Efter filmen om den radioaktiva jätteödlan Godzilla bestämde sig regissören Roland Emmerich för att tackla en mer finkulturell dinosaurie: William Shakespeare. Filmen Anonymous (2011) väckte nytt liv i fråga om det verkligen var den där lantisen från Stratford som skrev de odödliga pjäserna eller om det i själva verket rör sig om en pseudonym. I Emmerichs film är det earlen av Oxford som i hemlighet satt pennan till papperet. Shakespeare själv framställs som en hycklande, lönnfet, utpressande fyllbult till skådespelare som gladeligen tar åt sig äran och intäkterna för en annan människas verk.

Emmerich är inte ensam om att tvivla. Faktum är att otaliga alternativa författarkandidater har förts fram under årens lopp. Vid sidan av earlen av Oxford kan bland annat vetenskapsmannen Francis Bacon, politikern och diplomaten Henry Neville, och självaste drottning Elisabet I stoltsera med att ha revolutionerat den engelska renässansdramatiken. För några år sedan publicerade Gösta och Helena Friberg en svenskspråkig tegelsten på 800 sidor vars kopiösa argument för Oxfords författarskap omvandlades till Månpocket. I december 2011 rapporterade tyska Die Zeit om en spränglärd neurokirurg som i sitt 700-sidiga opus hävdar att författarkollegan Christopher Marlowe inte alls blivit ihjälstucken genom ögat i ett krogslagsmål år 1593. Han hade tvärtom levt vidare i lönndom och – just det, skrivit nya storverk under pseudonymen ”Shakespeare”. Och förra året hävdade norrmannen Sten Vedi i ytterligare en bok att Shakespeare visserligen höll i pennan vid skapandet av Hamlet men fick hjälp med både intrig och karaktärer av Oxford (eller möjligtvis Derby).

En lätt ironisk stämning uppstår förstås när de historiska motkandidaterna förökar sig så effektivt och deras proselyter tvingas snegla nervöst över axeln på varandra. Alla kan ju inte ha skrivit allt. Möjligtvis var det denna självmedvetenhet som för några år sedan ledde fram till bildandet av en Shakespeare Authorship Coalition. Dess medlemmar är nämligen bara överens om en sak: att det absolut inte var den okunnige tölpen från Stratford som skrev pjäserna. Inom den akademiska världen kan man även notera några trevande försök att upphöja ifrågasättandet av Shakespeare till en vetenskaplig disciplin under parollen ”rimligt tvivel”.

Är det då så orimligt att undra om Shakespeare verkligen skrev de verk som ursprungligen tillskrevs honom på titelsidorna? Som så ofta beror svaret helt på vad man menar med frågan. Om vi preciserar den en smula – ”Författade Shakespeare själv varenda rad av de pjäser som publicerades i hans namn?” – så blir svaret att det gjorde han inte. Men då rör det sig om en seriös vetenskaplig fråga som aktivt sysselsätter ledande forskare världen över.

Även om Shakespeare i regel författade på egen hand så var han inte främmande för att göra en Michelangelo eller Rembrandt, det vill säga öka sin konstnärliga produktion genom samarbete. Tack vare moderna datorstödda metoder som fångar upp de statistiska språkliga egenheter som alla skribenter håller sig med har man exempelvis kunnat etablera att Shakespeares kollega George Wilkins skrev de tre första akterna av Pericles. En annan samtida, den tröttsamt repetitive men fullkomligt spränglärde George Peele, skrev definitivt första akten av den romerska splatterpjäsen Titus Andronicus och satte med stor säkerhet sin prägel på några scener till. När det gäller andra pjäser – några av krönikespelen och några passager ur Macbeth – är situationen mer oklar.

Sammantaget är detta ett bra exempel på hur humanistisk forskning kan vara nog så objektiv och kumulativ som andra vetenskaper. En extra krydda – och en påminnelse om att kvantifiering inte är den enda vägen till vetenskaplig insikt – är att de moderna metoderna i många fall bekräftar insikter som gjordes på mer intuitiva grunder av läsare för två hundra år sedan.

En sådan mödosam forskningsprocess är kanske inget som skapar Hollywoodfilmer eller kulturdebatter. Det gör däremot frågan ”Skrev Shakespeare sina egna verk?” när den ställs på samma sätt som Emmerich ställer den: ”Var det egentligen någon helt annan som skrev verken under pseudonymen Shakespeare?” På denna punkt råder det faktiskt inget rimligt tvivel. Det råder däremot en förkrossande samstämmighet bland Shakespeareforskare världen över om att ”pseudonymen Shakespeare” är en ren konspirationsteori. Wikipedia har en fin definition av begreppet:

”Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.”

