Maldacenas minst sagt kluvna förhållningssätt är av allt att döma representativt för många yrkesverksamma fysiker. Trots att de teoribyggen som de ägnar sina dagar åt att utforska matematiskt i många fall har potentiellt omskakande konsekvenser långt utanför fysikens domäner, tycks de föredra att låta dem stanna inom den egna verksamhetens hägn.

En som inte räds fysikens existentiella konsekvenser, utan tvärtom föresatt sig att utforska dem på djupet, är emellertid Maldacenas kollega Sabine Hossenfelder, verksam som forskare inom kvantgravitation vid ett tyskt universitet, och dessutom en aktiv folkbildare och populärvetenskaplig författare och skribent. I boken Existential Physics. A Scientist’s Guide to Life’s Biggest Questions tar hon avstamp i en fråga som vid något tillfälle riktats till henne av en ung man, nämligen: ”Min mormor har dött, men jag har hört att kvantmekaniken innebär att hon egentligen fortfarande lever, bara inte just här och just nu. Stämmer det?”

Det är en fråga som av en mindre ambitiös fysiker lätt skulle kunna avvisas som ett uttryck för okunnigt missbruk av en av naturvetenskapens mest fundamentala teorier – men så inte av Hossenfelder. Istället låter hon den leda över till ett ingående resonemang om den fysikaliska tidens beskaffenhet under rubriken ”Existerar det förflutna fortfarande?”, följt av utredningar av frågor som ”Är du bara en hop med atomer?”, ”Har fysikens upptäckter uteslutit den fria viljan?” och ”Är mänskligt beteende förutsägbart?”. Det är frågor med uppenbar bäring också på den mer vardagliga mänskliga erfarenheten, och där fysiken faktiskt visar sig ha en hel del att säga – för som Hossenfelder påpekar sätter fysiken tydliga ramar också för det som ligger utanför dess egen räckvidd. Vissa trosbaserade uppfattningar om liv, död och människans plats i universum är fullt kompatibla med allt fysikvetenskapen känner till idag, men andra är det helt enkelt inte, och har en fysiker något ansvar i den filosofiska debatten så är det väl just att påminna om, och begripliggöra, skillnaden.

”Påståendet att Gud finns kommer aldrig, trots de idoga försök som gjorts genom historien, att vare sig kunna ledas i bevis eller falsifieras.”

En bärande distinktion hos Hossenfelder är den mellan en ovetenskaplig idé å ena sidan – Guds existens kan sägas utgöra det kanske mest emblematiska exemp­let – och en felaktig idé å den andra. Påståendet att Gud finns kommer aldrig, trots de idoga försök som gjorts genom historien, att vare sig kunna ledas i bevis eller falsifieras, men det kommer heller aldrig att vara vetenskapligt i någon egentlig mening, trots att möjligheten alltså finns att det faktiskt är sant.

Det som kännetecknar en god vetenskaplig hypotes är, inskärper Hossenfelder, att den har förmågan att antingen förutsäga utfallet av nya experiment eller förklara redan gjorda observationer. Den ideala vetenskapliga teorin är den som genom ett antal enkla antaganden kan skänka en förklaring åt en mångfald av olika fenomen; med andra ord att den utifrån litet är förmögen att förklara mycket. Härvidlag kan exempelvis kvantmekanikens förmåga att kvantitativt förklara alla de kemiska elementens egenskaper ställas mot just antagandet om existensen av en allsmäktig gud, som oavsett hur tilltalande eller existentiellt bärkraftigt det kan tyckas vara inte ger upphov till några kvantitativa förutsägelser överhuvudtaget.

Så långt inte en särskilt överraskande analys av en teoretisk fysiker på temat existentiella övertygelser – men vad Hossenfelder sedan fortskrider till att visa, och som hon också diskuterade i boken Lost in Math från 2018, är att en betydande del av den samtida fysiken inte heller den lever upp till dessa rätt så basala krav på vetenskaplighet. De parallella – och därmed för evigt icke-observerbara – universum som figurerar inom strängteorin och vissa tolkningar av kvantmekaniken är ett av de kanske mer uppenbara exemplen, men långt ifrån det enda.

Likartade problem behäftar, menar författaren, flertalet av de befintliga teorierna för universums uppkomst, som i de flesta fall varken är nödvändiga för att förklara hittillsvarande observationer, eller ger upphov till några testbara förutsägelser. Detsamma gäller för övrigt såväl den idé om att verkligheten i grunden består av matematik som på senare år har funnit en röststark förespråkare i den svensk-amerikanske fysikern Max Tegmark, som argumenten hos en annan utlandssvensk, nämligen filosofen Nick Bostrom, som har gjort sig ett namn genom sin argumentation för den så kallade simuleringshypotesen, det vill säga: påståendet att vi med största sannolikhet lever i en datorsimulering.

