Mänskliga rättigheter (och vi talar nu inte om FN-deklarationen, som bara är ett politiskt dokument utan ansatser till systematisk argumentering) handlar om grundläggande villkor för ett anständigt liv, som vi inte kan göra avkall på eftersom de är förutsättningar för allt vi vill göra. Men dessa rättigheter handlar just om förutsättningar.

Som Thomas Jefferson klokt påpekade, så har vi en rätt att söka lycka, inte att få lycka. Och mänskliga rättigheter är inte ovillkorliga. Rätten att i självförsvar använda dödligt våld när så är nödvändigt, sätter till exempel gränser för en tilltänkt mördares rätt att inte bli dödad. Särskilda ansvarsrelationer spelar också in för att avgöra vems plikt det är att tillgodose rättigheterna. Alla barn har rätt till trygga uppväxtvillkor, men det är i första hand deras föräldrar, inte människor i allmänhet, som är skyldiga att tillgodose denna rätt. På samma sätt har stater plikter mot sina medborgare som de inte har mot män­niskor i allmänhet, och medborgare, åtminstone i demokratier, har plikter mot sina stater som de inte har mot stater i allmänhet.

I de syriska flyktingarnas fall, så är det två olika nivåer av mänskliga rättigheter som står på spel. Dels har vi en grundläggande nivå, som vi för enkelhetens skull kan kalla rätten till liv. Här ryms de biologiska och psykologiska förutsättningarna för att vi alls ska kunna vara fungerande människor med handlingsförmåga. Dels har vi en mer avancerad nivå, som vi kan kalla rätten till ett gott liv. Här ingår förutsättningar för att inte bara kunna handla, utan också för att handla framgångsrikt, som utbildning och ekonomiska resurser.

Båda nivåerna av rättigheter har sina motsvarigheter i olika stadier av samhällelig utveckling. Den minimala staten syftar till att skapa en laglig ordning som garanterar människor trygghet till liv och lem, me­dan välfärdsstaten syftar till att ge människor förutsättningar att förverkliga sina olika projekt. Som Aristoteles påpekade, så uppkommer staten som ett medel att säkerställa livet självt, men den fortsätter att finnas till för att säkerställa det goda livet.

I fallet med de syriska flyktingarna har deras stat svikit dem med avseende på båda typerna av rättigheter. Därmed blir flyktingarnas mänskliga rättigheter en fråga för andra stater. Men här är det upplagt för en första konflikt, nämligen mellan välfärdsdemokratiers skyldighet att värna sina egna medborgares rättigheter och deras plikter mot de syriska flyktingarna. Här skulle det vara rimligt att anta att rätten till liv väger tyngre än rätten till ett gott liv och att således flyktingarnas nöd bör bli föremål för till exempel Sveriges omsorger, även till priset av vissa välfärdsförluster för de svenska medborgarna. Men saken är inte fullt så enkel.

Flyktingar som riskerar att dödas eller torteras om de inte släpps in i Sverige och som själva inte utgör något hot mot svenska medborgares liv (som i fallet med jihadister som vill mörda karikatyrtecknare), skulle förvisso kunna hävda att deras rätt till skydd för liv och lem är tillräcklig för att ge Sverige en plikt att ta emot dem. Därför agerade till exempel den svenska regeringen moraliskt klandervärt när den före och under andra världskriget nekade judiska flyktingar från Nazi-Tyskland att komma in i landet, eller när man efter krigsslutet utlämnade baltiska flyktingar till Sovjetunionen.

Men bilden blir en annan när vi ställs inför flyktingar från Syrien som vägrar att registrera sig i Danmark för att de hellre vill komma till Sverige. Att söka asyl i Danmark är inte att jämställa med död och tortyr. Valet mellan Danmark och Sverige handlar istället om skillnaden mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, mellan lägre och högre ersättningsnivåer. Här är det inte längre en fråga om rätten till liv, utan om rätten till ett gott liv.

Det är givetvis fullt förståeligt att flyktingar vill uppnå så goda villkor som möjligt för sig själva och sina familjer. Det är precis samma motiv som fick svenska utvandrare att på 1800-talet söka sig till Amerika hellre än att slita på torvan därhemma. Fullt begripligt, som sagt – men knappast en fråga om liv eller död som gör det till en oavvislig skyldighet för Sverige att ta emot dem.

Att man inte befinner sig i livsfara innebär ju inte att man inte skulle ha någon som helst rätt att få sina önskemål tillgodosedda. Men denna rättighet blir villkorlig, avhängig av den mottagande statens kapacitet att tillgodose flyktingarnas behov utan att det går ut över de egna medborgarnas motsvarande behov. En stat som inte bjuder på någon försörjning alls kan unna sig att ta emot alla flyktingar, oavsett om de befinner sig i livsfara eller ej. Det är till exempel den modell som Brasilien tillämpar på de syriska flyktingarna.

Andra stater, som tar på sig ett större försörjningsansvar för flyktingarna, kan istället villkora omfattningen av sitt flyktingmottagande utifrån hur starka deras respektive ekonomier är. Detta skulle vara en fullt framkomlig väg också för den svenska regeringen, om den inte hade gjort ett tabu av frågan om ”volymer”. Men att diskutera antal är inget brott när det gäller flyktingar som redan har sin rätt till liv tillgodosedd eller kan få den tillgodosedd på annat håll.

Men även ansvaret för flyktingars rätt till liv kan bli föremål för en rättvisediskussion. Länder som gränsar till ett konfliktområde kan rätt gärna inte vägra att ta emot flyktingar som kommer direkt från kriget, men de kan heller inte förväntas ensamma ta hela ansvaret för dem. Detta gäller inte minst när flyktingmottagandet riskerar att gå ut över mottagarlandets förmåga att tillgodose sina egna medborgares mest basala behov. Rättvisa handlar inte bara om att tillgodose rättigheter utan också om hur plikter ska fördelas.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En lösning på detta problem, som föreslagits av den kanadensiske statsvetaren Joseph Carens, skulle vara att man separerar frågan om var asylprövningen ska göras från frågan om var asylrätten ska tillgodoses. Syriska flyktingar skulle kunna få sina asylskäl prövade i Turkiet, och om Tur­kiet inte kan härbärgera alla som har fullgoda skäl, så skulle de övertaliga flyktingarna kunna fördelas på världens säkra länder, allt efter dessa länders respektive förmåga att ta emot dem. De skulle alltså kunna komma till Kanada, Chile, Indien eller Sydafrika likaväl som till Sverige eller Tyskland. Här spelar flyktingarnas egna preferenser en mindre roll. Rätten till skydd för liv och lem är inte en rätt att få detta skydd var man själv vill.

Ett land skulle då också kunna fullgöra sina moraliska plikter mot flyktingar genom att bidra till deras uppehälle utanför det egna landets gränser. Sverige skulle till exempel kunna bidra direkt till de flyktingar som nu befinner sig i Turkiet. Rätten till hjälp av Sverige är ju inte nödvändigtvis en rätt till hjälp i Sverige.

Nu lär ett sådant fördelningssystem inte realiseras i första taget. Men en viktig poäng med att åtminstone tänka i termer av ett delat ansvar för flyktingar är att skapa rimliga och realistiska gränser för varje enskilt samhälles skyldigheter. Flyktingar kommer att dö och fara illa också i framtiden. Men de samhällen som har gjort vad som ankommer på dem ska inte lastas för det lidande som andra samhällen har ignorerat. Moralen ford­rar av oss att vi drar vårt strå till stacken, men inte nödvändigtvis att vi tar på oss att bygga hela stacken själva.