I just detta fall handlar det dessutom om en dubbel konspiration. Först har den högt uppsatte och inflytelserike författaren bakom ”Shakespeare” dolt sin egen identitet för samtiden och lyckats få andra att hjälpa till. Sedan förmörkar olika moderna institutioner samma sanning i hopp om att skydda sina investeringar i Mannen från Stratford. Det är lite som en Dan Brown-deckare där spåren leder fram och tillbaka mellan universitetsvärlden och turistbyrån i Stratford-upon-Avon.

Att konspirationsteorier uppstår kring ett uppmärksammat fenomen som Shakespeares författarskap är egentligen inte så konstigt. Dels vore det orimligt att förvänta sig absolut konsensus kring någon fråga av intresse för alla Shakespeareforskande professorer och amatörer. Dels handlar det nog om en grundläggande kognitiv rastlöshet hos människan som art. Vi tenderar att vara mer intresserade av det som ligger runt hörnet, det som är fördolt, än det vi har framför näsan. För alla antiauktoritära fritänkare lockar det säkert extra att få vara delaktig i ”avslöjandet” av en viktig hemlighet som den stora massan inte känner till.

När man betänker allt som måste förklaras bort till förmån för konspirationen blir fenomenet aningen märkligare. Det finns ju tydliga historiska bevis för att en skådespelare vid namn William Shakespeare var medlem i det teatersällskap, och delägare i den teater, som satte upp ett antal pjäser som publicerades under namnet William Shakespeare. Flera samtida beskrev skådespelaren Shakespeare som författare av enkelt ursprung eller med bristande lärdom. Det fanns tillika en William Shakespeare av motsvarande samhällsklass i Stratford som testamenterade pengar till två skådespelare i ovanstående teatersällskap. Just dessa två herrar var sju år senare högst delaktiga i utgivningen av Shakespeares samlade verk.

I egenskap av Shakespeareforskare är det egentligen mycket jag kan sympatisera med hos konspirationsteoretikerna. Jag tänker främst på vår gemensamma fascination för författaren själv, ett intresse som intensifieras av den stora tidsrymd som passerat och alla frågor som förblir obesvarade. Hur tänkte han kring sina verk? Hur var han som person? Jag tror mig även känna igen den stundtals extatiska glädjen över att få gräva sig djupt ner i texterna och plötsligt finna en oväntad utstickare från det textuella rotsystemet. Man börjar dra i ena änden, och tycker sig till slut ha blottlagt samband som tidigare varit helt fördolda. Ganska snart har man en obetvinglig känsla av att allting hänger ihop.

Det är förstås här problemen uppstår. Tolkaren hamnar väldigt lätt i det man kallar selektiv observation, alltså att man samlar på sig alla tänkbara fragment som kan tänkas stödja den egna ståndpunkten men ger styvmoderlig behandling åt det som talar emot den. Om det är något vi har att lära av författarkontroversen så är det hur lätt man kan skapa ett förföriskt argument på detta vis. En annan risk är förstås att hela beviskedjan man konstruerat visar sig vara totalt galen därför att den utgår från en felaktig premiss.

Just den sistnämnda mekanismen beskriver Shakespeare själv mycket väl när hans karaktär Leontes drabbas av djup, oresonlig svartsjuka och ser tecken överallt på att han blivit bedragen. Den självbekräftande övertygelsen sitter så djupt att inga rationella argument kan tränga igenom:

You may as well Forbid the sea for to obey the moon, As or by oath or counsel shake The fabric of his folly, whose foundation Is pil’d upon his faith, and will continue The standing of his body.

Med avstamp i grundantagandet att skådespelaren Shakespeare var en litterär bulvan för den egentlige författaren – ett påstående som inte kan falsifieras därför att alla direkta bevis ska ha sopats under mattan – kan man enkelt vifta bort allt som talar mot den egna ståndpunkten.

