Maktkamp i Östasien
Sedan 2000-talets början har relationerna mellan Japan och Kina återkommande varit ansträngda. Under senare år rör spänningarna framförallt en konflikt om de öar i Östkinesiska havet som heter Senkaku på japanska och Diaoyu på kinesiska. Ett annat vanligt tvisteämne är frågan hur ländernas gemensamma moderna historia ska tolkas.
Öarna är egentligen små och tillsynes obetydliga. I slutet av 1960-talet drog ett FN-organ slutsatsen att det kan finnas stora gas- och oljefyndigheter i sediment runt öarna men att det vore förenat med stora kostnader att försöka utvinna dessa. Med tanke på de stora havsdjupen mellan öarna och Okinawa skulle det dessutom vara tekniskt invecklat att frakta eventuella fynd till Japan. I ljuset av hur långt historiska försoningsprocesser har kommit i Europa är det även besynnerligt att historiefrågan fortsätter att spöka snart 70 år efter andra världskrigets slut, trots otaliga japanska ursäkter.
De upprepade konflikterna mellan Kina och Japan tolkas ofta som symtom på det maktskifte som Östasien just nu förmodas genomgå. En maktskiftesberättelse är troligen lätt att acceptera utifrån de mått på makt som vi är vana vid och som likställer makt med materiella resurser. Det råder ingen tvekan om att Kinas BNP och försvarsutgifter har ökat lavinartat under senare decennier och att Japan under samma period har upplevt en ekonomisk kräftgång som karakteriseras av låg tillväxt, stora budgetunderskott, deflation och därtill försvarsutgifter som alltjämt motsvarar cirka 1 procent av en sjunkande BNP.
Denna berättelse är delvis rimlig. Genom att återkommande skicka kustbevakningsfartyg och militärflygplan till öarna är det tydligt att Kina nu utmanar japansk kontroll. Det är också rimligt att anta att den kinesiska regimen aktivt försöker kalibrera styrkan i det folkliga missnöje som under senare år har riktats mot Japan, både med avseende på de omtvistade öarna och som reaktion på japanska ledares utryck för historierevisionism. Japan framställs därför som ett offer i dubbel bemärkelse; landet utsätts för kinesiska aggressioner och används dessutom som politiskt redskap för att hålla ihop den växande stormakten.
Denna berättelse är dock allvarligt förenklad. Eftersom den missar att makt också utövas just genom spridningen av berättelser och andra idébaserade konstruktioner förbiser den sin egen roll i maktkampen. Harvardprofessorn Joseph Nye har kallat förmågan att påverka andras förståelse av verkligheten för ”mjuk makt”. Då användningen av ”hårdare” maktmedel oftast bara kan legitimeras om det finns en allmänt omhuldad föreställning av vad som utgör till exempel ett hot kan mjuk makt ses som en förutsättning för den hårda makten. Under senare år har det visat sig att både Japan och Kina projicerar mjuk makt.
Upptakten till de senaste årens spänningar var en kollision mellan en kinesisk trålare och två japanska kustbevakningsfartyg nära de omtvistade öarna i september 2010. Krocken och dess efterspel återgavs snart i en berättelse med just maktskifte – eller japansk svaghet och eftergivenhet och kinesisk aggressivitet – som huvudtema, inte minst i Japan. Detta trots att fakta i fallet inte nödvändigtvis ger denna berättelse tydligt stöd och att data inte är helt lättolkade.
Att japanska myndigheter höll den kinesiske kaptenen häktad i mer än två veckor stred exempelvis mot tidigare praxis och kan tolkas som japansk upptrappning jämfört med tidigare fall. Incidenten kopplas också ofta ihop med Kinas arrestering av en grupp japanska affärsmän som hade förirrat sig in i en kinesisk militär zon och med ett avbrott i Kinas export av sällsynta jordartsmetaller. Bevisningen är dock mycket oklar. Händelsen placeras också i en bredare kontext där Kina sedan 2009 har beskrivits som mer och mer aggressivt självsäker – en tes som forskare under senare tid effektivt har vederlagt.
Om Japan inte uppenbart förlorade på incidenten, och om Kina fortsätter att bete sig ungefär lika aggressivt som under senare decennier, hur kan en berättelse om Japans svaghet och Kinas aggressivitet fortleva? Efter andra världskriget antog Japan en konstitution, vars nionde artikel förbjuder landet att använda vapenmakt annat än i självförsvar. Medan den japanska vänstern under efterkrigstiden har hyllat japansk ”pacifism” som något exceptionellt, fortsätter delar av den japanska högern att hävda att konstitutionens restriktioner förvandlar Japan till ett kastrerat och onormalt land.
I takt med att berättelsen om Japans oförmåga att försvara Senkaku har institutionaliserats har det blivit lättare för denna nationalistiska höger att få gehör för en politisk agenda präglad av författningsändring och upprustning. Det är dock ironiskt nog just jämförelsen mellan det ”aggressiva”, ”totalitära” och ”moderna” Kina och det ”fredliga”, ”demokratiska” och ”postmoderna” Japan som synes ge premiärminister Shinzo Abe moralisk rätt att genomföra denna agenda. Abes ”proaktiva pacifism” handlar i grund och botten om att freden endast kan försvaras med mer vapenmakt.
Populärt
Hur nazistiskt var Österrike?
Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.
Många upplever nog Abes säkerhetspolitiska mål och medel som rimliga och realistiska just eftersom berättelsen om Japans svaghet och Kinas aggressivitet i så stor omfattning accepteras som sann, i såväl Japan som omvärlden. Men Abes besök i december 2013 i den kontroversiella Yasukunihelgedomen i Tokyo – där minnet av japanska krigsdöda, inklusive dömda krigsförbrytare hedras – och återkommande uttalanden som osar av historierevisionism från Abe och hans närmast förtrogna, bidrar samtidigt till att vissa börjar ifrågasätta Abes politiska motiv.
Kinesiska ledare försöker nu appellera till omvärlden genom att lovorda Tyskland för hur landet har förvaltat sitt historiska arv, och genom att varna för att Japan militariseras på samma sätt som under andra världskriget, när Kina var del av den allierade sidan och Japan, Tyskland och Italien bildade axelmakterna. Den maktkamp som pågår i Östasien kan utan tvivel ses som en kamp om vilken verklighetsbeskrivning som ska råda. Den japanska berättelsen har hittills varit mest framgångsrik – kanske för att den står i närmare samklang med ledande berättelser i USA och Europa. Samtidigt riskerar båda ländernas försök att utöva mjuk makt bli kontraproduktiva om den här kampen fortsätter.
Genom att istället erkänna att Japan har en territorialtvist med Kina, och genom att hänföra denna till den internationella domstolen i Haag, skulle Japan kunna bevisa sina påstått fredliga, demokratiska och postmoderna kvaliteter. En sådan policyändring skulle i ett slag vinna Japan mängder av mjuk makt. Och om Kina accepterade en sådan lösning skulle omvärlden få svårt att hålla fast vid berättelsen om kinesisk aggressivitet, och därmed skulle även Kinas mjuka makt öka. Oavsett domstolsutslag kunde sådana policyförändringar lägga grunden för en mer fredlig maktbalans i Östasien.