Intresset för konservatism har varit på uppgång ett tag och det fick extra skjuts tidigare i vår när det blev känt att SD-toppen Mattias Karlsson är i färd med att starta en konservativ tankesmedja. I skrivande stund har denna ett förtroenderåd men varken programförklaring eller produktion. Ändå är nyfikenheten stor.

När Timbro i början av mars arrangerade ett seminarium om konservatism under 2020-talet med Mattias Karlsson, Susanna Popova och undertecknad i panelen var det mer än fullt i salongen, diskussionen sändes av SVT Forum och det blev artiklar litet varstans i dagspressen. Det hade näppeligen hänt för några år sedan. Det ligger i luften denna gång att det inte bara handlar om den gamla vanliga ideologiska begreppsexercisen utan att aptiten på konservatism kan få konsekvenser. Frågan är bara vilka.

I Folkbladet (4/3) varnar Widar Andersson Socialdemokraterna för att missa det konservativa tåget. I SvD (7/3) skriver Ivar Arpi att den som månar om konservativa värderingar i dagens Sverige måste vara beredd att agera radikalt. Liberala Nyhetsbyråns Arvid Åhlund anser tvärtom (Ystads Allehanda 7/3) att Mattias Karlsson är en ulv i fårakläder, som talar väl om konservatismen samtidigt som hans parti vill ha ”genomgripande förändringar baserade på storslagna visioner”.

Är konservatism egentligen främst ett förhållningssätt, som ofta hävdas? Eller finns det ett innehåll också: ett knippe konservativa trossatser?

Ideologier kommer i många olika skepnader, men man gör konservatismen rätt ointressant ifall man reducerar den till att endast gälla hållning och attityd. I så fall blir konservativ inget mer än ett bestämningsord och en pragmatisk socialist lika konservativ som en pragmatisk liberal – och vilken insikt är vunnen med det? Att inte hänge sig åt stora förändringar för förändringens egen skull är för all ett välbekant inslag i konservativt tänkande, men det finns fler.

I sin klassiker The Conservative Mind identifierar Russell Kirk sex huvudingredienser i konservatismens recept. Han är den förste att medge att det finns många variationer och tillägg men menar att de sex har stått sig väl sig genom åren.

1. Tro på en högre ordning.
2. Kärlek till den mänskliga tillvarons ”mångfald och mysterium”.
3. Respekt för ordning och hierarki.
4. Att ägande och frihet är nära sammankopplade.
5. Att samhället bör byggas utifrån tradition och sedvana snarare än på grundval av teoretiska skrivbordskalkyler.
6. Att samhällsförändring hellre bör ske gradvis än genom plötsliga språng.

Om jag tar mig friheten att anpassa dem till våra dagar – Kirk skrev strax efter andra världskriget – blir det ungefär så här:

1. Tron att gott och ont inte är godtyckliga begrepp utan att människor har moraliskt ansvar.
2. Kärlek till civilsamhällets mångfald som den spontant växer fram. Motstånd mot teknokrati och likriktning uppifrån.
3. Respekt för kunskap, duglighet och ansvarstagande. Ja till likhet inför lagen, nej till nivellering.
4. Sympati för spritt personligt ägande och marknadsekonomi.
5. Skepsis mot social ingenjörskonst.
6. Betoning av att samhällsförändring bör äga rum i mänskligt tempo och mänsklig skala.

Enligt det här sättet att se är alltså tronen, altaret och svärdet – för att ta en klassisk konservativ trio – inte ett evigt värde i sig utan en följd av hur värden har uttolkats i konkreta historiska situationer. Ståndpunkter i sak kan ändras över tid, fast en del är mer beständiga än andra. Det kan till och med vara nödvändigt – även om det ter sig radikalt – att med bestämd hand återföra urspårad politik till en balanserad bana; det är något annat än att kasta ut samhället i okänd terräng utifrån teorier, käpphästar eller fromma förhoppningar.

Det skulle vara ett lyft för politik och idédebatt i vårt land om konservatism av detta snitt väckte större intresse och tog större plats. Det öppnar för utbyte med en rik och försummad tanketradition.

Fast det är bara att erkänna att det inte i första hand är politisk filosofi som har placerat konservatismen högt upp på dagordningen 2020. Än så länge handlar det om mer handfasta ting.

För det första befinner sig ett antal politiska sakfrågor som under lång tid har förknippats med konservatism – försvar, brottsbekämpning, gränskontroll – plötsligt i politikens centrum.

För det andra har SD, som numera gärna kallar sig konservativt, skördat stora framgångar i opinionen.

För det tredje beror detta till dels på att SD har lyckats slå an en sträng i en försummad del av valmanskåren, som hyser ganska konservativa värderingar men har saknat företrädare i rikspolitiken. M och KD vill gärna vara med och dela på denna kaka och försöker nu snabbt stärka sin konservativa trovärdighet.

För det fjärde pågår en motreaktion mot politiker och opinionsbildare som har drivit radikala frågor som fri invandring, identitetspolitik och överstatlighet alltför hårt. I andra länder finns även bred folklig kritik mot den ekonomiska globaliseringen, men den tycks fortfarande vara begränsad i Sverige.

För det femte fortsätter ett stort antal politiker och opinionsbildare att glatt driva på i sina radikala projekt. Som sakfrågor spelar normkritik på museer, språkpoliser på universiteten och politisk korrekthet i kulturlivet säkert en begränsad allmänpolitisk roll. Som symboler för en beskäftig och verklighetsfrämmande överhet får de större effekt – och kan dessutom mobilisera motstånd från intellektuella med begränsat intresse för skatter och försvar. Efter hand kommer även intresset för filosofin att växa.

Men den konservativa renässansen har ännu en yrvaken karaktär. Vid Timbroseminariet beskrev jag partiernas nymornade intresse som en studiecirkel i konservatism och det gäller dem alla: Moderaterna gjorde intill nyligen vad de kunde för att distansera sig från den konservativa delen av sin historia. Kristdemokraterna har investerat tungt i just kristdemokrati. Sverigedemokraterna nalkas konservatismen från radikalt nationella och kollektivistiska tassemarker.

Det kan tyckas paradoxalt med en konservativ comeback i världens modernaste land, men så har vi det där med tes och antites. Till sist går radikalismen för långt och då kommer en motreaktion. Nu finns en uppgift för såväl politiker som idédebattörer att kanalisera den konservativa impulsen på bästa möjliga sätt. När konservatism hamnar snett blir den bitter, inskränkt och tillbakablickande. Men ödmjuk och frihetsälskande konservatism, som tar traditionen till ledstång under färden mot framtiden, har mycket attraktivt att erbjuda.