Efter nedläggningen marscherade ockupanter in genom sjukhusentrén, och två och ett halvt år senare sitter de fortfarande där.

Det är lätt att känna för deras sak. En gravid kvinna i kommunens utkanter, som min gamla hemort Ramsele, har numera över 20 mil till närmaste BB. Flera bilfödslar har redan inträffat på vägarna ut mot kusten.

Och ändå måste man se att BB-striden är del av ett problem som är lika komplext som det krokiga vägnätet i Norrlands inland. I rapporten ”Kommunernas framtid” från tankesmedjan SNS Konjunkturråd hör Sollefteå till kategorin ”avlägsna landsbygdskommuner”. Tillsammans med de ”mycket avlägsna” handlar det om 60 kommuner där befolkningen både är gles och minskande, och där det är långt till närmaste stora eller mellanstora stad.

1974 bodde 870 000 svenskar i sådana kommuner. 2017 var det 600 000, trots att befolkningen i stort ökat med tre miljoner. Fler kommuner blir mindre, samtidigt som åldersstrukturen förändras. Rapporten förutspår att försörjningskvoten i den mest avlägsna glesbygden kommer att vara 2,14 år 2040. Varje person i arbetsför ålder kommer att behöva försörja minst en till, trots att statsbidragen redan nu är en lika stor intäktspost som skatteintäkterna i många av dessa kommuner.

Det är demografin, dumbom, som Per Ahlmark kunde ha sagt. Fast inte heller det är hela förklaringen. Parallellt med avfolkningen driver ökade kvalitetskrav på centraliseringen av sjukvården. Kirurger blir skickligare när de får genomföra en viss sorts ingrepp ett antal gånger på ett år. Mantrat är att det är bättre för patienten att åka några mil extra till en riktigt bra läkare. Men när delar av den högspecialiserade vården koncentreras till färre sjukhus urholkas patientunderlaget, och det blir svårare för de mindre sjukhusen att rekrytera. Om höftledsoperationerna flyttar riskerar akutkirurgin att hänga med. Det är inte lika uppmärksammat som BB-nedläggningen, men det skedde även i Sollefteå.

I högtidstalen heter det fortfarande att hela Sverige ska leva. I den praktiska politiken läggs ortopedin ner och bensinskatten höjs.

Det ska dock sägas att landsbygden inte är helt frånvarande från den politiska debatten. Man pratar om höghastighetsbanor och bredbandsutbyggnad, om gårdsförsäljning och strandskydd. Men det är här som distinktionen i SNS-rapporten blir viktig. Sett till storlek och befolkningstäthet är även kommuner som Norrtälje och Simrishamn landsbygdskommuner, trots att de bara ligger en dryg timme från Stockholm respektive Malmö. Jämför detta med Vilhelmina, som ligger tre timmar från Östersund och lika långt från Umeå.

Om man sänkte bensinskatten istället för att höja den skulle det kanske göra en liten skillnad för invånarna i Vilhelmina. Men höghastighetsbanor mellan Stockholm och Göteborg skulle – vad man än tycker om dem i övrigt – inte göra det. Gissningsvis finns det inte heller en uppsjö av vingårdar och mikrobryggerier i Västerbottens inland som bara sitter och väntar på gårdsförsäljningsreformen. Och bredband har man redan.

Mycket av den så kallade landsbygdspolitiken som föreslås berör i och för sig även invånarna på den mest avlägsna landsbygden. Men där finns framförallt mycket mer grundläggande frågor, som ingen politiker verkar vilja ta i eller besvara: Hur ska utvecklingen vändas? Hur ska dessa orter kunna skapa sig livskraftiga näringar som gör lokalsamhällena ekonomiskt hållbara? Varken skogs- eller lantbruket behöver numera särskilt mycket arbetskraft. Regementet har lagt ner och gruvan är stängd. Vad ska man göra istället?

Om det var dessa frågeställningar som var vägledande skulle inte gårdsförsäljning vara huvudförslaget för en levande landsbygd, utan mer radikala idéer. Skattefrihet och ekonomiska frizoner. Assymmetriska kommunmodeller, det vill säga att vissa kommuner slipper vissa ansvarsområden, eller skattefri vattenkraftsel för alla företag i avlägsna landsbygdskommuner.

Istället tvingas man att undra om Sverige kollektivt gett upp om dem, om tanken är att byarna som ligger vid älvens början istället för vid dess slut ska tyna bort så att resten av landet ska slippa ösa ner skottkärror fulla med pengar i dem. Om det nu är det som är linjen önskar man åtminstone att någon kunde säga det rakt ut, och ta de politiska konsekvenserna.

Å andra sidan var det kanske just det Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting försökte göra. I Sollefteå kommun minskade de i senaste valet från 47,6 procent till 13,9.