Livet – en skandal!
I november 1887 anlände August Strindberg med hustru och barn till Danmark. Han kom att vistas där halvtannat år, fram till våren 1889. Hans samliv med Siri och barnen var i upplösning men hölls krampaktigt samman av utsikten att i grannlandet få ett bättre utrymme för flera nyskrivna dramer än han haft i Sverige – och bättre möjligheter för Siri att spela i dem.
Han var 38 år den gången, hade åtalats och frikänts, var jagad och firad, berömd och beryktad, utfattig och slösande, moralisk och dubbelmoralisk, radikal och reaktionär. Han var inte okänd för köpenhamnarna, han fanns att beskåda som vaxfigur på Bernhard Olsens Skandinavisk Panoptikon, i restaurangen A Portas skyltfönster, tillsammans med Stanley, Pasteur, Boulanger och andra av tidens storheter.
Under dessa tumultens månader uppsöktes han av en skollärare som gärna ville bli skådespelare och allra helst författare. Han hette Gustav Wied och hade erfarenheter som liknade Strindbergs: av övergiven kristen tro, av uppväxt och familj, fadersmakt och kvinnomakt. De kom att umgås rätt livligt under de sista månaderna av Strindbergs vistelse i landet. Snart nog skulle också Wied debutera som orosstiftare, utmana sina landsmän med skandaler, succéer och fiaskon, i mångfaldiga genrer och tonarter, ett Strindbergskt mönster i rikedom och originalitet men på ett annat plan. Och han skulle erövra en plats i Danmarks litterära liv som blev bestående.
Wieds aktiva författartid omfattar perioden från 1890 fram till världskrigets första år. Under det sekel som gått sedan dess har hans noteringar växlat på börsen – litterära kurser är svåra att mäta. Somliga av hans papper har tappat i värde, men andra har hållit sig eller stigit. Hans skämt och drift vetter mot både idyll, grotesk och tragedi. I sina bästa stunder var han inte bara storslaget kvick, han var tidens enda karikatyrist av rang. Hans styrka låg inte minst i att han såg samtidens människomyller på det avstånd som vanligen är förbehållet eftervärlden.
Han lösgjorde folklivsskildringen ur den sociala indignationens bojor, i berättelser där han tillät fattigt folk att ha ett inre liv, inte bara att vara fattiga (Silhouetter, Barnlige Sjæle). Hans diktning visar oss naturalismens övergång i en komikens symbolism. Han var både Ibsens och Strindbergs lärjunge men hans bestående insats liknar inte deras. Hans mästerverk finns i flera genrer: ett par romaner, tre fyra satyrspel, bland dem den oförlikneliga Dansemus, och några självbiografier. En kortare sådan skrev han på begäran 1905. ”Jeg er født, let og hurtigt, d. 6 marts 1868. Konfirmeret 1873. Boghandler 1874. Dumpet til studenteksamen 1880. På sagførerkontor 1881. Dumpet på ny 1882. Huslærer 1883. En dag på Blågårds seminarium 1884. Student 1885. Cand. Phil. 1886. Timelærer 1887. Digter 1889. Pebet ud 1890. I tugthuset 1891. Gift 1896. Avlet børn, dernæst bygget hus, og vil omsider dø elsket og savnet den 12 april 1927.”
Några uppgifter blev här fel. Bland dem dödsdatum. Wied tog sitt liv i oktober 1914.
Av nordiska författare är han vid sidan av Strindberg kanske den vilkens timmar, dagar och år vi kommer allra närmast, från födelse till död. Så som detta liv nu tonar fram, med hjälp av hans penna och hans kamera, och med snart hundraårigt bistånd av skarpa spanare, ter det sig i sina detaljer övertydligt, i sin helhet gåtfullt.