Det hör till sakens natur att argumentet lätt kan vändas mot alla som har en bestämd åsikt, inklusive oss specialister som anser att Shakespeare faktiskt skrev Shakespeare. Handlar vår ovilja att ta alternativa författarkandidater på allvar kanske egentligen om att vi inte orkar eller vågar ifrågasätta våra egna ”sanningar”? Snarare är det så att alla rationella varelser måste dra gränsen någonstans. Att sträva efter total öppenhet mot alla tänkbara och otänkbara perspektiv (inklusive dem man på ett tidigt stadium uppfattar som djupt dubiösa, eller dem man sedan länge avfärdat på goda grunder) skulle vara ett oerhört slöseri med tid. För en forskare vore det en ansvarslöshet som gränsade till tjänstefel.

Den som vill sätta sig in i frågan och se hur tveksamma de konspiratoriska argumenten är kan vända sig till den informativa webbsidan How We Know that Shakespeare Wrote Shakespeare eller, lite mer ambitiöst, till James Shapiros bok Contested Will. Shakespeareinstitutet i Stratford har även lanserat den lite översiktliga men påkostade webbresursen 60 minutes with Shakespeare i ett försök att kyla ner Emmerich-febern en smula. I denna text kan jag endast försöka skingra några av de konspiratoriska dimslöjorna med hjälp några enkla fakta samt lite vanligt bondförnuft.

Det första ledet i konspirationsteoretikernas argumentation är, nödvändigt nog, att lämna plats för sin egen kandidat genom att skjuta handskmakarsonen från Stratford i sank. Det absolut vanligaste argumentet är att en man med så enkel bakgrund knappast kunde ha skrivit så vackert och kunnigt. Som många redan påpekat ger detta uttryck för en märkligt statisk människosyn, som gränsar till klassförakt.

Ett viktigt led i bevisföringen mot Stratfordmannen är påpekandet av diverse biografiska egendomligheter, oklarheter, och motsägelser. Så fort man bestämt sig för att dessa alltid är konspiratoriskt betydelsebärande får allting en djupare innebörd. Visst ser den där Stratford-Shakespeares sex handteckningar så klumpiga ut att han knappast kan ha varit en lärd författare? Själv har jag betydligt mycket mer formell utbildning än Shakespeare men har ändå en hopplös handstil, vilket mina studenter gärna påpekar när jag kommenterar deras alster. Varför efterlämnade han inga böcker i sitt testamente? Det kan förstås finnas tusen skäl till detta. En del samtida författare skrev bokfria testamenten, medan andra listade sina böcker i en separat inventarielista. Kanske var han trött på ett helt liv i böckernas värld och gjorde som sitt alter ego Prospero, det vill säga dumpade sina luntor i samband med att han flyttade hem. Vem vet.

Ett likartat felslut är att säga: ”Här har vi en kunskapslucka, och i den ligger alltså en hund begraven.” Visst är det så att vi vet frustrerande lite om Shakespeares liv, betydligt mindre än om en del av hans samtida. Att vi skulle veta exceptionellt eller misstänkt lite är däremot inte sant. Vad vet vi till exempel om John Webster, som också skrev pjäser för The Globe och Blackfriars men inte är särskilt känd idag? Han föddes antagligen runt 1580 och bör ha dött senast 1634, men båda årtalen är mycket osäkra. Han var antagligen son till en vagnmakare och studerade antagligen juridik (fast juridikstudenten kan egentligen vara en helt annan person). Mycket mer än så vet vi inte. Kanske bör man alltså inte vara förvånad över att en känd anti-stratfordian på fullt allvar hävdat att Webster inte heller skrev sina verk: det måste ha varit aristokraten Mary Sidney. Mystiken tätnar, eller snarare antalet pseudonyma författarskap.

Tyvärr kommer de flesta oklarheterna och kunskapsluckorna kring Shakespeare antagligen att bestå. Och sammantaget vore det ju konstigt om Shakespeare till skillnad från de flesta människor vore helt befriad från motsägelsefullheter och egendomligheter – för att inte tala om de skenbara motsägelser som uppstår när hans liv rekonstrueras efter fyra hundra år utifrån de enstaka fragment som råkat undslippa tidens tand.

Så långt angreppet på mannen från Stratford. Det andra ledet i den konspirationsteoretiska bevisföringen är att hävda att det i stället måste ha varit författare X som skrev verken. (Här kan man alltså fylla faktor X med valfri någorlunda berömd person som levde i England runt sekelskiftet 1500/1600.) I regel består argumentet främst av diverse pikanta paralleller mellan texterna och den egna författarkandidatens liv. Problemet är bara att konspirationsteoretikerna i regel läser Shakespeare som fan läser Bibeln: selektivt och subversivt.

