De italienska politikerna är impopulärare än någonsin. Ska de återta sina desillusionerade landsmäns förtroende får de ge järnet. En som lyckats ta plats i det offentliga rummet är Florens borgmästare, Matteo Renzi. Han är 38 år, doktor i juridik och uppåtgående man i Italiens näst största parti, Partito Democratico. Sedan 2009 leder han Florens center-vänsterstyre. Renzi har ett rykte som politiskt begåvat enfant terrible som ständigt är i rampljuset, delar ut utmärkelser, skriver böcker och framträder i tv. Under den gångna hösten har han drivit en intensiv valkampanj av amerikanska mått för att bli partiledare. I sin nya bok Stil novo stiger han tillbaka in i kulturhistorien och betraktar de gamla florentinska mästarna. I deras förnyelseanda och intelligens finner han inspiration för dagens politik. Han gör en serie eleganta tillbakablickar på renässansens konstnärer, från Dante Alighieri­ och Leonardo da Vinci till Brunelleschi, Michelangelo, Savonarola – och Pinocchio.

Matteo Renzis politiska peptalk hämtar näring från den epok då begreppet ­dolcestil novo växte fram, inspirerat av Dante Ali­ghieris poetiska stilförnyelse där skönheten, La Bellezza, var det bärande elementet. Det var en tid då kreativiteten och originaliteten utmanade och bröt mark för renässansen. Renzi exemplifierar med Brunelleschis bygge av Santa Maria del Fiores magnifika kupol. Ingen hade tidigare skapat något sådant, det var ett riskprojekt av gigantiska mått och de styrande i Florens var djärva nog att tro på sin arkitekt. Nu måste återigen skönhetsbegreppet driva nytänkandet, skriver Renzi.

Men Matteo Renzi vore ingen riktig politiker om han missade detta tillfälle att också kritisera det han ogillar i dagens Italien, och det är åtskilligt. Samtidigt som han angriper den sittande regeringen kritiserar han även politiker i allmänhet. Det skulle räcka med 500 parlamentariker i stället för det nästan dubbla antalet som Italien har idag. De sitter bortåt trettio år och klamrar sig fast vid sina privilegier, skriver han. På samma sätt som vår yoghurt borde politiker ha ett bästföredatum. De som ska representera allmänheten saknar kontakt med vanligt folk, fortsätter han, och så har de också mycket riktigt misslyckats med att styra landet och lämnat över allt ansvar till teknokraterna.

En sådan borgmästare får inte oväntat uppmärksamhet. Här kommer en ivrig man i sina bästa år och skriver som man talar; engagerat och ledigt hävdar han att hans land behöver damma av 700 år gamla ideal, samtidigt som han då och då hänvisar till Steve Jobs och Nobelpristagaren James Heckmans sociala teorier. Han pekar på de många lågutbildade unga och på att Italien har en ungdomsarbetslöshet på över 36 procent. Vi behöver bättre skolor och internationella forskarutbyten, skriver han. Nästa angrepp riktas mot de byråkratiskt övertunga politiska partierna. Ett parti ska lansera nya tankar, inte organisera sig som företag. De har för mycket tjänstemän och för få idéer, menar han. Själv berömmer han sig av att ha skapat femtio procents kvinnorepresentation i Florens styre och upplåtit gamla centrala byggnader i Florens som hem för flyktingar. Nya biblio­tek har öppnats i staden. Reaktionerna varierar. Vid sidan av applåderna hörs andra sucka: molto fumo e poco arrosto (ung. mycket os och lite grillat).

Journalisten Filippo Cecarelli, själv författare av flera samtidskritiska böcker och välkänd medarbetare i morgontidningen La Repubblica, medger att Renzi kan ha rätt i mycket. Men Cecarelli stöter sig på bokens kalejdoskopiska innehåll och ogillar att seriösa historielektioner hottas upp med glansiga påminnelser om vad Renzi själv uträttat i Florens. En riktig Minestrone pop, sammanfattar Cecarelli avmätt sina intryck av den unge borgmästarns flödande texter.

I november kulminerade Renzis kampanj inför primärvalen för hans parti då han till sist stod som en av två tänkbara kandidater att leda partiet. Denna gång (frestas man tänka) förlorade han partiledarposten med 10 procents marginal. Med beprövad elegans manade han till samarbete och lojalitet med segraren Pier Luigi Bersani. Nya böcker med nya analyser är att vänta. Matteo Renzis öppna attityd och ungdomliga entusiasm anses redan ha skapat ett nytt tonläge i den italienska politiken.