Han var kortväxt, otålig, ”gjorde allt prompt”, skriver han själv. Klarsynt men vidskeplig, lärd som ett troll men hade svårt för språk. Han hade ingen tidning hemma, i en tid då tidningar blev vanliga. Maniskt produktiv, självupptagen. Med ord som inte fanns då troligen i någon form bipolär, eller ett adhd-fall? Barnsligt förtjust över framgång, glad i pengar, men uträknad i dagar efter minsta motgång, blev då tröstad av döttrarna.

Vi känner till platserna: stamorten Stenbrohult i Småland, gymnasiet i Växjö, terminerna i Lund hos Kilian Stobaeus och hans samling mineral och naturalier. Så Uppsala akademi, resor i Lappland och Dalarna, frieri i Falun, läroår i Holland, läkarmottagning i Gamla stan, fler resor i de svenska landskapen, åter till Uppsala med lantstället Hammarby, och en stor roll i staden, nationen, världen. Och personerna: vännen Abraham Bäck, rivalen Nils Rosén, gynnaren Olof Celsius. Sedan hundratals studenter, kolleger, kungligheter. Han blev en av Sveriges celebriteter, fick värja sig för besökare, vakta sin tid.

”Linné kan påminna om Sven Hedin: arbetsnarkomaner, med oöverskådliga livsverk. Tunna som personligheter.”

Det har skrivits oändligt. Bara Linnésällskapets årsskrift, sedan 1919, rymmer 15 000 sidor. De resande ”apostlarnas” dagböcker och skrifter utgavs nyligen internationellt i ett dussin foliovolymer, nästan en meter i bokhyllan.

Ändå – hur ska man förstå honom? Hans liv? Hur han var som människa. Alltså: en av oss. Där är det märkligt tyst. Visst finns biografier. Om dem får man veta allt i den senaste, med bred marginal den främsta, Gunnar Brobergs Mannen som ordnade naturen. De första var Linnés fem egna, noggrant skrytsamma, bokförande, ordnande bland konkurrenter och underhuggare i botanikens rangrulla; Linné själv överst, ömsom konung, general. Sedan kom äreminnena, flest och mest pinsamma under 1800-talet, men med fortsättning ända in i vår egen tid och med Thore M Fries två koncilianta och lätt förljugna men informationstäta volymer 1903. Plus floden av smärre biografiska porträtt, mest byggda på upprepningar.

Men, egendomligt nog: knappast någon enda modern biografi med vetenskapliga, eller för den delen litterära, ambitioner, med undantag för Lisbeth Rausings (då: Lisbeth Koerner) teoretiskt drivna Linnaeus. Nature and Nation (1999). Hon understryker ”kameralisten” Linné, ivraren för näringar och importsubstitution, med införsel av nyttoväxter från andra sidan haven, en strävan som det inte blev så mycket av.

Linné kan påminna om Sven Hedin, som inte heller har biograferats med nämnvärt djup. De är också lika: arbetsnarkomaner, med oöverskådliga livsverk. Tunna som personligheter. Olika dock i det politiska, Hedin ruskig, en svensk svulst. Linné utan riktig kontakt med politiken som passion. Man kunde också nämna Swedenborg. Deras liv har blivit klichéer, men som sagt utan skildrare som velat offra tid och kraft på mer. Kanske har man (rätt eller fel) anat att mer inte finns.

Broberg har gått mycket djupare, gjort det på sitt sätt, och även om det skulle skrivas biografier i framtiden om Linné, vilket är sannolikt, så kommer denna att i sin art stå sig länge. Och låt mig på en gång säga: den är lysande. Den är inte förklarande, pedagogisk, analytisk. Den är motsatsen: utan räta linjer, utan försök till ordnande tolkningar och teoretiskt sammanhållande förslag. Den meddelar det den vill i förbigående. Allt är levande, bildrikt, ordrikt. Och vanvettigt hänryckande och fyndigt.

Mycket är citat, kanske en tredjedel av texten, alltså massor, i strid med alla regler, därför så välkommet. Man kan säga att det är en linneansk biografi om Linné. Den lever på det konkreta, hyllar iakttagelsen, helst den roande. Jag har sällan, nej aldrig, som här skrattat och gråtit mig igenom en lärd, stor biografi. Har man bara den minsta smak för sjuttonhundratalets opolerade och rättframma svenska språk så har man här en fest, en formlig orgie att se fram emot. Linné är lika underhållande som ett litet barn som just lärt sig tala, eftersom inget hos honom är förväntat. Han överraskar så fort han formulerar sig, alltid omisskännlig. Han skulle mycket väl kunna vara den enda som skrivit på svenska språket som man kan läsa vilken enskild mening som helst av och genast veta vem det är som skrivit.

Indirekt framträder på detta sätt också, tydligare än någon annanstans i Linnélitteraturen, hans formidabla uppfinningsrikedom. Jag tänker egentligen inte i första hand på andra forskare när jag läser hans ord och hör om hans halsbrytande idéer. Snarare på poeter eller varför inte fotbollsspelare. Han gör det som Maradona kunde och Messi ännu kan, vända på femöringen i ny riktning på ren intuition, alltså den intuition som kommer av att ha övat varje dag i livet, de tiotusen timmarna som krävs, som hos Linné nog snarare var femtiotusen.