Eftersom det handlar om selektiv observation – räkna dina träffar, men bortse från dina missar – så lägger de konspiratoriska författarna djupt orimliga bevisbördor på sina belackare samtidigt som man curlar sina egna argument. Låt säga att Shakespeares verk faktiskt skrevs i lönndom av en mystisk adelsman. Varför beskriver han i så fall den exakta formen på en handskmakares kniv eller vad olika sorters läder kan användas till? Är inte detta något sonen till en handskmakare borde veta bättre än en adelsman vars sociala position uteslöt varje antydan till kroppsarbete? Varför innehåller en del verk omisskännliga ordlekar på ”Will” som i William? För varje biografisk detalj man läser in måste betydligt mer läsas eller förklaras bort.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett annat återkommande felslut är att författaren som skrev verken måste ha känt till alla fenomen i pjäserna i kraft av egen praktisk erfarenhet. Han kan alltså inte ha gjort det som de flesta andra författare gör, det vill säga tagit reda på lite detaljer om Italien eller falkjakt som kunde göra hans texter lite mer trovärdiga eller exotiska. När det gäller de aristokratiska specialkunskaperna så vet vi att Shakespeare stod under aristokratiskt beskydd, att han år 1603 fick kungen som mecenat, och att hans pjäser regelbundet sattes upp vid hovet.

I den relativt tidiga pjäsen Kung Johan skildrar Shakespeare faktiskt en uppkomling vid namn Bastarden som sitter vid adelns bord och förvandlar dem till studieobjekt för sin egen förkovran. Det handlar om att lära sig tala förnämt och samla på sig anekdoter som ska omvandlas till ”sweet, sweet, sweet poison for the age’s tooth” och därmed ”strew the footsteps of my rising”.

Det är förstås frestande att läsa stycket som ett ironiskt författarcredo. En sådan läsning blir ännu mer lockande när man betänker att Shakespeare faktiskt anklagades för bruk av lånta fjädrar från de bättre bemedlade i början av sin karriär. Vi kan ana – men vi kan inte veta. Vad stycket bevisar är att Shakespeare tänkte i dessa banor å karaktärens vägnar.

När jag tangerar författarskapskontroversen med mina studenter är det en viss fråga som alltid återkommer på goda grunder: Är det egentligen så viktigt vem som skrev Shakespeares verk, för texterna blir ju varken bättre eller sämre beroende på vem som skrev dem? Även denna fråga kan besvaras väldigt olika beroende på hur den ställs. På ett grundläggande principiellt plan är svaret självklart: Det står förstås alla fritt att läsa pjäserna eller dikterna utan att fundera en sekund på vem som egentligen skrev dem.

Som representant för en samhällsinstitution där postmodernismen inte lyckats lustmörda sanningsbegreppet har jag betydligt svårare att hålla med. Och på ett känslomässigt, etiskt, och existentiellt plan finner jag ståndpunkten ännu mer problematisk. För vad som på ytan framstår som en tolerant och pragmatisk synvinkel bottnar kanske i något helt annat, en oreflekterad och slentrianmässig konsumism. Vem bryr sig om var eller under vilka omständigheter min t-tröja har producerats, så länge den är snygg?

Vem som helst som har en stor konstnärlig upplevelse av Shakespeare har fått en stor gåva till skänks. (Då talar jag alltså inte om en lite småtrevlig retning av sinnena, utan om ett djupt känslomässigt och intellektuellt tilltal som fortplantat sig genom sekel och över geografiska gränser utan att förlora sin styrka.) Den som får en sådan gåva tenderar att bli tacksam. Och när tacksamheten söker sig tillbaka till sin källa inbegriper den en etisk dimension, ett grundläggande mänskligt erkännande.

Just på denna punkt – det rättmätiga erkännandet – finner jag ännu en gemensam ståndpunkt mellan de seriösa Shakespeareforskarna och konspirationsteoretikerna: att det faktiskt har väldigt stor betydelse vem som skrev de där verken för omkring fyra hundra år sedan. Visst kan jag roas av Roland Emmerichs ikonoklastiska nidbild av den skrytsamma lögnhalsen Shakespeare och filmens alla hejdlösa omskrivningar av historiska fakta. Men då handlar det om fiktion. Man kunde nog ha önskat ett mer rättvisande eftermäle för den historiska person som faktiskt gav oss Hamlet, Othello och sonetterna.