SYRIENS LEDARE, Bashar al-Assad hör etniskt och religöst hemma i en syrisk minoritet av alawiter, som utgör ungefär 12 procent av landets befolkning. Gruppen är något av en utlöpare från den traditionella shia-islamismen, och ser profeten Ali, kusin och måg till profeten Muhammed, som sin religions högste företrädare. Alawiterna levde i Syrien under århundranden som en fattig och undertryckt grupp i förhållande till majoriteten av sunnimuslimer som utgör 70 procent av befolkningen. Under det franska koloniala styret var det emellertid endast alawiterna som frivilligt engagerade sig militärt på fransk sida och följaktligen kom i åtnjutande av kvalificerad militär utbildning. Detta gav gruppen en stark ställning inom den syriska armén, och med hjälp av bättre utbildning och social disciplin fick de en förstärkt roll i det syriska samhället när landet blev självständigt år 1946. De unga alawiterna, som inte hade råd att studera vid universitet, fortsatte att söka sig till armén. Politiskt valde de att ansluta sig till det av unga intellektuella nybildade Baathpartiet, vars syfte var att överbrygga religiösa och sekteristiska motsättningar och att söka främja frihet och demokrati.

BASHAR AL-ASSAD SÄKRAR sitt styre med stöd av en kombination av landets minoriteter, utöver alawiterna kristna, druser och kurder, samt av en överklass av sunnibankirer och sunniaffärsmän. Syrien blev därmed ett sekulärt och kosmopolitiskt samhälle, men med en fattig majoritet av sunnisalafister och radikala islamister. Den med rysk materiel väl rustade armén har med växande hänsynslöshet bekämpat sunnioppositionen ute i landets olika delar på ett sätt som framkallat internationella fördömanden.

Regionalt är Iran Syriens främsta allierade. Teheran stöder den syriska regimen inte minst på grund av samverkan om makten i Libanon, där Hizbollahrörelsen via Syrien uppbär omfattande civil och militär hjälp från Iran. Hur Iran skulle reagera om den syriska regimen föll är i dagens läge svårt att förutsäga. I Libanon, där de kristna uppgår till nära 40 procent av befolkningen, är oron stor för utvecklingen i Syrien om salafister skulle ta över makten i Damaskus. Även om entusiasmen för al-Assadregimen är närmast obefintlig i Libanon, stöder den syriska sekulära modellen landets etniska och religiösa mångfald.

FÖR HIZBOLLAHRÖRELSEN skulle ett regimskifte i Syrien innebära allvarliga bekymmer, eftersom Irans tekniska och militära stöd, som nu kanaliseras via Syrien, sannolikt skulle blockeras på grund av rörelsens shia-identitet. För Irans egen del skulle al-Assads fall och den troliga effekten att Syrien omvandlades till en sekteristisk, sunnidominerad statsbildning innebära att dess tidigare så betydande inflytande i Syrien upphörde. Iran skulle i ett sådant läge tvingas att göra strategiska omdisponeringar troligen främst genom att stärka sin diplomatiska och politiska närvaro i Irak.

Visserligen är Irak ett arabland där majoriteten utgörs av shiamuslimer. Detta hindrade inte Irak att år 1980 inleda ett angreppskrig mot shia-islamistiska Iran. Irak under ledning av Saddam Hussein, själv sunnimuslim, med Baathpartiet som central politisk faktor fram till år 2003, upprätthöll en icke-sekteristisk sekulär identitet, vilken tolererade en religiös mångfald, där exempelvis kristna hade full rätt till religionsutövning. Trots det slog Saddam Hussein skoningslöst ner all opposition, men detta då inte under sekteristiska förtecken.

GENOM ATT DEN amerikanska ockupationsmyndigheten (enligt min mening i ovist nit) efter kriget år 2003 drev igenom en upplösning av det sekulära Baathpartiet, öppnade man för ett sekteristiskt system, vilket redan visat sig i att Irak nu har blivit en stat som domineras av shiamuslimer. Detta har givit Iran och dess religiösa ledarskap tillfälle att utöva ett växande inflytande med litet utrymme för Iraks sunnimuslimer. Vid ett syriskt regimskifte måste man förutse att Iran i strategiskt kompensationssyfte kommer att försöka flytta fram sina politiska positioner i Irak. Dock kan noteras att den demokratiska ordningen i Irak inte varit helt utan framgångar, trots fortgående terroraktioner i landet som måste tillskrivas al-Qaida och andra sunnirelaterade nätverk. Men den arabiska identiteten är stark i Irak och förutsättningarna för iranskt inflytande i samhället är därför begränsade.

DET ÄR INGEN TVEKAN om att Saudiarabien följer utvecklingen i Syrien med en viss tillfredsställelse. Syrien, något av en allierad med Saudiarabiens huvudfiende Iran, destabiliseras och al-Assadregimen är under press. Detta hindrar inte att regimens brutala övergrepp mot Saudiarabiens islamistiska trosfränder får politiska konsekvenser. Den saudiska ledningen kan känna sig tvingad att överväga möjligheten att ingripa militärt i Syrien för att hejda den syriska arméns våldsanvändning mot folkmajoriteten.

Under alla omständigheter skulle al-Assadregimens fall i Syrien innebära en allvarlig strategisk försvagning för Iran, en process som inte kan kompenseras av den relativt gynnsamma utvecklingen i Irak. Det är svårt att tänka sig att Syriens sunnimuslimer efter utståndna lidanden skulle försona sig med Iran, vare sig en ny regim skulle domineras av traditionella muslimer som Muslimska brödraskapet eller av mer strikta islamistiska salafister. Vidare skulle Hizbollahs roll och inflytande i Libanon drastiskt reduceras för att inte säga elimineras.

ISRAELS FORTSATTA ockupation av Västbanken tycks vara den enda politiska fråga om vilken alla muslimer, shia eller sunni, kan enas, nämligen i ett fördömande. Israel har i denna komplexa situation valt att ligga lågt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I detta svåra läge präglas västs reaktioner av politisk återhållsamhet. Frankrike och Storbritannien, som en gång bidrog till att frigöra arabvärlden från Osmanska rikets fyra hundra år av styre, har av politiska och diplomatiska skäl valt att inte tala i termer av intervention. Den nyetablerade principen om ”ansvar att skydda” innebär emellertid en moralisk utmaning, när al-Assadregimen urskillningslöst dödar tusentals oväpnade civila och driver tiotusentals på flykt. I FN:s säkerhetsråd har väst valt att begära att president al-Assad skall stiga åt sidan. Detta blockeras dock av Ryssland och Kina. Deras motstånd mot dylika mer långtgående åtgärder reflekterar missnöjet med västs utvidgade tolkning av säkerhetsrådets Libyenresolution förra året om skydd för befolkning till att också legitimera regimförändring. Till Moskvas politik bidrar en önskan att bevara den flottbas och inskeppningshamn som Ryssland kunnat etablera i Tartus vid Medelhavskusten som något av ett förverkligande av ryska rikets 200-åriga dröm om en strategisk plattform i Medelhavet. Kinas position dikteras av den historiskt motiverade avsmaken mot (västlig) intervention och extern inblandning i staters inre angelägenheter.

Det bästa den internationella gemenskapen – FN – kan bidra med nu är att aktivera sina redskap av medling och fredsbevarande operationer. I Mellersta Östern lever de interna krafterna, etniska och religiösa, sitt eget liv. Endast kreativ och dynamisk diplomati kan förhindra att våldet blir den slutlige skiljedomaren.