Under de trägna läroåren, då han blev förbisprungen av sina jämnåriga, var det höga ideal som besjälade honom: Sanning, Skönhet och Godhet. De lyste ner på de tusen dikter, noveller, sentenser och visdomsord som hans tappra flit avsatte, och som ingen ville ta sig an. Från barndomens troskyldiga kristendom färdades han mot en barsk naturalistisk livsåskådning präglad av utvecklingsläran – i novellen ”Nonnen” skriver hans alter ego till Darwins vän och medtävlare Ernst Haeckel och frågar om man skulle kunna para en människa med en orangutang – skulle inte ett lyckat försök bli det slutgiltiga beviset på vår rätta härstamning? Läsarna av berättelsen uppfattade det som en vågad historia i desperat flanörstil. Det gjorde jag på min tid också, intill dess jag i en brevpacke på Det Kgl. Bibliotek hittade Haeckels svar! Det löd:
Min ärade herre, jag har fått ert brev. Det experiment som ni föreslår (vars utförande skulle möta stora svårigheter) skulle även om det lyckades inte ge det önskade beviset. Långt mer övertygande är (enligt min mening) ontogenetiska fakta. Högaktningsfullt, E. Haeckel.
Wied var mycket missnöjd med svaret. Han omfattade den nya livssynen med en glödande iver. Trots flera fromma Darwincitat var det djuret i människan, driftens allmakt och djungellagens giltighet som blev hans slutsumma.
Upptagenheten av dessa problem förde samman de två. Strindberg å sin sida hade kommit till liknande resultat men var just då inne i en fas där kampen mot kvinnorna dominerade allt. Den kortlivade men märkliga tidskriften Ny Jord från 1888, utgiven av Carl Behrens, sammanfattar på sina sammanlagt tusen sidor så gott som allt som rörde sig i tiden, essensen av dikt, spekulation och vetenskap. Där kom skedets största andar till tals: Schopenhauer, Darwin, Pasteur, Maupassant, Harald Høffding, Swinburne, och Knut Hamsun! – där inflöt anonymt de första kapitlen av Svält! Strindberg medverkade flitigt, och det året då han träffade Wied hade de båda lämnat bidrag, Strindberg med Hjernornas kamp och Qvinnosaken enligt evolutionsteorin, Wied med hyllnings- och hatdikten ”Jeg tror kun på en Gud…” riktad till kvinnan i allmänhet och särskilt till – och mot – Nathalia Larsen, skådespelerska och författarinna, väninna till paret Strindberg. Det var ett poem helt i Strindbergs anda, hat och tillbedjan i samma andetag:
”Når Dine hvide armes marmorlænke/i mejslet Skønhed om min hals sig vinder/da vånder sjælen sig i dybest ve/og jubler højlydt som en dødspint martyr; jeg skuer gudens underfulle billed/gennem en blodrød tågesky/af vanvidsfryd,/og glædeblandet sorg/og stille vemods tåreslørte lykke” – ”Jeg kunde sætte dig i himlen op/og vælte mig i støvet for din fod.”
Dikten bestyrkte Strindberg i den självinsikt han kommit fram till om sitt förhållande till Siri: ”Växlande sinnesstämningar mellan hat och kärlek är icke vansinne!”, skrev han till Ossian Ekbohrn i Sandhamn.
Qvinnosaken enligt evolutionsteorin var skriven i ett högt humör och är i sin förstockelse kusligt kvick och munter. Strindberg börjar med att angripa dem som han anser har annekterat orden liberal och liberalism, framkastar så åsikten att Darwins lära missbrukats i tjänst hos en missförstådd liberalism. Kvinnans frigörelse var, säger han, en olycka jämförbar med slaveriets avskaffande – som redan det var en katastrof: ”Men nu var negern en ociviliserad och närmast den Europeiska förbrytar- eller idiottypen stående menniska, och därför skulle han icke ha haft medborgarrättigheter i Amerika, där idioten och förbrytaren saknade dem!” Utifrån denna måttstock förordar Strindberg speciella straffsatser för svarta, ”ty kroppsstraff t.ex. känns för negrer varken så smärtsamt eller vanärande som för en civiliserad.” Den korrektionsmetod som han anbefallde praktiserades just då flerstädes, kanske som mest energiskt i Belgiska Kongo, kung Leopolds privata egendom där infödda arbetare i gummiskogarna piskades till döds. Hur det gick till har senast skildrats i Mario Vargas Llosas dokumentroman om Roger Casement, Keltens dröm.
