Den av hans essäsamlingar jag håller allra högst är en som nästan uteslutande rör fornisländsk ordkonst, Skaldemjödet i berget (1996). Därför gläder det mig att hans nya bok Världen efter Ragnarök drar igång med en avdelning som under rubriken ”Forntid” återger sex essäer­ om äldre litteratur. Koncis och ändå synpunktsrik är en essä om Rökstenen från 800-talet. Stenen är försedd med en inskrift och utgör enligt Lönnroth ”Sveriges äldsta och mest gåtfulla diktverk”. Sveriges mest gåtfulla diktverk! Ja, varför inte? Lönnroths formulering visar hur som helst hans förmåga att väcka intresse och stegrad nyfikenhet. Av en kommentar framgår att essän inledningsvis bygger på en understreckare författaren publicerade i Svenska Dagbladet 2020. Det är alltså Lönnroths journalistiska förmåga som är i farten och sätter sprätt på denna essä, men ett stycke in i den smugglar han så in synpunkter från sina egna rent vetenskapliga artiklar om Rökstenen, för att slutligen vidga sin framställning till en mind­re forskningsöversikt om vad som har skrivits om den text här i Sverige som har lockat till större vetenskapliga kontroverser och fler divergerande tolkningar än någon annan, med åtskilliga artiklar och omfångsrika monografier i ämnet.

För sin essä om Rökstenen har Lönnroth alltså hämtat textmaterial från olika håll och hyllplan i sin egen fatabur. Här finns en understreckare, valda delar av ett par vetenskapliga artiklar, dessutom något nyskrivet. Alltsammans är sammanvävt till en funktionell helhet. Och det blir väldigt bra, praktiskt taget sömlöst. Så där är en rad av hans nya essäer tillkomna. Några av dem återges helt enkelt i sitt ursprungligen publicerade skick i tidskriften Axess eller i någon akademisk antologi, andra bara med något tillskott till den ursprungligen publicerade texten. Vilka av dem som är försedda med tillskott framgår av författarens egen kommentardel i slutet av boken. Här anges även vilka av essäerna som är sammanbakade av texter från olika håll, som den om Rökstenen.

Att jag alls uppehåller mig vid detta beror på att jag har för mig att Lars Lönnroth har ungefär samma ton och stil oavsett om han skriver en vetenskaplig uppsats eller en tidningsartikel, att detta är förklaringen till att han så till synes sömlöst kan integrera texter publicerade i gans­ka radikalt olikartade sammanhang. Det är en ton som ligger fjärran från innerligheten och det känslosvallande engagemanget hos hans morbror Olof Lagercrantz. Den kännetecknas istället av ett slags godmodig akademisk distans och ibland snudd på raljant humor, vare sig Lönnroth skriver om intriger inom kretsen av asagudar eller om författare som Sven Delblanc, P O Enquist, Göran Palm och Lars Gustafsson. De fyra sistnämnda är gamla vänner från ungdomsåren i Uppsala, så det är inte så konstigt att Lönnroth tar dem och deras anspråk med en nypa salt. Men en nypa salt har han med sig också när han skriver om asagudar, arga isländska sagahjältar som har ihjäl varandra eller om gestalter i Bellmans diktning, där han finner att de bibliska gestalterna är ungefär lika tragikomiska som Fader Mowitz eller Ulla Winblad.

Det är med en till synes road distans som Lönnroth skriver om sina ämnen. Är det en livshållning eller bara ett tonfall? För oss som läser honom är den frågan ointressant. Det gör ingen skillnad. Intressant är likväl att han i sina memoarer Dörrar till främmande rum (2009) skriver om sig själv på ett likartat sätt, med road distans, och framställer sig nästan som en pikareskfigur som förflyttar sig mellan öppna och stängda dörrar i Uppsala, USA, Danmark och Göteborg, inom ramen för den akademiska världen eller utanför denna, på spännande äventyr i annan mer eller mindre bisarr kulturell offentlighet. Som om han ser sig själv genom en omvänd kikare beskriver Lönnroth sitt liv – och tar naturligtvis även sig själv med en nypa salt.

Det är samma behandling som Gille den gårdske, Snorri Sturlasson, Oden, Sigrid Storråda, Egil Skallagrimsson, Torleif Jarlskald, Loke, Carl Michael Bellman, Gustaf Philip Creutz, Evert Taube,­ Aleksandr Pusjkin, Erik Gustaf Geijer, Georg Brandes, Halldór Laxness samt några av de gamla vännerna från Uppsala (denna gång P O Enquist, Göran Palm och Lars Gustafsson) utsätts för i Lars Lönnroths nya essäsamling. Liksom Lotta Svärd och författaren själv är de allihop gestalter som tål att skrattas åt men mera hedras ändå. I den andan är Lönnroths essäer­ skrivna. De är roliga att läsa och mycket sakrika. Under angenäma former får läsaren lära sig mycket nytt.

—

VÄRLDEN EFTER RAGNARÖK
ESSÄER OM LITTERATUR OCH KULTURHISTORIA
LARS LÖNNROTH
Ellerströms