– Vet ni vad det är för något?

Inget svar.

– Men ni vet förstås vem Turing var?

Tystnad.

Fyrtio år senare ter sig detta kuriöst, som om en litteraturstuderande skulle vara ovetande om Kafka. Idag är logiklektioner späckade med referenser och paralleller till datorernas teori, matematik och praktik, och oundvikligen till Alan Turing. Den engelske matematikern är inte längre en kultfigur för ett fåtal invigda, utan en av tjugonde seklets intellektuella heroer, med insatser som milstolpar klart synliga över ett vidsträckt landskap – logisk teori, matematikens grunder, kunskapsteori, artificiell intelligens, cellgenetik och mycket annat. John von Neumann, som möjligtvis förfogade över en ännu mer svindlande matematisk begåvning, tillbakavisade bestämt titeln som ”den moderna datorns fader”, och insisterade på Turings ensamrätt till äran. När datorn ”Manchester Baby” i juni 1948 blev först med att köra ett program lagrat i den egna hårdvaran var det i hög grad tack vare Turings uppsats från 1936, On Computable Numbers.

Datorerna och deras monumentala ingrepp i vår vardag är ett faktum, men det vore att förminska Turings gärning att förknippa honom med en teknologisk landvinning, hur genomgripande den än är. Turing var, långt in i specialiteternas århundrade, en matematisk renässansgestalt, som rörde sig obehindrat mellan, och bidrog till, forskningsfält som i regel är lika exklusiva som de är exkluderande. Hans tekniska beskrivning av en dator i det ovan nämnda arbetet sporrades inte av någon datorvision. Den var ett inlägg i den omtumlande teoretiska debatt som fortfarande rasade efter Kurt Gödels ryktbara inlägg under matematikerkonferensen i Königsberg 1931.

Gödels bidrag, ”Über logisch unentscheidbare Sätze in Principia Mathematica und verwandte Systeme”, skakade branschen som inget annat gjort sedan upptäckten av √2 punkterade pytagoréernas talteori. (Enligt legenden, uppenbarligen osann, lät Pythagoras döda den lärjunge som påpekade att en kvadrats diagonal inte kan uttryckas som ett vanligt bråk.)

Gödels resultat var ett liknande dråpslag mot det program som samtidens ledande matematiker, David Hilbert, anfört i decennier: att städa upp i matematiken efter alla sekelskiftets orosmoment i form av mängdteoretiska paradoxer, icke-euklidiska geometrier och andra ledsamheter – 23 stycken enligt Hilbert – som hotade matematikens anseende och dess ställning som ankarpunkten för all naturvetenskap. Gödel gjorde småsmulor av Hilberts dröm om en storstädning. Han visade att det, inom ramen för ett axiomatiskt talteoretiskt system, inte går att bevisa att bevisa att systemet är fritt från motsägelser. Dessutom – en minst lika stor chock – kommer det i varje sådant system att finnas sanna påståenden som inte går att bevisa inom systemet.

Hilbert var på plats när den unge Gödel läste upp sitt arbete. Men ingen av de närvarande, utom von Neumann, begrep implikationerna. Bara långsamt gick det upp för branschen att farkosten, som redan hade tagit in vatten, nu hade stött på ett isberg.

B Jack Copelands skildring börjar strax efteråt, då Alan Turing för första gången hörde talas om Hilberts program under en föreläsning i Cambridge. Från den stunden var han som besatt, och kunde knappt tänka på något annat. Han var övertygad, innan han hört talas om Gödel, om att Hilbert måste ha fel. I den uppsats han sedan skrev, den där han i förbigående uppfann datorn, ville Turing framför allt visa att Gödels seger över formalisterna var ännu mer förkrossande än man hade trott; att den så kallade beslutskrisen omfattade hela matematiken, inte bara talteorin. Ur detta kan härledas ett teorem om datorer i allmänhet: att det finns meningsfulla matematiska problem som ingen dator kan lösa. Gödel satte stort värde på Turings formulering av denna metates. Turing hade, enligt Gödel, visat att ”människan aldrig kan ersättas av en maskin”.

I sin bok om Turing till hundraårsdagen av dennes födelse har Copeland koncentrerat sig på Turings intellektuella biografi, utan att för den skull hoppa över hans privatliv, som var nog så händelserikt. Bokens dramatiska tyngdpunkt är Turings och andra snillens insatser i Bletchley Park, den legendomsusade brittiska chifferknäckarcentralen där de tyska militära koderna, Enigma och Lorentz, dyrkades upp, till stor strategisk fördel för de allierade.