På grunder som dessa utvecklar Strindberg tanken att kvinnorörelsen strider mot evolutionsläran, ja, att den är elementärt naturstridig. Den barska texten har hämtat stöd ur en om möjligt ännu barskare, Arthur Schopenhauers ”Om Kvinder”, hämtat ur Parerga und Paralipomena 1860 men först på danska 28 år senare, och just i Ny Jord! Här är ett klarspråk som överbjuder till och med Strindbergs: kvinnan är ett stort barn, moraliskt, estetiskt och konstnärligt underlägsen mannen men hon har kompensation i sin elementära list och sin fördomsfrihet. ”Som honmyran efter parningen förlorar de nu överflödiga vingarna, eftersom de nu är till skada, så förlorar kvinnan det mesta av sin skönhet efter en eller ett par barnsängar.”
Det fanns således en rad gemensamma intressen mellan de två som nu blev vänner. De erfarenheter som Wied haft vid denna tid, de utvägar och yrken han prövat, gjorde att konstellationen från början blev fruktbar. Både han och Strindberg hade blivit kuggade i förhör och tentamina, båda hade uppvaktat mäktiga chefer, båda hade prövat att bli skådespelare, båda var ”kvinnohatare”, här hade Wied till och med försteget. Och båda blev snart passionerade och halvt professionella fotografer.
Och inte minst: Wieds förhållande till fadern liknade Strindbergs. Ett replikskifte vid ett familjesamkväm kring det Wiedska matbordet kunde ha ägt rum i ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindbergs hem. Gustav blandar sig i brödernas diskussion med fadern men denne biter av honom. Gustav protesterar stillsamt: ”Jeg har vel også ret at ha’ en mening” men får svaret: ”Ikke så længe du spiser nådsensbrød i mit hus!”
När drömmarna om framgång kom inom blygsamt räckhåll fann Gustav Wied dem vara gyckelbilder. Döden som förr lockat honom på avstånd följde honom nu med sin allt större slagskugga från en allt snedare sol. Strindberg talade livet igenom om sitt förestående självmord. Det gjorde Wied också, han iscensatte flera gånger sitt självmord litterärt men höll ut länge i hopp om nya litterära segrar. De kom alltmer sällan och ett teaterfiasko utlöste självmordet.
För att distraheras från dödens lockelser hade han nyfikenheten på hur det såg ut i denna omöjliga världs skrymslen och vrår. Och så ett absolut gehör för vårt sätt att värja oss, vårt tals och våra tankars krumbukter. Han var enastående produktiv på komiska reaktioner, men dessa gåvor var djupt inkapslade; de kom i dagen efter en utdragen och famlande ungdomstid. Några avgörande jordskred markerade förvandlingen – ty en förvandling kan man tala om och Strindberg var meddelaktig i den. Till sist vände Wied på fjärdingen, och den förbrukade patetiken fick nu göra dagsverke i komikens tjänst. Detta var ett befriande och påfrestande företag.
Upptakten till detta författarskap var två skandaler, den ena offentlig, den andra privat. Båda inträffade just före mötet med Strindberg, och båda hade ett Strindbergskt tycke.
I januari 1887 höll Danmarks kyrkominister, storgodsägaren och kammarherren Jacob Scavenius valtal i Storeheddinge. För bönderna som församlats i den stora ladan yttrade han sin förvåning över att kristet folk som höll på äktenskapet kunde alliera sig med dem som gjorde narr av allt sådant. (Han syftade på bondevänsterns allians med Viggo Hørup, bröderna Brandes och de radikala.) En smörgrosshandlare Ingemann Petersen hade kommit från Köpenhamn och lyssnade ivrigt. En vecka senare vid själva valhandlingen reste han sig upp, äskade tystnad och frågade om inte det var att göra narr av äktenskapet, förhåna Gud och människor, när han, kyrkans översta tjänare, gick på horhus? När förvirringen lagt sig avfördes interpellanten i arrest. Skandalen flög mellan husen, saken kom in i riksdagen och bondeledaren Christen Berg slog klubban i bordet när man nådde fram till det onämnbara ordet. Till råga på olyckan utgav smörgrosshandlaren från fängelset en pamflett där han ingående redogjorde för hur han två år tidigare utspionerat ministern och hans vägar. De ledde från Compagnistræde och Læderstræde till ett beryktat fruntimmer i Knabrostræde nr. 24. På skuggan på rullgardinen i första våningen kunde moralens väktare se att ministern trädde in där. Snart hörde han ljudet av en champagnekork som knallade.
