Den som inte knäar under någon form av skam har särskilt starka skäl att skämmas. Och skulle man mot förmodan inte komma ihåg att skämmas är det bara att öppna tidningen.

Mycket har varit kopplat till klimatet, med flygskam, köttskam, klädskam, bilskam och halloumiskam. Vittnesmålen om skam och vidhängande ångest har varit ett dominerande inslag på parnassen.

Vårt sätt att leva är i sig en skam och den som söker politiska och systematiska svar på i grunden politiska och systematiska problem borde verkligen skämmas. Kärnkraft och koldioxid­skatt står sig slätt mot ruelse och botgöring. Skammen är både vägen och målet.

”Skammen är både vägen och målet.”

Skamkulturen är som allt annat i ständig förändring. Många skäms och det går att skämmas för så mycket. Det är svårt att vara originell. Men skammen – eller bristen därpå – går ju också att sätta in i en betydlig större kontext än det egna bilåkandet. Man kan ägna sig åt andras skam. Eller brist därpå.

”Allt som Ebba Busch gör är hundratioprocentigt hämningslöst och skamlöst. Det är inte bara en effektiv politisk taktik – hon lyckas rentav motbevisa evolutionsbio­login”, konstaterade en ingress till en krönika av Kristofer Ahlström på DN:s kultursida härförleden.

”Hundraprocentigt hämningslöst och skamlöst”, lät onekligen uppiggande i sitt nietzscheans­ka anspråk. Besvikelsen blev därefter.

Det visade sig att KD-ledaren i sommarvärmen hade besökt livräddare på en badstrand i Halmstad. Iklädd ett rött linne. I en kreativ kulturkrönikörs referensramar och fantasi kopplade det henne till den amerikanska tv-serien Baywatch. Han övergick därefter till sin och allas vår ”smärta”.

”Smärta finns till för att hindra att vi skadar oss själva, skam utvecklades för att vi inte ska skada våra relationer. Det är ett drag som skiljer oss från djuren. Men Ebba Busch har lyckats motbevisa evolutionsbiologin.”

Utan skam ingen människa.

En annan DN-skribent, Jonas Thente, hade ett delvis annat perspektiv i en recension av en reportagebok (Cal Flyn, Islands of Abandonment) om vad som händer i områden som männi­skor överger. Anslaget är optimistiskt. När vi har försvunnit påbörjas läkningen och naturen tar återigen sin rättmätiga överhöghet över kultur- och industrilandskap: ”Varhelst människan försvinner börjar det egentliga livet spira igen.”

Det egentliga livet. Möjligen har Ebba Busch sin plats där. Med åtminstone en fot (eller är det tre tassar?) i djurriket kanske hon klarar sig från en mer slutlig dom över människan.

”Hur lång tid tar det för naturen att återhämta sig när det virus som är människan har försvunnit? Forskarna är oense.”

Om tiden, ska kanske tilläggas. Om forskarna är eniga om att vi är ett virus framgår inte riktigt.

Utan människan ingen skam.

Själv känner jag ofta stolthet över att vara människa. Vilket ju är motsatsen till skam och ett uttryck för en närmast galopperande hybris. Åtminstone för ett virus.

Vi har ju ändå åstadkommit en del. I det stora och det lilla. Och vi kämpar på. Man behöver ju inte vara Johan Norberg för att ändå se en och annan ljusglimt i den brokiga väv som utgör mänsklighetens hi­storia.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ta detta med virus. Vi – eller rättare sagt, de kommersiella läkemedelsbolagen påeldade av vår ekonomiska styrka ­– skakade fram ett vaccin mot covid-19 inom ett år. För bara några decennier sedan hade dödstalen varit förfärande mycket högre. Det är inte nödvändigtvis min förtjänst. Men i alla fall mänsklighetens. Och som medlem i klubben snyltar jag på äran. Skamlöst.

Eller ta bilderna från James Webb-teleskopet. Ni har sett dem. De fångar människans närmast absurda litenhet, men också mänsklighetens fantastiska storhet. All historia, all teknisk utveckling, all mobilisering av mänskligt kunnande och initiativkraft som gör att vi i svindlande detaljer kan se himlakroppar oändligt långt borta.

Not bad.

Eller ta Étienne Klein. Vem? Jo, Klein är den franske astronom som lite slokörat bad om ursäkt för att han påstått att en närbild på en bit chorizokorv var en teleskopbild på stjärnan Proxima Centauri. Klein skämdes kanske inte så mycket, men han insåg att hans korv hade fått fötter och behövde stoppas. Det är också mänskligheten. I sin enastående briljans. Spanska charkuterier och fransk humor. Om rymden.

Att vara stolt över det är antagligen höjden av skamlöshet. Men låt oss strunta i det. Hundarna ylar, James Webb, Étienne Klein och resten av mänskligheten drar vidare. Skam den som ger sig.