Tesen är att det vore ett misstag att avfärda den populistiska rörelsen som en känslostyrd oförnuftig massa – i själva verket grundar den sig på målmedvetet och handfast arbete. Det är ett arbete som inte bara utförs av traditionella ideologer och spinndoktorer, utan i allt större utsträckning av människor med avancerad teknisk expertis, med gedigna kunskaper om hur det går att använda nätet, sociala medier och Big data för att manipulera människor. Dessa nya datakällor som för politiken är vad upptäckten av mikroskopet var för naturvetenskapen. Populismens framgångar bygger på en förståelse för hur detta jättemikroskop kan användas för att upptäcka och manipulera folkopinioner. Kvantpolitik kallar da Empoli detta nya tillstånd, lika omskakande för den klassiska politiken som kvantfysiken i förhållande till Newton. Och de som bemästrar denna nya tid är enligt da Empoli de som förstår detta paradigmskifte, kaosingenjörerna, och de gör det i populismens tjänst.

da Empoli tar dock avstamp i historien, i karnevalen, sedan medeltiden folkets möjlighet att kullkasta hierarkierna. I den extatiska röra som karnevalen framkallar är alla roller ombytta: det ädla byter plats med det groteska, det höga med det låga. Karnevalen har fungerat som en sorts folklig ventil, ett sätt för folket att på ett avgränsat sätt uttrycka frustration eller missnöje med makten. Vår tids så kallade troll är ingenting annat än karnevalens Pulcinella, narren som gör allt – om så krävs även raskt byter åsikt – för att häckla makten och ställa allt över ända.

Den etablerade makt – den som vår tids populister i karnevalens efterföljd smädar – anklagar ofta populismen för att vara okunnig och känslostyrd, men da Empoli ger en annan bild. Den populistiska rörelsen bygger i själva verket på det kvalificerade tänkandet hos högintelligenta människor som, med hjälp av en kombination av teknisk kunskap och kreativitet, är i färd med att i grunden förändra den politiska spelplanen. För att kullkasta den etablerade makten – vilket populisten vill – måste man nämligen inte bara tänka nytt. Man måste också tänka. Det har kaosingenjörerna förstått, och det är också vad de gör.

da Empolis syn på populismen är i samklang med den definition som kommit att bli alltmer dominerande inom forskningen, nämligen föreställningen om en motsättning mellan en sammanhållen förnuftig folkvilja och ett bedrägligt etablissemang. Definitionen kan användas värdeneutralt, men da Empolis utgångspunkt är kritisk. Han ser populismen som systemhotande, men till skillnad från många av dess kritiker avfärdar han den inte som en rörelse av känslostyrda dumbommar, utan behandlar den i långa stycken med respekt, för att inte säga bävan. Själv kan han sägas vara en företrädare för just det etablissemang som populisten angriper – bland annat som tidigare politisk rådgivare till Italiens förre premiärminister Matteo Renzi.

”Femstjärnerörelsen är ett tydligt exempel på den politiska rörelsen som karneval, men bakom den ligger en avancerad förståelse för ny teknik.”

Samtidigt som da Empoli ser populismen som skadlig för samhället, väjer han inte för att den kan hämta näring ur en befogad medborgerlig frustration över etablerade samhällsaktörers missgrepp. Till exempel ger avsnittet om den italienska populismen ett antal exempel på skandaler inom det italienska politiska etablissemanget. da Empoli delar heller inte den gängse bilden av vår tid som en parallell till 1930-talet. Det vi ser är istället framväxten av något alldeles nytt, där nätet och de sociala medierna erbjuder helt nya möjligheter till kartläggning av människors faktiska tankar och beteenden.

Ett talande exempel på skillnaden mellan gårdagens analys av folkliga opinioner och kvantpolitiken finner han i efterdyningarna av valet av Barack Obama till USA:s president. Här ser vi en tydlig diskrepans mellan vad människor anger som sina uppfattningar (det de traditionella opinionsmätningarna mäter), och vad människor faktiskt tänker. Opinionsmätningarna gav vid handen att hudfärg var en faktor som inte påverkade väljarnas val. Den som istället vände sig till Google skulle finna att det i ett antal stater var fler som sökt efter ”firstnigger president” än ”first black president”. Och valnatten kunde Stormfront, ett nynazistiskt internetforum, registrera sitt största antal medlemsansökningar någonsin. Internet ger alltså helt nya möjligheter att se in i människors hjärnor – detta har den populistiska rörelsen förstått.

Upphovet till dessa nya insikter står att söka inom marknaden och marknadsföringen. Den teknik som ursprungligen skapades för att sälja på människor varor och tjänster, använder populisterna nu för att sälja på dem politik. Populisterna har helt enkelt förstått att omskapa ett gammalt politiskt verktyg – propagandan – genom att ge den en form som passar det da Empoli kallar selfie-eran, där människors behov av att manifestera sin personlighet i sociala medier ger dem som behärskar tekniken helt nya möjligheter att registrera och sedan manipulera deras tankar och beteenden.

da Empoli gör en grundlig genomgång av den populistiska rörelsens förgrundsfigurer i olika länder, och visar hur de använder sig av egen eller andras tekniska expertis för att driva kvantpolitik. Flera av dem är omtalade även i Sverige: i Storbritannien probrexitstrategen Dominic Cummings, i USA den politiske rådgivaren Steve Bannon och bloggaren Milo Yiannopoulos, och i Ungern Arthur Finkelstein, rådgivare till Viktor Orban.

