Den tyske mediemagnaten Münzenberg ledde den kommunistiska propagandan i Europa under mellankrigstiden och stod bakom tidningar, förlag och filmbolag. ”Willi trollade fram kommittéer som salongs-illusionisten plockar kaniner ur hatten”, skriver Koestler.

Arthur Koestler, som var född i Budapest, blev 1931 medlem av det tyska kommunistpartiet. Det gjorde att han fick lämna en framgångsrik karriär som journalist inom Ullsteinpressen. Åren 1932 och 1933 reste han i Sovjetunionen. Han blev vittne till svälten i Ukraina men fortsatte att vara kommunist. ”Jag hade ögon att se med och ett medvetande inställt på att bortförklara vad jag såg. Denna ’inre censor’ är mer pålitlig och effektiv än någon officiell censurmyndighet”, skriver han i memoarerna.

”I slutet av sitt liv inledde Josef Stalin en antisemitisk kampanj i Sovjetunionen, som spred sig till Östeuropa.”

Under ett pokerparti i Sovjetunionen fick Koestler i förbigående höra att riksdagshuset i Berlin hade brunnit. Han förstod att han inte kunde återvända till Tyskland. Han reste istället till Paris, där tyska exilkommunister samlades, och började arbeta för Münzenberg.

Riksdagshusbranden ägde rum den 27 februari 1933. Fortfarande är omständigheterna kring den inte helt klarlagda. Pyromanen Marinus van der Lubbe, som hade ett förflutet inom kommunistpartiet, greps och avrättades för dådet.

Nazisterna utnyttjade händelsen maximalt för att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter. Flera kommunister arresterades, bland dem den bulgariske Kominternledaren Georgij Dimitrov. Dimitrov utnyttjade skickligt rättegången för att föra fram sin propaganda. Hermann Göring, som hade kallats som vittne, kunde inte dölja sin frustration och ilska. Dimitrov och de andra kommunisterna frikändes, ännu existerade det någon form av oberoende rättssystem i Tyskland.

Kommunisterna var övertygade om att nazisterna låg bakom branden och satte igång en propagandaoffensiv, ledd av Münzenberg. Man gav ut Bruna boken om riksdagsbrand och Hitlerterror, som även översattes till svenska.

Skriften innehåller en del ovedersägliga fakta om nazisternas terror, men bevisningen när det gäller riksdagshusbranden är mer tvivelaktig.

Bakom skrivandet stod framförallt Otto Katz. Han var Münzenbergs närmaste medarbetare, samtidigt som han spionerade på honom för den sovjetiska underrättelsetjänsten. I motsats till Münzenberg var Katz en skicklig skribent och talade flera språk flytande. Münzenberg, som hade en proletär bakgrund, kunde inga främmande språk och skrev inte ens läsbar tyska. Men han tycks ha varit en osedvanligt karismatisk personlighet, som imponerade på intellektuella som Koestler.

Uppfattningen att nazisterna låg bakom branden var länge allmänt accepterad, vilket avspeglas i verk om Hitler och nazismen från 1950-talet. Åren kring 1960 publicerade dock den tyske skribenten Fritz Tobias artiklar och så småningom en bok som argumenterade för att van der Lubbe hade agerat på egen hand. Denna syn på skuldfrågan har sedan dess varit dominerande bland historiker. Men även på senare år har det gjorts försök att binda nazisterna till gärningen. Den framstående kännaren av Tredje riket Richard J Evans har dock avfärdat dessa försök som konspirationsteorier och menat att argumenten för att van der Lubbe agerade ensam är överväldigande.

Här finns paralleller till morden på Olof Palme och John F Kennedy. För många är det svårt att acceptera att så omvälvande händelser har orsakats av en enskild, luggsliten gärningsman.

Willi Münzenberg är huvudperson i Ingrid Carlbergs Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater, som behandlar propaganda, desinformation och trollfabriker. Bokens komposition är ganska fri. Den kronologiska skildringen av Münzenbergs verksamhet varvas med nedslag i senare former av propaganda, från Steve Bannon och ryska påverkansoperationer till det organiserade motståndet mot den svenska FRA-lagen. Carlberg tar också upp hur KGB på 1950-talet låg bakom nynazistiska, anti­semitiska kampanjer i Västtyskland, för att ge intrycket av att nazismen fortfarande var utbredd i landet.

