”Ett kväkande ur okunnighetens träsk.” Med de orden ska Sigvard Lindqvist (1924–2004) – legendarisk lärare i ryska vid försvarets tolkskola – vid något tillfälle ha tillrättavisat en elev som hade svarat fel på en fråga. Den som har en nära släkting som studerat ryska vid nämnda institution har säkert bekantat sig med Sigge, som han kallades, genom oräkneliga sådana anekdoter. De som haft honom som lärare får ofta något både skräckslaget och glädjefyllt i blicken när hans namn nämns. Tvivelsutan var han i mångt och mycket en institution i sig själv; ett tusental unga svenska män lärde sig ryska under hans ledning mellan 1957 och 1989.

Utöver ryskan behärskade han ett oräkneligt antal andra språk. Under 1950-, 60- och 70-talen gjorde han många resor i Östeuropa och Turkiet, och skrev om vad han varit med om i understreckare i Svenska Dagbladet. Dessa fascinerande resereportage har nyligen getts ut i bokform, Livet bakom järnridån under kalla kriget, av Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Det är en välgärning, texterna hör till det mest intressanta som har skrivits på svenska om Östeuropa under kommunisttiden.

Artiklarna blandar intryck och skarpa, ofta roliga, iakttagelser från vardagen i det kommunistiska Europa med reflektioner grundade i en ovanligt djup kunskap om ländernas historia och kultur. Lindqvist rör sig förbluffande fritt bakom järnridån och kommer i samspråk med vanliga människor i de mest skiftande situationer. Ofta är det de som har det svårast som vinner hans hjärta. Vissa passager kan väl idag framstå som lite ålderdomliga. Men de reflektioner Lindqvist gör om Östeuropa är fortfarande intressanta – gissningsvis i än högre grad idag än när de publicerades.

Lindqvists beskrivningar motsäger bilden av att det fanns ett monolitiskt kommunistblock. Han har en ovanligt god blick för platsers särart och särprägel. Han fångar i några korta meningar exempelvis den monumentala ståtligheten hos Sankt Petersburg (eller Leningrad, som staden hette på den tiden) och den borgerliga charmen i rumänska Cluj. Intressant är också den med kommunistiska mått mätt utbredda frispråkigheten han upplever i Polen eller hans reflektioner kring judarnas olika situation i Ungern och Polen. Det belyser förhållandena i dessa länder också idag.

Ett tema som återkommer är den stora skugga som andra världskriget kastar över dessa länder. Denna katastrof är inte heller den enda erfarenhet av våldsamheter och övergrepp människorna här måste förhålla sig till. Under ett besök i Budapest gör Lindqvist som så ofta en ny bekantskap på en parkbänk. Kvinnan han kommer i samspråk med hinner i några få meningar vidröra sina erfarenheter av både det första och det andra världskriget och revolten 1956. Man kan ana vilken påverkan dessa händelser haft på människors försök att skapa sig en dräglig tillvaro i stora delar av Europa. På resa i Kroatien reflekterar han sålunda: ”Kan ett samhälle över huvud taget fungera med ett så drygt blodsarv att förvalta? Måste inte allt bli en enda väv av hat och hämnd?” Orden ter sig nästan profetiska mot bakgrund av vad Balkan fick genomlida under 1990-talet.

Lindqvist har överhuvudtaget en förmåga att skildra hur olika städer i Östeuropa skiftat identitet under trycket av 1900-tals-katastroferna. Om Kraków skriver han: ”Det är kanske sant som någon arkitekt har sagt, att en stad inte kan ändra gestalt utan att tillika skifta väsen. Men ett är obestridligt: en stad kan bevara sin form och ändå förlora sitt innehåll.” Och i en skildring från Wrocław med titeln ”Från Breslau till Wrocław” beskriver han hur stadens tyska invånare efter kriget kastades ut (tillsammans med stadens tyska namn). Polacker som förflyttats från områdena runt Lwów (dagens Lviv i Ukraina), som Sovjetunionen tagit från Polen, flyttade istället in. Vad dessa gigantiska folkförflyttningar kan ställa till med för vanliga människors psyken skildrar han varmt och skarpt. Denna förmåga hänger samman med att Lindqvist hade både god iakttagelseförmåga och imponerande bildning.

Det är bara några av de många olika teman som ledigt vävs samman i de 65 understreckare som utgör boken. Sammantaget är det en förvånansvärt rik och välskriven bok.