”En mystiker med pensel” var Per Daniel Amadeus Atterboms omdöme om Caspar David Friedrich efter att de två mötts i Dresden 1813. Så tycks samtiden ha uppfattat Friedrich: som en inbunden, melankolisk typ som målade dimmiga, högstämda landskap. ”Han sliter och kämpar för att skruva upp känslosamheten så högt det bara är möjligt”, skrev Tübingen Konstblatt i en artikel några år senare, och satte därmed fingret på ett av de viktigaste dragen i Friedrichs måleri.

Caspar David Fredrich föddes 1774 i Greifswald, en hamnstad i vad som då var svenska Pommern. Fadern var ljus- och tvåltillverkare, och Caspar David och hans syskon fick en enkel protestantisk uppfostran. Familjen upplevde en rad tragiska förluster: när Friedrich var sex år gammal dog modern och fyra av hans syskon avled innan de nått vuxen ålder. Det som mest kom att prägla Friedrich var när han under en skridskotur med sin bror föll genom isen, varpå brodern drunknade under sina försök att rädda honom. Under hela sitt liv plågades Friedrich av skuldkänslor.

Tjugo år gammal började han studera konst i Köpenhamn och flyttade sedan till Dresden, konsthuvudstaden vid denna tid. Redan då ansågs han vara något av en särling: grubblande, melankolisk och inåtvänd. ”Målaren skall inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig”, var en devis han levde efter redan från unga år.

Vissa av de landskap som Friedrich målade existerar i verkligheten, men många är ett slags komposit-landskap; komponerade av skisser från olika platser, ur vilka Fredrich plockat de element han tyckt särskilt mycket om och fogat ihop till en ny helhet. Han återanvände gärna till detaljer från tidigare målningar: samma ek återkommer i flera av hans kompositioner, men med olika omgivning varje gång. Friedrich arbetade som om han haft en begränsad uppsättning rekvisita att pussla ihop sina bilder med. Detta gör att hans landskap ibland får en lätt overklig kvalitet, som om det är ett slags karikatyr av ett landskap: alla drag är en smula överdrivna, men tillräckligt subtilt utförda för att passera och bilda en harmonisk helhet. ”Stäng ditt kroppsliga öga, så att du först ser bilden med ditt själsliga öga”, sa han själv, och hade alltid en klar och tydlig bild som han komponerat i sitt huvud, innan han började fästa den på duken.

Naturalism intresserade honom följaktligen inte och Friedrichs målningar har därför ett helt annat uttryck än många andra stora landskapsmålares. Constable, till exempel, skildrade natur och väderfenomen med en vetenskaplig ambition och en vilja att förstå naturlagarna. Friedrich intresserade sig för naturen som en ytterst subjektiv upplevelse och ansåg att en målning måste vara seelenvoll – själfull, i bokstavlig betydelse. Hans landskap är också ett slags själens landskap, jämförbara med de senare symbolisternas måleri, liksom svenska stämningsmålare som Richard Bergh och prins Eugen, även om uttrycket är annorlunda. Hos dem finns ett slags oroande, tryckande stämning, medan Friedrichs landskap är öppnare, större, på ett vis som gränsar till det andliga. Där finns något att överväldigas av och känna sig liten inför. Luften, som hos symbolisterna tycks kvav och tryckande, är hos Friedrich ren, klar, lätt att andas.

Det finns också ett gotiskt inslag i Friedrichs måleri, som under perioder gränsar till det skräckromantiska. De katedraler som dyker upp ur dimman och ger associationer till science fiction-filmer: lika gärna som en kyrka skulle det kunna vara ett rymdskepp som tyst och hotfullt glider upp över horisonten, skapat av H R Giger, designer för Alien-filmerna. Liksom många landskap för tankarna åt fantasy: det är inte svårt att föreställa sig att några av Tolkiens figurer skulle kunna dra fram över Friedrichs marker på sin väg mot Mordor.

Under 1820-talet utvecklas Friedrich dock bort från det mystiska. Det romantiska persongalleri som tidigare befolkat hans målningar – eremiter, soldater, munkar, ensamma vandrare – ersätts med gestalter i det samtida borgerskapets klädsel. Dimman lättar, rent bokstavligt, vilket hänger samman med omständigheter i hans privatliv. Efter att i många år ha arbetat tämligen ouppmärksammad fick Friedrich sitt definitiva genombrott vid 35 års ålder, då den preussiske kronprinsen köper två av hans målningar (Munk vid havet och Klostret i ekskogen). Med åren blir hans inkomster stabilare, han gifter sig 44 år gammal med en nästan 20 år yngre kvinna, han får en plats i Dresdens akademi, skaffar barn.

Friedrichs motivkrets förändras nu från att skildra det storslaget ensamma och ödsliga till sådant som är varmare, mer familjärt. Han utför flera målningar med hustrun som modell, till exempel Kvinna i morgonsol, en mjuk målning i varma färger. Viktig blir den resa som Friedrich tillsammans med sin nyblivna fru och sin bror företar till Rügen. Efter hemkomsten målar Friedrich bland annat Kritklippor på Rügen, som föreställer trion betraktande den hisnande utsikten där de vita klipporna stupar rakt ner i havet – en bild som med sitt branta perspektiv är nästan svindlande. Även På segelbåten, där ett par sitter hand i hand i fören på en båt som närmar sig en hamn, tillkommer vid denna period, som i efterhand tycks ha varit den mest harmoniska i Friedrichs liv.

Sedan går det utför. Vid mitten av 1820- talet blir Friedrich allvarligt sjuk och drabbas av återkommande depressioner. Han återvänder till undergångsbetonade motiv: vinterlandskap, ruiner och kyrkogårdar. Samtidigt blir hans färger mer uppskruvade. Himlarna i solnedgången i målningar som Den stora inhägnaden vid Dresden och Livsåldrarna är klara och färgsprakande; lila och orange, djärvt lysande. Men Friedrichs låga produktivitet vid denna tid gör att han blir mer eller mindre uträknad av sin samtid, och han drabbas av bitterhet och misstänksamhet. Dock tycks han in i det sista ha behållit en viss tjurskallighet: ”Jag är inte så svag att jag viker mig för min tids krav om de går emot min övertygelse. Jag spinner en kokong runt mig själv och låter andra göra detsamma. Jag överlåter åt tiden att utvisa om det som kommer ur den är en fantastisk fjäril eller en larv.”

Trots att det i Friedrichs målningar finns gott om uppenbart symbolisk rekvisita – kors, ugglor, gravstenar – så tycker jag att man förminskar hans konstnärskap om man stirrar sig blind på dem, eller försöker utläsa för mycket ur dem. Även om hans samtida uppenbarligen såg honom som en mystiker av stora mått återfinns Caspar David Friedrichs egenart lika mycket i det antydda, i de känslor och stämningslägen som genomsyrar hans landskap. Han omfamnade, trots sin hängivna protestantism, en panteistisk syn på naturen, och talade om att ”söka det gudomliga i allt”.

Kanske är det så man bör se på Fredrichs måleri: med en storögdhet och en snudd på naiv förmåga att ständigt häpna. Så väcker Friedrichs målningar inom mig ett slags barnets förundran över världens och universums storhet. Som när man vänder blicken mot himlavalvet en klar vinterkväll och åsynen av stjärnorna får det att svindla ett ögonblick och man tänker: Det här är större än jag kan förstå.