Det här är ingen österländsk skämtsaga, det hände under ”provisoriet” i Danmark då högern regerade landet efter att ha suspenderat riksdagen. Kammarherre Scavenius, en stark och begåvad herre med ett aldrig sviktande självförtroende, hade naturligtvis besökt Charlotte Amalie men tog saken med största ro, anlade sak mot smörhandlaren och fick honom dömd till några hundra kronors böter. Pamfletterna haglade, skillingtryck, inlägg från enkelt folk, och framför allt prästerliga beskärmelser över skandalmakarens oförsynthet. Och där fanns också Nogle aforismer i Anledning af Interpellationen i Storeheddinge av Peter Idealist.
Peter Idealist var Gustav Wied. Den 29-årige läraren och före detta bokhandlarlärlingen som här förklarade kyrkan och prästerna ett heligt krig kände sig som Søren Kierkegaards efterföljare, och då han utgav sin 15-öresstridsskrift axlade han så gott han kunde den store ensammes mantel från kampen mot de tusen levebrödsprästerna 30 år tidigare. Han befann sig alltså snarast på sedlighetsspionens sida, men det blev en kort visit. Den pseudonym han anlagt täckte hela hans dittillsvarande liv och verksamhet men i fortsättningen skulle det bli annorlunda. Snart skulle hans namn förknippas med sådant som inte räknades till idealen.
Pamfletten glömdes, och dess författare gömde idealisten under satyrens mask. Härnäst låter han löjet spela. Härnäst betraktar han livet från en vinkel där allt framstår i komisk förkortning, ett dockspel där marionetterna på scenen dansar efter en positivvisa som spelas någonstans i fjärran, av den stora druckna faunen som sitter i säkerhet på ett eller annat ställe utanför det hela och som håller trådarna i sin hand.
Historien om den galante ministern och den nitälskande smörhandlaren skulle långt senare återkomma som ett gäckande eko i det väldiga satyrspelet Dansemus – om livet i konungariket Rugmelien på kung Rasmus XXIII:s tid och om de lätta sederna i huvudstaden Absalonia, en världsteater i miniformat – utan tvekan ett av de stora verken i dansk diktning. Här är humöret högt intill våldsamhet, verkligheten ibland perforerad av spökfarsens ljusstrålar.
Den andra skandalen, den privata, slog ner nästan exakt samtidigt med den offentliga. Gustav Wied var bondson från det frodiga Lolland, född på en gård nära Nakskov, i mitten av en talrik syskonskara. Faderns tyranni mildrades genom moderns ömhet och Wied har senare hävdat att barndomens ljusupplevelse var så stark att han blev bländad och sedan såg livet i svart. Men då han mötte Strindberg såg han inte saken så.
När Gustav just var vuxen måste familjen uppge lantbruket på Holmegård, man flyttade till Köpenhamn. Några av hans bröder visade tidigt asociala drag. Einar, hans närmast jämnårige bror som varit den djärve, ”vildkatten”, hade redan mot 1880-talets slut hunnit med svåra och aparta öden. När Gustav en dag befann sig i köket inträdde en liten mager illa klädd person med ett par oroligt flackande gråblå ögon och räckte fram en barkad väderbiten näve översållad med tatueringar: ”Jag är din bror Einar. God dag!” Gustav kände knappt igen honom.
Brodern kom närmast från Sydafrika där han deltagit i zulukrigen och där han för fem kor köpt sig en infödd hustru och med henne fått en blåögd son. Han hade nu lämnat dem för att hämta sitt fädernearv i Danmark. Han var övertygad om att han var son, inte till August Wied utan till en greve Reventlov som lämnat ett större arv till honom. Nu ville han gå igenom Branderslevs kyrkoböcker för att bekräfta saken. Han pinade och plågade mor Trine för att få henne att erkänna.
Det var ju ett Strindbergsdrama så gott som något, men det var Wied som skrev det. Det hette En Hjemkomst och var ett sorgespel, färdigt 1887. Två brännande ämnen är här korslagda: fäder-sönerkonflikten och själssjukdomens motiv. Axel, den hemvändande sonen, kommer ”med to tomme næver og en uhonoreret fordring”, han talar ställvis flytande ibsenska. Men denna fordran hinner han inte inkassera, sjukdomen hinner upp honom, i slutet är han Oswalds gengångare, ropar inte efter solen men efter sin egen hjärna. När han skall avhämtas till sinnessjukhuset kastar han sig ut genom fönstret.
