Tahrirtorget i Kairo 2011. Självständighetstorget i Kiev 2004. Václavplatsen i Prag 1989. Himmelska fridens torg i Peking 1989. Sångarfältet i Tallinn 1988. Riddarholmstorget i Stockholm 1838.

När medborgarna gått ut på torget har något hänt. Det leder inte självklart till demokrati. På Himmelska fridens torg krossade stridsvagnarna demonstranterna. Men stora folkliga protester sätter spår i en nation.

Också i den svenska vandringen mot folkstyre spelade de stora folksamlingarna roll. 1793 samlades en folkmassa utanför poliskammaren på Slottsbacken i det som senare – efter talesmannen Niclas Ebel – kom att kallas det ebiska upploppet. De upproriska krävde att de officerare som misshandlat två fabrikörer skulle straffas. Det ebiska upploppet var vändpunkten. Tidigare kravaller hade varit fylleupplopp, som ofta speglade gesällernas förtryckta frustration. Nu begav sig medelklassen till torget och krävde rättvisa.

Crusenstolpekravallerna 1838 utlöstes av en demonstration för tryckfriheten. Den år 2010 så hyllade Karl XIV Johan ingrep mot journalisten Magnus Jacob Crusenstolpe som dömdes till tre år på fästning för majestätsbrott. För första gången samspelade folkmassan och medierna, främst Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Tidningarnas rapportering skapade ett sammanhang och fick demonstrationerna att pågå dag efter dag på Riddarholmstorget i Stockholm.

1848 års svenska demonstrationer mot kungamakten var starkt påverkade av vad som samtidigt hände i Europa, främst februarirevolutionen i Paris. På nytt krävdes folkligt inflytande och kungamaktens fall. Den demonstrationen kvävdes i blod vid Storkyrkobrinken med 18 dödade och flera hundra skadade. I Stockholm förvandlades en del av manifestationen till ett antisemitiskt upplopp där hantverkare och köpmän krossade fönstren i framgångsrika judiska företag.

Allt detta finns väl skildrat i Mats Berglunds doktorsavhandling i historia 2009, Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719–1848. Upploppen – från Riddarholmstorget till Tahrirtorget – har haft gemensamma drag. Det har krävts ett mediegenombrott för information och kontinuitet. En ny folklig press i 1800-talets Sverige, faxen vid kommunismens fall, Facebook och Twitter i Tunisien och Egypten.

Medierna har också länkat in revolterna i ett internationellt sammanhang. 1848 års svenska protester skulle inte ha varit tänkbara utan medierapporteringen från Paris; de egyptiska protesterna blev en följd av upproret i Tunis.

Det är inte nödvändigtvis fattigdomen som drivit fram protesterna – även om höjda priser och arbetslöshet ofta spelat roll – utan kraven på inflytande och värdighet. Det var studenter som revolterade i Peking, borgare i Stockholm. Upproren har varit protester från en medelklass som stängts ute från inflytande i privilegiesamhällen.

Tidiga liberaler knöt demokrati till utbildning och kunskap. De var ofta skeptiska till ”massan”. Här finns en ideologisk och historisk bas för att liberaler i alla tider intresserat sig för utbildning som grund för demokrati och individuell utveckling. Därför är det intressant att se hur torget både varit antikens Agora, en plats för samtal och diskussion och skådeplatsen för revolten för människor som förnekats inflytande och värdighet.