Något liknande kan sägas om Broberg. Hans avhandling om Linnés människosyn utkom 1975. Han har sedan dess också gjort annat, men aldrig släppt Linné, alltså umgåtts nära i ett halvt århundrade – därav associationsrikedomen, den äkta lärdomens följeslagare.

Han ser Linné ömsom i hans egen tid, ömsom från vår: Linné nätverkar, är feminist, flörtar med sociala konstruktioner, bedriver nyfikenhetsforskning. ”Scener ur ett äktenskap”, får det heta när han i ett mellanspel mellan provinsresor och trädgårdskonst meddelar inblickar i Linnés komplicerade hemliv. Hustrun Sara Lisa, ett ”resonemangsparti”, var både sträv (”hon visste att bita ifrån”) och företagsam (vindlande sidosprång skildras), och rätt likadan antyds det att även Linné själv var på sitt håll (hushållsfolken erbjöd möjligheter).

Det är en bok utan egentliga svackor. Ändå, om jag måste välja: till de bästa avsnitten hör ungdomsårens förbluffande skaparkraft: den nya stora teorin, systemet. Linnés arbetsplaner skulle om de lades fram idag avrådas av varje mentor eller psykolog. En hel räcka avhandlingar ska skrivas, först i Uppsala, sedan i Holland. De flesta kommer också på pränt, utges, andra sätts på väntelistan.

Så ska det förbli, livet igenom. Ett liv som levs som det förefaller utan paus, en enda lång arbetsdag genom decennierna, tills ålder och slaganfall hejdar honom, förfallet noga bokfört av Linné själv och andra. Inför döden, meddelar sonen, den olycksalige Linnaeus filius, drack fadern öl med stort begär: ”det var fåfängt att få munnen från kärilet så länge en droppe var kvar”.

Broberg bör ha haft roligt själv och ingen kan missunna honom. Men ibland är hans metod, att prioritera detaljen, begränsande. Det är som om linneana kan få passera som en serie lustigheter. Svalorna förstås, som enligt Linné övervintrar på sjöbotten. Mycket saffran orsakar skrattsjuka, kanske; en flicka i Falun hade drabbats. Den komiska patriotismen; till och med vintern var nyttigare och mer gnistrande i Sverige än i andra länder.

Det är en del av behållningen. Men eftersom Linné ter sig så allt annat än tidlös, förmodligen på grund av att han bär med sig lagisk lutherdom, vidskeplig barock, plus en god portion folktro, riskerar han ibland bli driftkucku snarare än, just, en av oss som kallar oss människor. Var han kanske bara förmodern? Här står en undran kvar inför Brobergs annars mästerligt underhållande kavalkad.

Det är som om infångandet av Sveriges mest betydande vetenskapsman sker på bekostnad av människan, som trots alla detaljer förblir oklar. Men om man efter att ha läst denna biografi ändå försökte – anta att man skulle träffa Linné på ett mingel, hur skulle det vara? Skulle han briljera? Blygas? Spela upp sin omvittnade charm? Skulle han längta hem till skrivbordet, plikterna? Rentav till barnen? Vad pågick inuti honom?

Det konstiga med Linné som biografiskt objekt är att sådana frågor förblir svåra att svara på. Men kanske är det inte märkligare än att biografier över idrottsstjärnor eller berömda musiker lätt blir ensidiga. De är kända för en enda sak, medan deras liv i övrigt är ganska ointressanta. Ofta är de hjältar, som Linné också var länge, fram till Sten Lindroths essä på 1960-talet, ”Linné – legend och verklighet”, som gjorde upp med myten, men utan att sätta så mycket annat istället.

Vi får veta något om det mesta, särskilt om skrifterna, tankarna. Mindre om de större sammanhangen, som idag skulle kallas geopolitiska. Linné var visserligen överst i Floras rike, men han var undersåte i ett tynande imperium utan makt, utan att dessa och andra samband berör Brobergs berättelse särskilt djupt.

Detta sätt att biografera har kostnader. Viktiga historiografiska debatter och genuina frågor förbigår Broberg gärna med en avvärjande gest. Ingick apostlarnas resor i en politik för handel, kan de ses i samband med kolonialism? Frågan går att ställa. Den ingår i en framväxande globalhistoria med stora namn i den internationella forskning som i denna bok bara glimtvis visar sig. Broberg nöjer sig med motfrågan: ”Behövde inte Sverige förbättra sina näringar?” Jo, visst, men.

På några punkter hade det gått att göra mer, även om ett och annat citat då fått offras för att hålla volymen under tvåkilosstrecket. Men med så mycket att glädjas åt i denna bok går det inte att vara den som klagar.

Låt mig säga det igen. Denna bok är fantastisk. Den skildrar oefterhärmligt den som ordnade naturen. Dess största tillgång är dock inte naturen, utan språket, orden, de oavlåtligt lockande och oerhörda formuleringar som leder fantasin in i skapelsens märkligaste skrymslen och som låter ana människans gåta. Den gåta som finns även hos den som kan verka ensidig, kanske allra mest just där.