Dramats självupplevda bakgrund låter sig väl förenas med starka litterära och framför allt Strindbergska impulser. Wied skriver om detta: ”Under mine Ferieophold på Brahesholm gjorde jeg Bekendtskab med Frøken Natalie Larsen, som senere var den, der bragte mig sammen med August Strindberg og således gav Anledning till en hel Revolution af min Livsførelse.”
När Strindberg i december 1887 med familj kom till Danmark hade de två inte träffats. Men Wied hade översatt Fadren och hade utbett sig att få utge dramat och göra uppläsningar ur det. Strindberg svarade att Axel Lundegård fått de danska rättigheterna men att Wied gärna fick läsa upp för publik. Men evenemanget översteg hans krafter och det blev ingenting av det. Ett år senare, i december 1888, återkom Wied, och nu gällde det Strindbergs Fordringsägare, på danska med titeln Creditorer, ett utmärkt drama om hjärntvätt, intressantare än de enligt min mening permanent övervärderade Fadren och Dödsdansen. Wied ville föredra det i det nystiftade radikala Studentersamfundet. Men nu hade mästarens planer på ”Försöksteatern” avancerat så långt att han inte ville ha stycket ”divulgerat” i förtid. Dock, Strindberg tillade: ”Däremot talade Fröken Larsen om ett stycke som Ni hade skrivit och som kunde uppföras av mig. Vill Ni sända mig det till läsning?” (10/12 1888)
Nathalia Larsen var en flitig och beställsam hjälperska i teaterplanerna, och talangfull som både människa och författare. Hon hade inte bara översatt Fordringsägare till danska, hon gjorde också egna små ”proverber”. Hon hade dessutom en medlande roll mellan August och Siri. Hennes stormiga förbindelse med Wied var vid denna tid nära en legalisering, det framgår av Strindbergs nästa brev: ”Såsom jag av Edra uttalanden har anledning förmoda att Ni snart inträder i den äkta tyrannens stånd (och idiotens) hoppas jag vi kunna uppskjuta diskussionen till dess Ni fått nya synpunkter.”
Stycket som efterlystes var alltså En Hjemkomst, och det var i detta tecken som de möttes, den store diktaren som prövat ryktbarhetens växlande konjunkturer, och den frenetiskt diktande timläraren som så brinnande längtade ut ur anonymiteten. Strindberg läste pjäsen, tyckte delvis om den men hade ett par reservationer. Wieds skildring av en sons fadersuppror var ju i stil med mästarens egen, men denna konflikt var nu mindre aktuell för Strindberg än hans krig mot kvinnan:
Ni hörde jag förvånades över att sonen kastade sitt hat på fadern och ej på den brottsliga modern. Derpå svarade Ni (som ungkarl naturligtvis) att fadern misshandlat modern. Antagom detta, men varför misshandlade fadren modern? Prima causa är för oss män det viktigaste. Ser Ni, det finns inte i hela djurriket en hane som misshandlar en hona. Med en liten hynda på en halv aln kan Ni passera 20 slagtarhundar utan att bli rörd. Ergo: Varför super Jeppe? Eller när irländarna (Och Herr Lange) kasta påtända petroleumslampor på sina hustrur – då kan Ni veta! Dessutom: en missnöjd hustru har skilsmässan att tillgå, men äktenskapsbrott är ett brott; antydande en simpel förbrytarnatur, och det är inte ovanligt att följden sedermera förfalskas till att vara grunden.
Wied gav sig emellertid inte. Strindberg upptäckte snart att hans yngre vän var en själsfrände när det gällde den allt överskuggande frågan: kvinnan. Han hade ju mer än en gång frågat sig om inte hans misstänksamhet var patologisk, och här kom honom den nye danske vännen till hjälp. Wied hade redan vid den tiden då de möttes sin filosofi utbildad, bland annat i en citatsamling från all världens misogyna andar. Hans ganska milda och muntra variant av kvinnoföraktet utgör ännu efter mer än hundra år stommen i danskarnas populära bild av sin omhuldade satyr. (”Børn er lykkelige, og dyr, og kvinder, men vi mennesker er det ikke”.) Konstellationen rymmer några paradoxer: i praktiken var Wied en vän av damerna och omgav sig med en ansenlig krets av kvinnliga kamratvänner. Hans äktenskap med Alice Tutein, dottern till en beryktad och erotiskt totalt hämningslös godsägare och riksdagsman, blev sedermera den enda lyckliga enklaven i hans liv. Boken om svärfadern, Fædrene æde Druer (1908) – Strindbergsk i sin hantering av ämnen som den gången var tabu – blev skandalomsusad i Danmark, med återskall i Sverige – vid Wieds bortgång några år senare uppkallade den Fredrik Böök till en runa som i sin hatbild av den döde till och med överbjöd romanens egna kusligheter.