En av de verkliga pionjärerna är dock mindre känd här: Gianroberto Casaleggio (1954–2016) heter han, och är en av hjärnorna bakom den italienska Femstjärnerörelsen. Casaleggios exempel visar hur vår upptagenhet med de företrädare som syns och hörs mest, i Italiens fall Beppe Grillo, gör att vi inte ser det mer handfasta arbete som sker bakom de färgglada karnevalskulisserna. da Empoli beskriver Casaleggio som en visionär och en autodidakt, en internetentreprenör som i sig blandar Franciskus av Assisi med Isaac Asimov, en man som trots att han utgjorde den populistiska rörelsens avant garde, ändå passerat förhållandevis obemärkt.

Casaleggio förstod tidigt att internet skulle komma att revolutionera politiken. Han betraktade väljare som en form av konsumenter, som därför kan påverkas precis som konsumenter kan påverkas. Men han visste också att för att kunna skapa en politisk massrörelse i Italien behövde den kyliga digitala tekniken tillföras hetta. För att fylla den funktionen passade komikern och skådespelaren Bebbe Grillo utmärkt som galjonsfigur. Med Casaleggios tekniska hjälp fick Grillo en blogg, och bara några veckor efter dess lansering i januari 2005 var beppegrillo.it den mest besökta bloggen i Italien. Bloggen är en kanal för Femstjärnerörelsens kritik av den sittande makten; den behandlar teman som bejakar många människors vrede, och den gör anspråk på att peka ut dem som bär skulden för de missförhållanden som väckt denna vrede.

Våren 2016 kan rörelsen sägas nå sitt mål om ”digital privatisering” av det allmänna. Efter det att Roms borgmästare har tvingats avgå till följd av ett antal skandaler tillträder Femstjärnerörelsens kandidat Virginia Raggi. Inför sitt tillträde skriver hon i hemlighet under ett avtal där det stipuleras att en stab under Femstjärnerörelsen skall ges betydande inflytande över hennes arbete, även de mer tekniskt juridiska delarna, samt att hennes kontakt med medborgarna inte skall ske via Stadshusets sida, utan via bloggen www.beppegrillo.it.

Femstjärnerörelsen är konstruerad i enlighet med den nya kvantpolitikens flytande lagar: en icke-organisation med en icke-ledare som bygger på icke-stadgar och icke-ideologi. Femstjärnerörelsen är ett tydligt exempel på den politiska rörelsen som karneval, men bakom den ligger alltså avancerad förståelse för ny teknik – liksom mänskliga beteendemönster, både individuellt och som massa. På ytan skall rörelsen framstå som en öppen och deltagarstyrd gräsrotsrörelse – men skenet bedrar, menar da Empoli. I själva verket är den i högsta grad toppstyrd.

Diskussionen om populism är ofta svepande och fylld av högstämda ord om populismen som ett hot mot demokratin, utan att det alltid närmare preciseras på vilket sätt. Les Ingénieurs de Chaos fyller en värdefull funktion i att den på ett utförligt sätt analyserar de mer hantverksmässiga aspekter av den populistiska rörelsen som annars sällan uppmärksammas. da Empoli menar att populismens kaosingenjörer har ett starkt övertag gentemot den etablerade makten genom att den begriper den nya tidens villkor. De som vill bekämpa populismen måste tillägna sig denna kunskap för att ha en chans.

För da Empoli är det ”fysiken” snarare än samhällsvetenskapen som rymmer svaret på frågan hur populismen bör bekämpas. Att det är tekniken som står i fokus för bokens framställning är inte att anmärka på, men frågan är om da Empoli inte gör det för enkelt för sig när han så entydigt inriktar sig på tekniken som svaret med stort S. Hur avancerad teknisk kunskap som än krävs för att kartlägga – och påverka – människor, så vilar teknikens förutsättningar här ändå ytterst på psykologi. Den kan användas för att förstärka och entusiasmera; men för att man skall kunna göra det på ett genomgripande sätt, kan inte budskapet vara för långt från det som rör sig i människors hjärnor.

da Empoli är dessutom närmare svaret på sin egen fråga än vad han själv verkar se, och han hade vunnit på att något lyfta blicken när han skall besvara frågan om hur etablissemanget skall ha en chans mot populisten. Faktum är att hans egna beskrivningar av det politiska tillståndet rymmer en viktig del i svaret. Att den etablerade makten kan uppvisa så pass många misstag, skandaler och en sådan arrogans gentemot dem som ifrågasätter den, kan inte uteslutas som en delförklaring till att den är alltmer ifrågasatt. Om den etablerade maktens uppträdande motiverar folk att kritisera den, kommer det också att finnas en jordmån för kritik – i långa stycken har populisterna i det avseendet haft öppet mål, inte minst i Italien. Utöver det, och som da Empoli själv förtjänstfullt visar, så finns en allmänmänsklig tendens att vända sig mot den etablerade makten som går bortom algoritmerna, som i karnevalen till exempel. Så långt intet nytt under solen.