De första tatarerna blev inbjudna från Krim till det litauiska storfurstendömet i slutet av 1300-talet. De var skickliga kavallerister som kom att delta i många slag genom seklerna. 3 200 av deras ättlingar lever än idag i Vilnius, Kaunas och några andra litauiska städer.

– Vi har fortsatt att utöva vår sunni-muslimska tro men det har inte alltid varit enkelt, säger de litauiska tatarernas ordförande, statsvetaren Adas Jakubauskas. Det är svårt att få tag i halalslaktat kött här och vår enda moské i Vilnius revs 1968.

Landet har fyra moskéer och cirka 6 000 muslimer. Kanske kan flyktingvågen som sveper över Europa bidra till att den efterlängtade storstadsmoskén får se dagens ljus. Litauen har nämligen gått med på att ta emot 1 105 flyktingar från Syrien, Irak och Eritrea.

– Borgmästaren och premiärministern har sagt att det inte är aktuellt att upplåta land för en ny moské, men jag tror att de kan komma att ändra sig, säger han förhoppningsfullt.

När vi träffas i sprakande höstfärger på Mykolas Romeris-universitetet i utkanten av Vilnius har han gjort tio intervjuer på fem dagar. Han har fått en uppmärksamhet som han aldrig varit i närheten av.

litauen är ett utvandringsland, befolkningen har krympt med en femtedel sedan självständigheten. Men nu plötsligt ska man bli ett invandringsland också, om än i liten skala. Det har lett till yrvakna reaktioner.

– I medierna får mina landsmän höra så mycket hemskheter om muslimer, att vi skulle vara både smutsiga och lata. De får höra att landet kommer att översvämmas av muslimska terrorister.

På vilket sätt kan du ändra inställningen?

– Bara genom att lyfta fram vårt eget exempel: att vi muslimer har levt här sida vid sida med katoliker i 620 år. Och det har för det mesta gått alldeles utmärkt. Vidare kan vi tatarer och vår muslimska församling fungera som ambassadörer för flyktingarna, hjälpa dem att slussas in i samhället, lära dem om litauisk kultur och litauiska lagar och regler.

Tiotusentals litauer tvingades själva fly undan den sovjetiska ockupationen på 1940-talet. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför många av dina landsmän inte kan visa mer öppenhet och förståelse inför flyktingarnas behov.

– Jag håller med, men i den unga generationen finns många som verkligen vill ­välkomna flyktingarna. De har själva ofta bott utomlands och har en öppen och nyfiken attityd till andra kulturer. Den äldre generationen däremot har växt upp i ett slutet sovjetiskt samhälle där människor med annan kultur och annan hudfärg var sällsynta. De är rädda för det nya och okända.

Men under Sovjettiden flyttade ju männi­skor till Litauen från stora delar av imperiet, från Georgien, Azerbajdjan, Armenien, Kazakstan och så vidare?

– Men det var en helt annan sak, dessa människor var Homo sovieticus, de var som vi! De drack också vodka, bar liknande kläder och åt liknande mat eftersom det var så ont om råvaror.

Litauen har ju en i högsta grad multikulturell historia. Städerna har varit befolkade av polacker, judar, vitryssar, ryssar – men det officiella Litauen lägger mer fokus på allt som är litauiskt. Är det ett problem?

– Absolut, det gör utmaningen ännu tuffare när människor från andra kulturer ska integreras här. Själv föreläser jag ofta om hur olika kulturer bidragit till att forma dagens Litauen. Men vi är för få som för fram detta budskap. Samtidigt bör man betona att ledande politiker är på väg att ändra attityd, alltfler talar idag om det mångkulturella Litauen.

Såväl de baltiska staterna som de andra öst- och centraleuropeiska länderna har ju förlorat många människor i arbetsför ålder sedan gränserna västerut öppnades i samband med EU-medlemskapen 2004. Därför har de väl extra starka skäl att välkomna flyktingarna och förmå dem att stanna i landet?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

– Visst är det så, och även om flyktingarna skulle få det bästa mottagandet i världen finns ju risken att många efter kort tid ändå drar vidare till rikare och varmare EU-länder.

Det är just denna risk som också flyktingkritiska litauer lyfter fram: Varför ska vi bygga upp ett mottagningssystem när de flesta ändå inte lär vilja stanna här?

– Jag har förståelse för den hållningen och jag har förståelse för att människor blir upprörda över att flyktingarnas ersättning är högre än pensionerna här i landet. Men samtidigt ska man komma ihåg att ersättningen till stor del består av EU-pengar.

Till sist en historisk knorr apropå Litauens och Sveriges skilda attityder till muslimsk invandring: medan de litauiska storhertigarna på 1400-talet försvarade de muslimska invandrarnas religion och rättigheter, var den svenske kungen Sigismund drygt hundra år senare betydligt mer kritisk. På 1590-talet styrde han några år över både Sverige och det polsk-litauiska samväldet och införde en rad restriktioner för icke-katoliker.

– Den negativa attityden gjorde att vi förlorade vårt språk för 400 år sedan. Men religionen lyckades vi hålla fast vid.