Ingrid Carlberg – som tidigare har skrivit uppmärksammade biografier över Raoul Wallenberg och Alfred Nobel – menar att Münzenberg är den naturliga utgångspunkten för den som vill studera senare påverkanskampanjer: ”Nog var han på många sätt mannen som visade vägen. Ska man följa trådarna bakåt i historien från nutidens trollfabriker och manipulerade samhällsdebatter är han svår att gå förbi […] Han fjärrstyrde under många år ett internationellt propagandaimperium vars like världen aldrig skådat förut.”

Carlberg skriver utförligt om de svenskar som fanns i Münzenbergs nätverk, i synnerhet den ”röde bankiren” Olof Aschberg och Georg Branting, son till statsministern och Nobelpristagaren Hjalmar Branting. Boken innehåller ett samtal med Olof Aschbergs son Sven och hans sonson, journalisten Robert Aschberg.

Riksdagshusbranden blev alltså startpunkten för ett propagandakrig mellan Berlin och Moskva, mellan Joseph Goebbels och Willi Münzenberg. Det kan ses som en förövning för den stora tvekampen under 1930-talet: spanska inbördeskriget. Koestler har beskrivit hur han och Münzenberg ibland gjorde olika bedömningar om vilken propaganda som var mest effektiv. När Koestler uttryckte sig alltför subtilt och nyanserat plockade Münzenberg fram ett klipp från en nazistisk tidning och sade: ”Detta, Arthur, är propaganda!”

Koestler gjorde flera resor till Spanien för att samla information om hur Tyskland och Italien intervenerade på Francos sida. År 1937 arresterades han och dömdes till döden. Koestler släpptes efter internationella påtryckningar. Men fängelsevistelsen i dödens närhet ledde till att han omprövade sin livsåskådning och lämnade kommunistpartiet.

Det gjorde också Münzenberg, efter att ha hamnat i konflikt med Mos­kva. Han och Koestler samarbetade därefter i den antifascistiska tidskriften Die Zukunft, som bland annat lyckades få ett bidrag av Sigmund Freud. År 1940 hittades Münzenberg död, förmodligen mördad av sovjetiska agenter.

Samma år publicerade Koestler romanen Natt klockan tolv på dagen. Den handlar om hur den gamle bolsjeviken Rubashov arresteras under 1930-talets Moskvarättegångar. Efter hårda förhör erkänner han uppdiktade brott för att göra ”partiet en sista tjänst”. Att romanen är så angelägen och drabbande hänger samman med Koestlers långa erfarenhet från kommunistpartiet. Han kunde alla argumenten, han hade träffat ledande bolsjeviker som Bucharin och Radek, flera av hans vänner hade drabbats av den stalinistiska terrorn. Boken väckte inte så mycket uppmärksamhet när den kom ut. Men den blev efter kriget en bästsäljare i Frankrike, där kommunistpartiet hade en stark ställning.

Koestler var en av flera exkommunister som under 1940- och 50-talen engagerade sig i kampen mot Sovjetunionen. En annan var Willi Münzenbergs svägerska Margareta Buber-Neumann. Hon hade suttit i såväl Ravensbrück som Gulag, något hon beskrev i boken Fånge hos Hitler och Stalin (1948).

Otto Katz fortsatte däremot att verka inom partiet. Han var uppvuxen i Tjeckoslovakien och återvände till landet, som efter Pragkuppen 1948 fick en kommunistisk regim.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I slutet av sitt liv inledde Josef Stalin en antisemitisk kampanj i Sovjetunionen, som spred sig till Östeuropa. I Tjeckoslovakien åtalades 1952 ett antal ledande tjeckiska kommunister, de flesta judar, bland dem den tidigare generalsekreteraren Rudolf Slánský. Också Katz arresterades. Han erkände sig skyldig och förklarade att den enda tjänst han nu kunde göra partiet var att fungera som ett varnande exempel. Därefter avrättades han.

När Koestler senare tog del av Katz bekännelse upptäckte han att den hade stora likheter med Rubashovs erkännande i Natt klockan tolv på dagen. Katz hade citerat romanen ur minnet, så ordagrant han kunde. Därmed lämnade han ett kamouflerat meddelande om substansen i anklagelserna mot honom.

Under de senaste decennierna har intresset för Münzenberg och hans krets ökat. Till exempel utkom 1995 Stephen Kochs Double Lives. Stalin, Willi Münzenberg and the Seduction of the Intellectuals, som är spännande men alltför spekulativ. I Sverige torde Münzenberg dock ha varit ganska okänd. Förhoppningsvis kan Carlbergs bok ändra på detta. 

—

MARIONETTERNA
EN BERÄTTELSE OM VÄRLDEN
SOM POLITISK TEATER
INGRID CARLBERG
Natur & Kultur

Se Ingrid Carlberg berätta om boken i Axess TV:s ”Veckans bok”.