Strindberg blev ju under sin Danmarksvistelse trakasserad av makterna – ekonomiska vanskligheter, det nervslitande teaterföretaget och äktenskapets sista svåra fas – man kan häpna över att han nu skrev fyra av sina mest vitala arbeten, två ljusa och två mörka.
Wied försökte främja vännens teaterplaner genom att rockera om med pjäser och scener när censuren sträckte fram sina långa fingrar. Han lyckades få fram Fröken Julie på Studentersamfundets lokaler som privat föreställning den 14 och 15 mars 1889. Han sökte också dämpa Strindbergs svartsjuka på den unge skådespelaren Schiwe – dock med ringa framgång. Han hade ju liksom Strindberg haft skådespelardrömmar, de vaknade nu på nytt. Han påtog sig Adolfs roll i Creditorer men greps av skälva under repetitionerna och ville dra sig undan. Strindberg besvor honom: ”Om jag härmed dikterar Er ett förtroendevotum, kan det ej förmå Er att hjälpa fram mitt företag och därmed rädda oss alla från skam och finansiella svårigheter?” Wied gav med sig och uppträdde. På premiären den 2 mars klarade han sig hjälpligt igenom rollen, spelade med svag stämma men med stark mimik och fick bryska uppmaningar att tala ur skägget. Han var själv nöjd, och det var också Strindberg: ”Om ditt originella och utmärkta spel har jag skrivit till de båda damerna, men ha de ej framfört till dig – så förlåt mig.” (8/3 1889) Presskritiken var, om man undantar Politiken, vass. Man kallade hans prestation för kadaverkunst, en dålig kopia av Herman Bang, och han uppmanades att ta anställning på cirkus som buktalare. Men ännu 1912 mindes Strindberg hans ”överlägsna spel”.
Det har hävdats att Wieds egentliga avsikt med samarbetet var att han ville föra fram sitt sorgespel till scenen. Men den personliga kontakten var ett äventyr som var sin egen belöning.
Efter genomgångna lidanden försökte Wied aktualisera Strindbergs halva löfte att skriva ett förord till En Hjemkomst. Men tillfället var nu försuttet och Strindberg kompromissade inte. ”Förord skriver jag inte, ty det skall vara berömmande, men du vet att jag finner ditt stycke dumt, såvida ej hjältens vansinne yttrar sig i att han hatar fadern, därför att modern gjort horsbrott. Men så har du aldrig förklarat saken. I det ligger dock reson.” (31/3 1889)
Man kan fråga sig om inte Strindberg här mellan raderna föreslår ett paktum turpe: med några ändringar kunde otvivelaktigt en ny läsning av dramat åstadkommas. Wied ändrade självfallet intet. Utbytet av hans nit för försöksteatern var magert: Strindberg gav honom lov att under skådespelets titel utsätta: ”Antagen till spelning vid Förs. Teat.” ”Är det icke en rekommendation så vet jag icke vad jag skall göra”, skrev Strindberg i samma brev.
I Wieds manuskript till dramat som finns på Det Kgl. Bibliotek skrev Strindberg egenhändigt in ett förslag till rollbesättning. Huvudpersonen, den hemvände sonen, skulle spelas av författaren själv.
Men försöksteatern föll just i dessa dagar samman och Wied som nu tryckte sitt stycke förstod att en sådan underrubrik skulle utmana löjet och aktualisera hans föga framgångsrika insats som skådespelare. Han betalade själv utgivningen 1889. Dramat lär ha spelats en gång i Glostrups nykterhetsförening.