Medan Tegmarks argumentation enligt Hossenfelder i första hand är ovetenskaplig i den tidigare anförda bemärkelsen, framstår Bostroms hypotes, som om den var riktig onekligen skulle försätta våra existentiella spekulationer i ett nytt ljus, under Hossenfelders granskande blick som svagt underbyggd som bäst. Inte minst vilar den på antagandet att alla de naturfenomen vi observerar skulle vara möjliga att reproducera på annat sätt genom de underliggande naturlagarna själva, genom någon form av övergripande algoritm, vilket i allt väsentligt skulle svara mot en så kallad ”teori för allt” – och att någon sådan alls existerar är långt ifrån självklart.

För att ge kontext till Sabine Hossenfelders bok kan man notera att vetenskap och religion under senare år i viss mening har kommit att närma sig varandra, i det att vetenskapen genom sina landvinningar sätter allt striktare gränser för vilka trosuppfattningar som är förenliga med fakta. Exempelvis var Henri Bergsons idé om en ”élan vital”, en särskild substans som skänker liv åt de objekt vi uppfattar som levande, som författaren påpekar fullt kompatibel med alla kända vetenskapliga rön för 200 år sedan – idag kan vi däremot entydigt dra slutsatsen att den är falsk.

Men också i ett annat avseende tycks vetenskapens domäner alltmer inkräkta på dem som tidigare var förbehållna tron; kosmologer ägnar sig idag inte enbart åt att studera universums tillblivelse, utan också åt att spekulera om vad som föregick den, och forskare från en mängd discipliner angriper medvetandets gåta med alltmer kvantitativa metoder, som tycks lämna mycket litet utrymme för ett begrepp som ”själ”. Å andra sidan är en central lärdom hos Hossenfelder alltså att just de områden av den moderna fysiken som tenderar att vara mest existentiellt suggestiva – parallella universum, paradoxala egenheter hos svarta hål, spektakulära tolkningar av kvantmekaniken och likaledes häpnadsväckande hypoteser om universums födelse och kommande död – på samma gång tenderar att vara de mest kontroversiella, och inte sällan de som vilar på bräckligaste vetenskapliga grund.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det vi med utgångspunkt i den moderna fysiken faktiskt kan säga om världen med något som liknar säkerhet är helt enkelt mindre än man i förstone kan tro, och också mindre än vad fysiker ibland tycks vilja ge sken av. Delvis, tror jag, som en konsekvens av just detta känner jag mig måttligt existentiellt stimulerad av Hossenfelders bok – men kanske är det inte heller författarens primära avsikt. En stor del av hennes utredningar, som genomgående håller hög populärvetenskaplig klass, landar i slutsatser i stil med ”Det går fint att tro på det här om du vill, det står inte i konflikt med vetenskapen, men jag undrar vad du tänker att det gör för skillnad” – med andra ord svar från en författare som snarare agerar grindvakt mot villfarelser, än existentiell guide.

Åandra sidan mynnar Hossenfelders redogörelser, och fysikens teorier, ibland också faktiskt ut i något som mer liknar verkliga svar, som när författaren efter en genomgång av såväl speciell relativitetsteori som termodynamik, principen om informationens bevarande inom kvantmekaniken och matematikens status inom fysikens teorier, summerar med att upplysa den där unge mannen som saknade sin mormor om att informationen om hennes liv och egenheter visserligen efter hennes död antar en form som inte längre är tillgänglig för oss, och som kanske inte längre har förmågan att erfara sig själv subjektivt, men någonstans därute kommer den att finnas, utspridd men bevarad för evigt: ”Alla de detaljer som tillsammans utgör sig själv och din mormoders liv är odödliga.”

Hossenfelders budskap bär ett tydligt eko av Albert Einsteins berömda tröst i ett brev till sin bortgångne vän Michele Bessos familj, i vilket han skriver att vännen nu har lämnat denna märkliga värld lite före honom själv, men att detta saknar betydelse: ”För dem av oss som tror på fysiken, är distinktionen mellan förfluten tid, nutid och framtid bara en envist kvardröjande illusion.” Om det fysikens abstrakta rön som utgör den verkliga trösten, eller den mänskliga förmågan att utvinna poetisk och existentiell mening ur dem, kanske till slut faktiskt spelar mindre roll.