Om denna period har historikern Michel Winock skrivit en innehållsrik bok med just denna titel.

Han påpekar i sin inledning att det i efterhand har funnits de mest skiftande beskrivningar av den period han studerat. Det var naturligt att de som utkämpat kriget såg tillbaka med nostalgi på det nära förflutna. Under långt senare decennier, när kommunismen styrde mångas tänkesätt, utmålades sekelskiftet som en socialt rå och hänsynslös period. Idag är det i synnerhet minnet av ett rikt kulturliv som dröjer sig kvar. För att undvika klichéer och sentida värderingar har Winock baserar sin framställning på samtida dokument.

Det är uppenbart att 1900-talets början var en guldålder för rentierer snarare än för arbetarklassen. Samtidigt kännetecknades tiden av en höjning av levnadsstandarden och en tidig sociallagstiftning. Rent konkret var det en upplyst period tack vare den nyuppfunna elektriciteten. Den franska huvudstaden drog till sig allas intresse genom världsutställningen 1900.

För att ge en historisk-politisk bakgrund påminner Winock om att republiken fortfarande var ung. Först 1875, nära 100 år efter den stora revolutionen, fick Frankrike en republikansk regim. Den tredje republiken utropades efter det att kejsar Louis Napoleon Bonaparte lidit nederlag i kriget mot Preussen. Den nya regimen stod på skakig grund, men den kom att bestå.

Den republikanska statsformen innebar inte bara ett demokratiskt statsskick. Den vilade på principer, en filosofi och en anda som utvecklats under 1800-talets sista decennier. En generation av politiker hade svetsats samman i sin opposition mot kejsardömets personliga maktutövning. De fick därefter kämpa mot försöken att återställa monarkin samt vid sekelskiftet mot de nationalistiska tendenser som växte fram i Dreyfus-processens spår.

De republikanska värderingarna gick tillbaka på upplysningen med förnuftet och framstegsoptimismen som ledstjärnor. För att vinna opinionen på sin sida gick grundarna av republiken, med namn som Gambetta och Ferry, varsamt fram, framför allt gentemot den katolska kyrkan som motsatte sig demokratin, liberalismen och republiken. De offrade några av sina principer genom att till exempel acceptera ett tvåkammarsystem med senat och underhus. De lagar dessa republikaner stiftade – press- och föreningsfrihet, lag om kommunala val och rätt till skilsmässa – bidrog dessutom till att befästa regimen.

I sin överblick av samhällsstrukturen urskiljer Winock tre skikt: borgare, arbetare och bönder, varav den sista gruppen var den största. I början av förra seklet arbetade 40 procent av befolkningen inom jordbruket. Merparten av gårdarna omfattade högst tio hektar och gav klen avkastning. Endast tre procent var verkliga storjordbruk av vilka de flesta var belägna i nordvästra Frankrike. Dessa kunde dra nytta av den tekniska utvecklingen och gå över till maskinell drift. Rätten att bilda fackföreningar hade instiftats 1884, och kort därefter bildades två föreningar som avsåg att tillvarata landsbygdens intressen. Den första var la Société des agriculteurs de France, som leddes av aristokratiska och borgerliga jordägare, ofta bosatta på sina gods. De betonade värdet av traditioner, trohet gentemot den katolska kyrkan och en allmän misstro mot staten. I syfte att motarbeta denna konservatism bildades en radikal federation, som främst avsåg att främja småjordbrukarnas intressen, bland annat genom att lansera idén om kooperativ. Enligt Winock framstod dock inte bönderna som vare sig politiskt eller fackligt enade. De regionala skillnaderna var för stora. Södra Frankrikes vinodlare hade föga gemensamt med betodlarna i norr.

Ett annat problem gjorde sig gällande: motsättningen mellan stad och land. I den skola som sedan 1880 var obligatorisk för alla barn ställdes många inför ett språkligt problem. Inga dialektala varianter fick förekomma, inom skolan talade man franska, vilket kunde bidra till mindervärdeskänslor. Winock understryker dock att den allmänna skolgången och den för unga män ett- eller tvååriga militärtjänsten i det långa loppet bidrog till att minska motsättningarna mellan stad och land. Åren före krigsutbrottet bildade jordbruksarbetarna, småhandlare och hantverkare ett samhällsskikt som numerärt var större än antalet industriarbetare. Winock ser detta som en förklaring till socialismens sena genombrott i Frankrike. ­­

”En borgare är för mig någon som hyser låga tankar”, yttrade Flaubert. Winock citerar för att visa att termen borgare i Frankrike ofta har en pejorativ betydelse. Själv ser han dock borgerligheten som ett mångfacetterat begrepp, vilket täcker in breda samhällsskikt från besutten till lägre medelklass. Det högre skiktet profilerade sig även mot den aristokrati som fanns kvar efter den franska revolutionens hårda framfart. Den republikanska regimen tillät inte adelsmän att utöva officersyrket; en karriär inom diplomatin var där-emot möjlig.

Marcel Prousts stora romanverk På spaning efter den tid som flytt ger en god bild av hur denna aristo­krati bevarade sina koder, sina fördomar och sin snobbism. De adelsmän som behövde tjäna sitt uppehälle allierade sig gärna med det högre borgerskapet, framför allt inom finans- och banksektorn. Borgerskapet innehade dessutom de ledande positionerna inom industrivärlden och den högre tjänstemannakåren. Dessa kretsar bildade samhällets elit.