Redan på 30-talet hade polackerna – en av dåtidens logisk-matematiska stormakter – knäckt Enigma, men tyskarna korrigerade systemet och stenen måste rullas mot toppen igen. Detta hände flera gånger, och den energi, uppfinningsrikedom och uthållighet som måste uppbådas var gång detta skedde borgar för en logisk thriller, där läsaren baxnar och rycks med. För att hitta en maska i väven varifrån den tyska koden kan nystas upp måste myriader numeriska serier scannas. Det är här Turings och de andras datorteorier plötsligt får ett trängande tillämpningsområde. I januari 1944 börjar protodatorn Colossus, stor som ett rum, tas i bruk. Den kunde gå igenom 25 000 tecken per sekund och skapade helt nya förutsättningar för Turing och de andra spårhundarna.

Nästan alla Turings förfäder var skotska eller irländska colonials, som under generationer haft höga poster i den indiska armén och administrationen. Men när Turings mor blev havande ville hon tillbaka till England, så att barnet skulle få en gedigen uppfostran. Familjen tillhörde den självskrivna överklassen, och han var predestinerad för Cambridge, där han väl hamnat också utan sina spektakulära gåvor.

Lika sublim och högtflygande som Turings andliga bana var, lika mödosam var stundtals hans stråt på jorden. (Inte bokstavligen, bevars – han var en långdistanslöpare av olympisk klass.) Turing var homosexuell, men av allt att döma förekom varken skuldkänslor eller själskriser för den sakens skull. 1951, efter en tillfällig förbindelse med en buse som hade bestulit honom, anmälde han denne för polisen. I stället för att reda ut stölden bytte kriminalarna spår och inriktade sig på tjuvens övernattning hos Turing. Med en matematik som var lika kreativ som Turings egen frikändes partnern, medan polisen trollade fram två olika brott för forskarens del: dels Turings egen otukt, dels hans medhjälp till partnerns otukt.

Han som hade hopat sina gåvor över Englands vetenskap och dess försvar var nu hux flux en simpel brottsling. Men när det visade sig att Turings arbete med datorerna i Manchester hade nationellt intresse, förhandlade man fram en kompromiss för att slippa låsa in honom. Han underkastade sig frivilligt så kallad ”organo-therapy”. Det lät avancerat, men var krasst och grovt: injicering av kvinnligt könshormon. Kuren hade en dämpande verkan under en kort tid efter varje spruta, men påverkade inte den drabbades sexuella orientering.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Turing fann sig i villkoren, som han kommenterade med galghumor. Det var en tid av stor hysteri, sedan en rad av Turings årskamrater från Cambridge avslöjats som landsförrädare och sovjetiska agenter. Mitt i röran dyker Kjell, en norsk pojkvän till Turing, upp. Underrättelsetjänsterna jagar Kjell över hela norra England, och stundens allvar slår över i komik. För allt detta framförde dåvarande premiärministern Gordon Brown häromåret en offentlig ursäkt till Turing, ett halvsekel efter hans död. Behandlingen av geniet hade, med Browns ord, varit ”omänsklig”.

Så länge hormonstraffet fortgick förlade Turing sina erotiska ärenden till turistorter utomlands. Det finns inga tecken på att straffet skulle ha brutit honom eller drivit honom till självmord. Istället kastade han sig huvudstupa in i ett helt nytt och okänt forskningsfält, som idag sorterar under rubriken ”Artificial Life”: hur genetisk information, på cellnivå, översätts till öron, inälvor, hjärnsynapser etcetera av rätt form och funktion. Turing hoppades inte bara kunna förstå hur detta går till, utan också simulera förloppet i en dator. Detta var flera år innan Watson och Crick knäckte dna-koden 1953.

1954 avled Turing plötsligt, cyanidförgiftad. I synnerhet på senare år har det varit frestande för vår populärkultur att koppla hans död till myndigheternas övergrepp under och efter otuktsmålet, enligt den romanbetonade formeln ”han drevs i döden av en inskränkt samtid”. Men det finns inga bevis för att Turing begick självmord, och varken hans anhöriga eller hans vänner trodde på förklaringen. Turing var extremt bohemisk, för att inte säga slarvig, med kemikalier och gifter, och i hans bostad pågick ständigt äventyrliga kemiska och fysiska experiment. En vän blev förfärad då han en gång såg Turing lägga ifrån sig ett äpple alldeles intill en hög cyanid.

Copeland gör ett ärligt försök att rättvist belysa tillgängliga fakta i målet. Mord-, självmords- och olycksfallshypoteserna prövas och diskuteras. Biografen får till slut medge att frågan undandrar sig definitiva slutsatser, men han har övertygat åtminstone en läsare om att Turing knappast själv satte punkt för det liv han levde så intensivt och med så spektakulära resultat.