En betydande del av här nämnda äventyr finns inbyggda i det bokslut som Wied 1895 gjorde i Ungdomshistorier. Det är 25 sammanhängande noveller, några av dem briljanta i sitt muntert desperata överdåd. De har hämtat näring ur Tjenstekvinnans son, men det höga humöret liknar också Giftas. Det finns några longörer här och var, men i gengäld desto fler fullträffar. Skildringen är upprymd, piskad av självpersiflage, mättad med barocka scener, grymma utfall och milda gripande öden. Nathalia Larsen mäts här skäppan full. Wied tecknar henne som en kärlekens megära, en omättlig mansslukerska. Jag tror man kan hävda att hans skildring av henne har flera oridderliga drag. Den räkenskap han där gjorde med henne och med Kvinnan blev, mutatis mutandis, också en dåres försvarstal. Deras brevväxling som tar stor plats i ”romanen” är helt tagen ur verkligheten. Man tänke sig ett Strindbergskt äktenskaps-inferno nedtaget – eller lyft upp! – till ett halvkomiskt plan. Nathalia tycks rimligt nog ha menat att bakom Wieds alla utfall mot kvinnan fanns Strindberg. Hans alter ego Gunnar Warberg svarar henne: ”Kære Du, lad mig dog nu engang blive fri for at høre denne infame beskyldning, at det er Strindberg, der har smittet mig! Jeg kan bevise af mine optegnelser, at jeg har dømt, som jeg dømmer, år før jeg nogen sinde havde læst en tøddel af Strindberg – endsige drukket Dus med ham!”
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Boken rymmer en rad Köpenhamnsbilder vilkas starka dofter och dagrar tiden snarast förstärkt. Några av novellerna är i den ljusare Strindbergsstilen. Läs berättelsen om magister Gunnar Warberg och hans elever, småtrollen i skolan på Amager! Läs sedan de samtidigt tillkomna skolscenerna i Thomas Manns Buddenbrooks. Så bleka och stereotypa dessa senare ter sig!
Mästerstycket är nog novell nummer 16, en värdig Giftashistoria. Den berättar om Gunnars söndagslunch hemma hos ungdomsvännen Julius Hein, numera advokat och villaboende, tidigare en modigt radikal utmanare, nu försänkt i ett barnrikt äktenskaps trivialiteter och inbegripen i dagliga småfäktningar med den strama hustrun. Före maten språkas vännerna vid kring de ljusa studentminnena. Hein talar kvinnans sak i polemik mot Gunnars antifeministiska åsikter men blir strax därefter korrigerad av omilda realiteter: den långt försenade måltiden visar sig vara helt otillräcklig och får omsider på den svultne husfaderns anmodan kompletteras med en stek som frun gömt undan i skafferiet men nu motvilligt halar fram. Ett antal svärföräldrar inklusive mostrar och fastrar anländer och Gunnar flyr skamlöst i skydd av barnskrik bort från hela sammelsuriet.
Finalen på Ungdomshistorier skildrar de repressalier som samhället vidtog mot författaren. I den nya lilla radikala dagstidningen Kjøbenhavn publicerade han en novell som ansågs som otuktig men som för honom själv var en moralisk protesthandling och en varning. Det var ett barndomsminne från gården på Lolland, en lysten barnsköterska förgriper sig på elvaåringen. Wied hade här säkert hämtat mod och inspiration från Strindberg och flera av hans vänner på tidningen hade i förväg varnat honom. Den årslånga rättsliga processen grep lika starkt in i hans liv som Giftasåtalet gjort i Strindbergs. Det blev omsider fjorton dagars fängelse. Wied tog rätt illa vid sig men fick applåder från många håll. I Ungdomshistorier har han framställt sig själv åtskilligt starkare än han var då det begav sig, där tar Gunnar Warberg emot förtroenden från sina betryckta fångvaktare och lovar att hjälpa dem.
Sista natten konfronteras Gunnar med sitt förgångna liv, i mardrömmar och hallucinationer där idyll och fasa, gott och ont tumlar om med varandra. Och i droskan hem förkroppsligas dessa demonier i en liten pyssling som dyker fram ur intet och visar honom den enda utvägen: att inte ta tillvaron på allvar, att skratta åt den: ”– Ja nu… er det altså… at vi skal til… at gøre i… skønhed… godhed… og sandhed… Gunnar Warberg!”