I Bourdieus anda menar Winock att de förfogade inte bara över ett ekonomiskt och socialt utan även över ett kulturellt kapital. För dem var la belle époque en verklighet, som manifesterade sig i form av luxuösa bostäder, stor tjänarstab, sinne för konst och teater, sommarvistelser vid havet men även i ett nyfött intresse för sport: tennis, golf och, framför allt för kvinnor, cykling. Att eleganta damer sågs cykla i Bois de Boulogne skedde ofta på läkares inrådan. 1903 ägde premiären för cykelloppet Tour de France rum.

Industrialiseringen skedde senare i Frankrike än i andra europeiska länder. 1914 var en tredjedel av den aktiva befolkningen, 4,5 miljoner individer, sysselsatta inom industri- och hantverkssektorn, oftast i små eller medelstora företag. Det var först under och efter kriget som järn- och metallindustrin, där biltillverkningen gav draghjälp, fick ett verkligt uppsving. I de så småningom allt större industriföretagen var arbetsvillkoren hårda: tolv timmars arbetsdag för män och elva för kvinnor och ungdomar under 18 år, och detta veckan lång. Först 1906 infördes en ledig veckodag. Det var villkor som förslavade den anställde. Även om utländsk arbetskraft utgjorde det verkliga proletariatet, kände sig även den som lämnat landsbygden som en invandrare. Det strävsamma livet på landet hade trots allt gett en naturlig gemenskap.

Det gavs få möjligheter att ta till sig stadens utbud. Missnöjet dränktes i alkohol, vilket inte bara verkade menligt på familjelivet utan även väckte arbetsgivarens vaksamhet och samhällets avståndstagande. När Zola publicerade sin bok L’Assommoir (Krogen) i början av 1880-talet kritiserades han för att svartmåla arbetarklassen. Några decennier senare ansågs han däremot vara den som insett vad som var orsak och verkan när det gällde alkoholens roll.

Strejkvapnet blev för arbetarna det enda medlet att hävda sig. Mellan 1906 och 1910, anger Winock, var strejkerna många och våldsamma. Det var armén som kallades in för att bemöta de upproriska och från båda sidor sattes hårt mot hårt.

Det som kallades den ”sociala frågan”, det vill säga: behovet att förbättra arbetarnas villkor, hade diskuterats sedan mitten av 1800-talet. Att det kom att dröja ett halvt sekel innan en verklig arbetsrätt började utformas berodde till stor del på att den franska arbetarrörelsen var splittrad i olika fraktioner. Innan dessa enades 1905 hade dock ett radikalt vänster-centerparti växt fram under ledning av Pelletan och Clemenceau, och det kom att bli det dominerande partiet under la belle époque. Avgörande steg togs. Efter införandet av skydd mot arbetsskador var, menar Winock, en arbetsplats inte längre en rättslös zon. Äldre, handikappade och obotligt sjuka tillförsäkrades hjälp. En lag om pensioner instiftades för arbetare och bönder. År 1905 drevs separationen mellan stat och kyrka igenom och 1914 infördes en progressiv inkomstskatt.

Det sammanhållna socialistparti som Jaurès fick till stånd 1905 under beteckningen la SFIO (la Section française de l’Internationale ouvrière) blev inget starkt parti. Den tidiga fackföreningsrörelsen, la CGT (Confédération générale du Travail), var mer revolutionär i sin framtoning än det socialistiska partiet. Istället för att samarbeta konkurrerade de om rollen att företräda arbetarna. Socialdemokratin, där parti och fackförening förenar sina krafter, har i Frankrike varit ett okänt fenomen. 1920 splittrades socialisterna i ett reformvänligt socialistiskt parti och ett marxistiskt-leninistiskt kommunistparti men det är en senare historia.

Politiskt hade dock grunden lagts till det som senare blir en välfärdsstat, vilken vilar på en solidarisk organisation av försäkringar för alla medborgare mot livets alla risker. Frankrike träder in i de industrialiserade ländernas krets och dess arbetare integreras i ett kapitalistiskt samhällssystem.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Enligt Winock var vid sekelskiftet Wien den enda stad som i konstnärligt och intellektuellt hänseende överträffade Paris. Teatern hade som kanske varken förr eller senare en blomstringstid, även om det var det lätta genren, den så kallade boulevardteatern, som drog den största publiken. Till teatern gick man inte bara för att se utan även för att visa upp sig. Vissa tidskrifter införde en rubrik under vilken de rapporterade om kvinnomodets växlingar. Teatern blev, menar Winock, en lönsam industri. Förutom det dryga hundratalet teaterscener tillkom varietéer och revyteatrar som Folies Bergère och Moulin Rouge.

Debussy och Ravel skapade ett nytt tonspråk. De kom också att samarbeta med Sergej Djagilev som 1909 introducerade den ryska baletten i Paris. Den största händelsen inom musiklivet var dock framförandet 1910 på Parisoperan av Stravinskys Eldfågeln. Den gjorde skandalartad succé. Tre år senare gjorde hans Våroffer mer skandal än succé.

Den helt nya konstart som lanserades var filmen, resultatet av bröderna Auguste och Louis Lumières experiment. Vid den första offentliga visningen 1895 hade publiken möjlighet att se en kortfilm som visade arbetarna som lämnade Lumièrefabriken efter avslutad arbetsdag. Den första helaftonsfilmen kom först 1912.

Även konsthantverket förnyades. Flera av de paviljonger i vilka världsutställningen inrymdes var utsmyckade i den stil som fick namnet art nouveau eller jugend, den stil som lämnat bestående avtryck vid många nedgångar till Paris tunnelbana, vilken invigde sin första linje 1900.

Alla konstarter hade, anser Winock, stämt möte mellan Seine och Montmartre och från Théâtre des Champs-Elysées till Opéra Garnier. Efterkrigstiden hade mycket att nostalgiskt blicka tillbaka på.