Det är svårt att skriva historia ända in i vår egen tid – och ännu värre om man försöker etablera normer för framtiden.

Det blir lite komiskt – men kanske mycket amerikanskt! – när Mazower låter historien börja ungefär samtidigt som USA kliver in i skeendet med Heliga alliansen efter Napoleon 1815. För en europeisk historiker hade Hugo Grotius antagligen varit en mer naturlig början (andraupplagan av hans De jure belli ac pacis från 1652 hör till det jag gläder mig mest över i min ärvda hylla), eller varför inte westfaliska freden 1648 och exekutionsdagen i Nürnberg 1650? I freden utsågs Frankrike och Sverige till traktatens garantimakter, i Nürnberg drev den blivande svenske kungen Karl X Gustav igenom hur avtalet skulle verkställas. Framför allt var förhandlingarna i Osnabrück och Münster det första stora exemplet på en multilateral förhandling mellan stater, något Axel Oxenstierna till en början inte trodde skulle lyckas.

Ändå är det när han skildrar internationalismens tidiga utveckling som Mazower är mest övertygande. Strax innan segrarmakterna – England, Preussen, Ryssland och Österrike – tvingade Napoleon att abdikera kom de i mars 1814 överens om att bibehålla sin allians under åtminstone 20 år framåt. Efter Napoleons misslyckade återkomst och slutliga nederlag vid Waterloo beslöt de om att ses med jämna mellanrum för att diskutera ”gemensamma intressen”. Sedan Ludvig XVIII blivit kung släpptes även Frankrike in i alliansen, som såg som sin uppgift att garantera ordning och stabilitet i Europa.

En lustig krumelur för svensk del är att alliansens mäktigaste statsman, den österrikiske furst Metternich, tog den landsfördrivne svenske kungens son, prins Gustaf, under sina vingars skugga. Det bekymrade den nykrönte marskalk Bernadotte – men i lugnets namn fick Karl XIV Johan sitta ostörd. Alliansen var konservativ, men inte reaktionär nog att försöka vrida Gustav IV Adolf tillbaka.

Tanken på en världsregering var mycket äldre än så. Antikens imperier lade under sig område efter område och härskaren gjorde anspråk på att styra dem alla, vare sig han hette Alexander, Julius eller Konstantin. I sinom tid övertog både påven och den tysk-romerske kejsaren samma anspråk på att styra en världsstat. Påven lyckades, de första kejsarna nästan också – tidvis ända in i danernas rike. Men ju längre medeltiden led, desto mer fragmenterad blev världen. England, Frankrike och Spanien frigjorde sig, trettioåriga kriget bekräftade Schweiz och Nederländerna.

Världsstaten hade länge sina drömmare – Mazower nämner 1500-talshumanisten Erasmus – men Jeremy Bentham myntade 1789 ett nytt ord och en ny tanke i sitt huvudverk An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. ”Ordet internationell är, det måste erkännas, ett nytt; men förhoppningsvis tillräckligt begripligt.” Bentham använde det i rättsliga sammanhang, för att skilja inrikes lagar från dem som gällde mellan olika länder, men på bara några årtionden hade det närmat sig dagens innebörd.

Det nya ordet förde med sig en ny realism. Ingen stat kunde rimligen lägga under sig alla de andra – däremot såg allt fler stora möjligheter i ökat samarbete över gränserna. Till en början strävade jurister efter internationella lagar, vetenskapsmän fyllde på med standardisering, enhetliga vikter, tider och mått, ungefär samma uppsjö av gränsöverskridande expertis som bar fram skandinavismen när studenterna blivit docenter och ämbetsmän. Men också idealisterna såg möjligheterna – den italienske revolutionären Mazzini gick i spetsen, Karl Marx såg arbetarklassens möjligheter i internationell skala, pacifisterna verkade för skiljedom och avrustning. Statsmännen fortsatte att mötas i lugnets namn, med Berlinkongressens uppdelning av kolonierna som det kanske mest famösa uttrycket. (Guldmyntfotens sammanflätning och underlättande av handeln var kanske ännu viktigare, men den tappar Mazower nästan helt bort.)

Experternas samarbete ledde till de första internationella organisationerna (Världspostunionen – UPU – grundades 1874), men det var med första världskriget som de mellanstatliga institutionerna på allvar bröt igenom. Politiken tog över det som juristerna, vetenskapsmännen och byråkraterna börjat treva sig fram emot. Några entusiaster övertygade USA:s president Woodrow Wilson om Nationernas förbund, tanken vann anklang även i London, och snart byggde man ett palats i en avsides schweizisk stad. Palais des Nations fick sällskap i Genève av ILO:s villa vid vattnet och Röda kors-kommitténs byggnad i närheten. Så småningom grundade centralbankerna Bank for International Settlements i Basel. Men den amerikanska kongressen gick emot Wilson och blockerade USA:s inträde, Sovjetunionen suktade länge utanför och grundade i stället Komintern, och till slut satte sig Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien över allt vad NF ville och föreskrev.

Ändå levde tanken och blev FN och alla fackorganen efter kriget, IMF och Världsbanken icke att förglömma. Men det är här Mazower börjar tappa taget. Han klarar inte längre av att hålla överblicken och tråden i framställningen. De internationella institutionernas utveckling förlorar sig alltför ofta i en dussinframställning av efterkrigstidens politiska förvecklingar. Ju närmare han kommer dagens förhållanden, desto tydligare blir hans egna sympatier och erfarenheter för valet av perspektiv. Brittiska regeringen Wilsons vedermödor 1976 och dess vänsterytter Tony Benns bravader dyker plötsligt upp som en viktig förklaring till Ronald Reagans göranden och låtanden – tämligen obegripligt, ända tills jag googlar upp Mazowers personalia och inser att han var brittisk 18-åring då det begav sig.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Det framgår att världen enligt Mazower fungerade som bäst omkring 1970. Då var den väl reglerad, pengar över gränserna fick bara ha med handel att göra och internationella regleringar bromsade andra kapitalflöden. Sedan har missriktade avregleringar gett finansiella marodörer fritt spelrum, IMF har busat in i behövande staters interna angelägenheter, och på sistone har humanitära skäl blivit bräckjärn mot svaga staters suveränitet. I Europa har EU tappat sin roll för välfärd och tillväxt för att hamna i något helt annat. Välorganiserade kapitalister låter politikerna dansa efter sin pipa.

Så enkel borde inte världen vara för en seriös historiker, men Mazowers framställning har många brister. USA och möjligen Storbritannien står i centrum. Ekonomins rörelser har han ett tämligen ytligt begrepp om. De svåra övervägandena om Libyen och Irak (och idag Syrien) reduceras till de storas övergrepp mot de små. EU kommer inte in förrän mot slutet, och då i dystra färger.

Statsvetaren Daniel Tarschys har i en färsk artikel (i antologin På cykeltur genom livet) diskuterat hur överstatligheten kan stärka nationalstaternas handlingskraft, men den dialektiken har Mazower ingen känsla för. Begreppet G 20 förekommer överhuvudtaget inte – trots att de förnyade ansträngningarna att hantera klimatfrågan och den finansiella krisen hör till de mest intressanta försöken att ge det internationella samarbetet nytt liv och kraft.