att hänföra islamofobins början till tiden för islams födelse, utan att nämna att islam faktiskt också var en erövrande, aggressiv religion, som lade under sig flera av kristendomens heliga platser och som aktivt strävade efter att erövra både Konstantinopel och Rom, för deras symboliska och maktpolitiska värdens skull, är som att kalla Amerikas indianer för hispanofober för att de har haft invändningar mot koloniseringen av Sydamerika. Nu menar jag då inte att islam skulle vara värre än någon annan av de historiska stora religionerna, eller de andra ideologier som använts till att motivera erövringståg, plundringar, kolonisation och imperialism.
Det enda jag undrar är varför den framställs som bättre. Det anses av Gardell till och med vara ett argument för hur fint det var med kalifatet i Córdoba att det var materiellt och kulturellt överlägset de nordligare delarna av Spanien, som aldrig föll under den muslimska makten. Ja, med all respekt och beundran för de stora filosofer, konstnärer och hantverkare som arbetade i Andalusien under kalifatets storhetstid är det verkligen ett märkligt argument. På samma sätt skulle man kunna prisa också europeisk kolonialism, för den representerade ju kulturellt överlägsna länder, som tillförde så mycket gott till de koloniserade områdena.
Låt mig än en gång understryka att jag inte anser att islams historia är värre än Alexander den stores, romarnas, britternas eller kristendomens. Men jag förstår inte heller varför den ska framställas som bättre. Det ironiska i Gardells ensidiga framställning blir att han helt enkelt fortplantar orientalismens syn på islam och den arabiska kulturen som passiv, som enbart den ”kvinnliga” mottagaren av den aktiva europeiska ”manliga” aggressiviteten. Den som läst om än aldrig så lite om maktförhållandena under senantiken och islams första århundraden inser snabbt att förhållandena var mycket mer sammansatta. Att det – vilket Gardell i och för sig också påpekar – förekom allianser och samarbeten som många gånger gick väldigt långt. Intellektuellt utbyte, såväl som militärt samarbete. Samt att det krigades och dödades i islams namn likaväl som i kristendomens.
Låt mig som exempel på Gardells intellektuella fulspel ta ett sammanhang där jag själv tas upp i boken. Det gäller debatten efter att Mohamed Omar ”kommit ut” som radikal islamist. Jag skrev då bland annat att jag inte låtit mig luras av ”Omars bluff” och att hans framgångar i hög grad byggde på det okritiska bemötande han fick tack vare sitt rolltagande som intellektuell muslim. Jag redogjorde för att jag själv en längre tid varit kritisk mot honom, liksom att det fanns de som greps av skadeglädje när de såg hur ”det så kallade kulturetablissemanget, som svalt allt herr Omar sagt, plötsligt fann sig sittande med en spottande och fräsande gremlin i knät”.
I Mattias Gardells redogörelse ”myser” jag när jag skriver detta. Var han nu fått det ifrån. Sedan framhäver han själv det besynnerliga i att Mohamed Omar, fastän infödd svensk, envist nischats in som ”invandrarförfattare” – en typ att etikettering som jag också alltid konsekvent vänt mig emot. Och så citerar han ett ställe där jag sagt att Omar ”rivit av sig masken”, vilket snabbt kopplas vidare till en generell syn på muslimer som falska, med rötterna i motsvarande uppfattning om judar, varefter han snabbt sprintar vidare till att koppla ihop denna min anmärkning med både inkvisitionen och nazismen.
Min kritik av Mohamed Omar, som gått ut på att han varit en falskspelande opportunist, som dolt sin radikalkonservativa och antisemitiska sida för att göra karriär, samt av de redaktioner som inte granskat hans kunskaper (till exempel att han skrev om persisk och arabisk poesi utan att behärska språken) och ställt sig mera kritiska mot hans påståenden i vissa frågor, blir alltså till att jag angripit Mohamed Omar i egenskap av muslim, och i förlängningen alla muslimer som bärare av falska masker. Låt mig inskärpa detta: jag har aldrig kritiserat Mohamed Omar i egenskap av muslim, och jag har aldrig menat att han på något sätt är representativ för muslimer i Sverige, eller någon annanstans. Min kritik mot honom har varit personlig och saklig och vänt sig mot hans lögnaktighet och antisemitism, inget annat.
Att jag ägnar detta utrymme är bara för att jag känner detta fall bäst, eftersom det rör mig själv. Men på liknande svepande sätt, med stora doser guilt-by-association och fula övertalningsdefinitioner angrips också Dilsa Demirbag-Sten, Fredrik Malm, Magnus Ranstorp och överhuvudtaget de flesta som yttrat sig om islam, eller islamism, och som inte delar Mattias Gardells syn på sakerna. Istället för raka argument och saklig diskussion: suggestion och karaktärsmord. Hederliga intellektuella, inte sällan själva med bakgrund i muslimsk kultur, blandas glatt samman med sverigedemokrater och aggressiva kulturrasister på den internationella scenen. Det är mycket fult gjort, och intellektuellt sett djupt ohederligt. Mattias Gardell förstör alla möjligheter till möte och samtal i sitt kategoriska utskåpande.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
En sak som tas upp i förbifarten i boken instämmer jag emellertid helhjärtat i – och beklagar rentav att Gardell inte tydligare själv drar konsekvenserna ur sin egen iakttagelse. Nämligen att det är något underligt med att invandrare från Turkiet, Pakistan, Iran, och flera andra huvudsakligen muslimska länder, numera packas ihop som muslimer, när vi vet att enbart en liten del av dem är församlingsmedlemmar, och av församlingsmedlemmarna är det en liten grupp som kan betecknas som aktivt troende, och av dessa en ännu mindre fraktion som skulle kunna kallas fundamentalister, i någon rimlig bemärkelse, vilket inte behöver innebära att de är anhängare av politisk islam, utan bara att de har en konservativ syn på samhället och familjen, som antagligen är snarlik många kristna konservativas motsvarande uppfattningar.
Mitt eget tämligen liberala förslag på hur vi ska lösa dessa problem är: För det första att sluta att beteckna den så heterogena gruppen personer med rötterna i huvudsakligen muslimska länder som just muslimer. Låt deras religion vara lika mycket en privatsak som den är för alla andra i landet; de ska etiketteras som muslimer lika lite som latinamerikaner etiketteras som katoliker.
Ingen särbehandling, inga särlagstiftningar, medborgerliga och mänskliga rättigheter och skyldigheter rakt av utan hänsyn till etnicitet, utseende, religion eller någonting. Låt var och en bli salig på sin fason och själv ta konsekvenserna av sina val. Jag misstänker att Gardell rentav skulle instämma i detta ideal. Han antyder det själv i sin bok. Frågan är bara varför han inte själv slutar att behandla alla muslimer som ett kollektiv, fast ett uteslutande gott och passivt. Som han nu framträder är han inget annat än en perfekt pendang till dem han kallar islamofober. Lika enögd, lika demagogisk, och lika främmande för ett verkligt konstruktivt samtal om hur vi ska kunna leva tillsammans i detta land.
Författare.