Med sitt rosa omslag och sin klatschiga undertitel framstår Alison Wolfs The XX Factor som en i mängden av dessa lagom vetenskapliga feel-good-produkter för flygresenärer. Det är den dock inte. Inte alls. Snarare än att muntra upp sin läsare ägnar Alison Wolf sina 250 sidor åt att bekräfta våra (eller åtminstone mina) dunklaste farhågor om mänskligheten och dess framtid. En ärligare titel hade varit ”The XX Factor. Varför världen är mycket mer ojämlik och hopplös än du trodde”.

Wolfs tes lyder något i den här stilen: Kvinnors inträde på den moderna arbetsmarknaden har givit upphov till en värld som förvisso är mer jämlik mellan könen, men mindre jämlik inom könen, i synnerhet det kvinnliga. Tesen påminner om den som Charles Murray presenterade i fjolårets Coming Apart. The State of White America, och resonemanget är ungefär detsamma – högutbildade och lågutbildade människor lever i allt högre grad i olika världar. Wolfs fokus ligger dock framför allt på kvinnorna och på hur framgångsrika kvinnor alltmer utgör sin egen klass, med sina egna specifika intressen. Idén om något slags universellt systerskap kvinnor emellan är så gott som död, menar Wolf. Akademisk feminism ger hon inte mycket för, och hon verkar tycka att det är en smula komiskt hur en liten klick av högutbildade, vita kvinnor med udda ideologiska intressen gör anspråk att tala för hälften av jordens befolkning. Klassavståndet avspeglas i den kvinnliga elitens passion för frågor såsom kvotering till bolagsstyrelser, pengar till genusforskning, och så vidare. I den mån Wolf själv försöker utröna vad kvinnor har för intressen, gör hon det med hjälp av empiriska data snarare än med ideologiska resonemang. Dunkla och vaga begrepp som ”problematisera”, ”struktur” och ”hegemoni” har ingen plats i hennes analys. Wolf förnekar inte förekomsten av sexism och diskriminering, men hon väljer att i första hand betrakta kvinnor som självständigt tänkande och handlande individer, snarare än som hjälplösa offer för manlig ondska.

Den första delen av The XX Factor är en veritabel tour de force av analytisk skärpa, rikligt kryddad med anekdotiskt material från författarens egen bekantskapskrets. Som framstående ekonomiprofessor, gift med en höjdare på Financial Times ledarredaktion, har Wolf gott om rika högutbildade väninnor som kan tjäna som exempel för hennes olika teser. Dessa väninnor lever idag liv som i allt högre grad liknar deras äkta mäns; de studerar vid de bästa universiteten, har spännande jobb som tar dem över hela världen, och de ägnar relativt lite tid åt barnpassning och hushållsarbete. Denna livsstil vore förstås otänkbar om det inte vore för en växande ”tjänande klass” av mestadels kvinnligt tjänstefolk, som passar barnen och tar hand om hushållet medan mamma och pappa handlar värdepapper åt Goldman Sachs. Att Alison Wolf är betydligt mer fascinerad av de rika och smarta än av de fattiga och tjänande är tydligt, och den senare gruppen får vi mestadels lära känna i form av statistik. Detta är å ena sidan förståeligt; rika och smarta människor är trots allt överrepresenterade inom alla typer av medier. För min egen del hade Wolf dock gärna fått kapa ett par stycken om IMF-chefen Christine Lagardes garderob om hon istället hade kunnat klämma in en intervju med en kassörska eller två.

I ett tankeväckande avsnitt beskriver Wolf hur kvinnors karriärmöjligheter har expanderat sedan 1800-talet och vad detta fått för följder. Författaren gläder sig förstås åt denna utveckling, men dristar sig till att rada upp några av dess avigsidor. En uppenbar sådan, som dock sällan uppmärksammas, är ett massivt uttåg av kompetent folk från läraryrket. Fram till 1950-talet var lärare det givna yrkesvalet för studiebegåvade kvinnor som lyckats ta sig in vid högre läroverk. Idag blir dessa kvinnor istället läkare och bankirer, jurister och ekonomer. Wolf pekar också på en nedgång inom välgörenhet och volontärarbete, vilket ganska nyligen sysselsatte en stor andel av den kvinnliga befolkningen. Dessa kvinnligt styrda nätverk av välgörande institutioner har idag ersatts av den moderna välfärdsstaten; en utveckling som Wolf betraktar med lika delar optimism och misströstan. Wolf går ej så långt som att hävda att det var bättre förr, men hon ser med nostalgi tillbaka på ett samhälle där begrepp som ”dygd” och ”plikttrogenhet” togs på det största allvar. I den lilla mån dagens eliter befattar sig med välgörande ändamål, sker det mest genom avdragsgilla donationer och andra medel för rikt folk att marknadsföra sig själva som socialt ansvarsfulla.

Bokens andra del är mer gåtfull, och mindre relaterad till författarens ursprungliga tes. Wolf lämnar nu kvinnornas värld och fokuserar istället på ojämlikhet i största allmänhet. Vi får bland annat veta att vackra människor tjänar mer pengar än fula, att smala kvinnor och långa män är mer framgångsrika än tjocka kvinnor och korta män. Med förtjusning slaktar Wolf det ena tabut efter det andra: kvinnor och män får idag lika lön för lika arbete, offentlig välfärd uppmuntrar ansvarslöst beteende, psykologiska könsskillnader har en biologisk grund, högutbildade personer får för få barn och lågutbildade människor för många et cetera.

Wolf lyckas till och med klämma in ett darwinistiskt resonemang om parningsmönster bland olika slags apor. Vid bokens slut är man som läsare väl övertygad om två saker: ja, världen håller på att bli alltmer ojämlik, och ja, detta faktum är delvis kopplat till kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Att moderna kvinnor skulle vara i färd med att ”skapa ett nytt samhälle” är dock mer tveksamt. Snarare får man känslan av att studiebegåvade kvinnor har tvingats anpassa sig efter en modern, globaliserad arbetsmarknad, där ett liv som hemmafru helt enkelt inte är ett gångbart alternativ. Att denna nya värld utgör svaret på alla kvinnors drömmar är dock oklart; nya undersökningar från USA visar tvärtom att allt fler arbetande mödrar önskar att de hade råd att leva som hemmafruar. Sammantaget förmedlar The XX Factor ett ganska nedslående budskap: varken män eller kvinnor skapar några nya världar. Snarare skvalpar vi alla runt som skeppsbrutna på världsekonomins stora hav, utan vare sig roder eller segel. Alison Wolfs bok erbjuder en nyttig och bister lektion om den värld vi lever i.