Om denne gnom till sist var en fiende eller en vän, därom blev Gustav Wied aldrig på det klara under hela det återstående livet.
De två vännernas samvaro i slutet av 1880-talet fick ett sent men effektfullt efterspel 18 år senare. Personligen möttes de aldrig mer men deras dramer kom nästan att stöta mot varandra.
Det hände i Stockholm hösten 1907, då öppnade den unge August Falck Intima teatern i en lagerlokal vid Norra Bantorget. En rad av de Strindbergspjäser som gavs där av den flitiga ensemblen hade aldrig visats tidigare, däribland kammarspelen.
Men bara ett stenkast därifrån slog teaterkungen Albert Ranft upp den stora Vasateaterns portar för premiären på Gustav Wieds 2×2=5. Den hade då varit ute på ett årslångt triumftåg genom Europa där den dragit fulla hus. Det var året för Svarta fanor, men det blev ändå Wied som drog på sig indignationen. Ett rykte spred sig att hans pjäs var osedlig och drev gäck med äktenskapet. Det var inte helt osant.
Den skildrar med ett genomgående högt humör scener ur konstnärernas, demimondens och borgerlighetens värld, inte minst hur dessa världar tar sig ut när de konfronteras med varandra. Köpenhamn var sannolikt när det gällde det sjätte budets efterlevnad en mer kontinental metropol än Stockholm. Stycket var nog inte särskilt överdrivet i sin framställning av dubbelmoralen och de relativt toleranta spelreglerna, jag skulle tro att det gick till ungefär så.
Men kyrkoherden i Gustav Vasa församling Hans Emil Hallberg, under vilkens revir teatern lydde, anlade i dagspressen sak mot pjäsen. (Stockholms Dagblad 21/1 1908) Han varnade allmänheten för ”denna ytterst skabrösa pjäs, som under den oskyldiga täckmanteln Två gånger två är fem både stank och förpestade. Att en dylik pjäs kan förekomma under den teaterledning som för närvarande regerar de flesta Stockholmsscenerna ger vid handen att bocken redan är satt till trädgårdsmästare, så att man kan vänta sig framkomsten av ogräs och giftplantor både här och där.” Kyrkoherdens fördömelse gick helt och hållet ut över den duktige och driftige Albert Ranft som svarade och strax åter fick svar på tal. Gustav Wieds namn nämndes aldrig, tystnadens förakt tycks sväva över målsmannen till all denna förskräckelse.
Ranke Viljer är som en återuppstånden, eller drömd Strindbergspjäs från den tid då mästarens krig mot kvinnan bara var en elegant förpostfäktning, innan den bitska munterheten från de tidiga Giftasåren gått förlorad i vredens och svartsjukans dy. Det är så att säga den komedi som Strindberg aldrig kom att skriva.
Huvudpersonen Povl Abel är en nygift lärare och radikal författare som trivs bara måttligt inom det äkta ståndet. Han åtalas för en ”otuktig”, i själva verket högst moralisk bok, frestas sedan av lockande anbud att lämna kallet som samhällskritiker och ansluta sig till etablissemanget, som chef för den konservativa tidningen. Hans familjelycka har blivit illa tilltygad genom hans radikalism, och efter några utflykter till gamla försänkningar inom bohemvärlden och ett par veckor i fängelset försonas han med hustrun som tröttnat på den magra kakan. Äktenskapet som knakat under hans lärarslits torftighet återupptas under de lyckliga auspicier som garanteras av goda och säkra inkomster.
Dessa vassa poänger gick förlorade under den sedliga indignationens tryck. Att komedin dessutom var kvick och skarp i varje replik och berättade något viktigt om hur övertygelser kan vara till salu, det blev mindre omtalat. Gustav Wied blev föremål för en mindre moralisk folkstorm i Stockholm: Den 14 mars 1909 hölls ett opinionsmöte på Musikaliska Akademien. Kyrkoherden Hallberg fortsatte här sin kampanj, han fick till och med sista ordet. Det kom på tryck samma år i en skriftserie av Svenska riksförbundet mot osedlighet i litteratur, press och bild.
Kyrkoherden Hallberg var i övrigt en liberal, ja, en radikal präst. Jag kan bevittna det från en sjuårig daglig samvaro med honom från 1933 och framåt. Han var min Morfar.