Homeros vistas numera delvis i andra trakter än de höga parnassiska. Ett lite naivt folkligt och populärt drag har åter kommit över hans umgängeskrets. Poeten Johannes Anyuru, som i sin debutsamling lät sig inspireras av Iliaden, säger sig till exempel ha haft en oskuldsfull syn på poesin vid den tiden. Denna oskuld har han nu förlorat, blivit vuxen, och i sin tredje samling alluderar han istället på bland annat Vergilius Aeneiden. Å andra sidan berättade den danske rockveteranen Kim Larsen nyligen i en intervju om sin fascination för Odysseus. Det är också signifikativt att de amerikanska filmbröderna Coen för några år sedan gjorde en komedi löst baserad på Odysséens intrig, där huvudtemat var traditionell folk- och bluesbaserad populärmusik.

I linje med detta återförfolkligande av Homeros har den moderna forskningen kommit lite i skymundan, detta trots att den inte alls som man skulle kunna tro har blivit hyperspecialiserad och knappologisk, utan i samarbete med bland annat anatolisk arkeologi kommit fram till en del resultat som för bara femtio år sedan skulle ha betraktats som spektakulära. I det som följer ska jag försöka återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar.

Vem eller vad som är Homeros är varken säkert eller okontroversiellt. Det finns fortfarande en del som menar att Homeros aldrig har funnits och att Iliaden och Odysséen är resultaten av redaktörsarbete på sex- eller femhundratalet före Kristus med anonyma traditionella epos som grundmaterial. Den bland Homerosforskare dominerande uppfattningen är dock att Homeros fanns och verkade i mitten av sjuhundratalet före Kristus. Däremot skrev han inte Iliaden och Odysséen – han var med all säkerhet illiterat – inte heller var han ”upphovsman” till dem riktigt i den moderna meningen. Stoffet till berättelserna, och förmodligen även större delen av de enskilda versraderna, fanns nämligen redan tillgängliga såsom tradition. Det var yrkesverktyg som traderats från skaldmästare till lärjunge i hundratals, ja tusentals år före Homeros. Han var istället den store poesiredaktören och estradören, som sammanställde och föredrog versberättelserna – direkt ur minnet – med absolut känsla för koncentration och signifikans.

Det finns vackra bevis för att det har förhållit sig på detta sätt. Detaljer av vapen och rustningar hos Homeros härstammar enligt arkeologer från tidig grekisk bronsålder, alltså tiden före den historiska realiteten bakom det som grekerna skulle komma ihåg som det trojanska kriget (början av 1100-talet före Kristus). Vissa versrader hos Homeros är därtill ometriska, hexameterns rytm stämmer inte (interdum dormitat bonus Homerus, ibland sover den gode Homeros, anmärkte Horatius), men om man med kännedom om historisk lingvistik återställer ordens former så som de bör ha sett ut under bronsåldern, femhundra till tusen år tidigare än Homeros, så stämmer versen! Flera detaljer i det språk Homeros använder, ett arkaiserande konstspråk skilt från hans samtida grekiska dialekter, bör i själva verket redan under bronsåldern ha varit föråldrade.

Dessa förhållanden var man på spåren redan på 1700-talet, inom den så kallade analytiska skolan av Homerosfilologin. Man hade sett hur olika delar av de homeriska eposen skilde sig stilmässigt åt och man kunde påvisa inkonsekvenser, bland annat att vissa hjältar i Iliaden dör och sedan återkommer i striden. I samspel med romantikens teorier om folklitteratur och med den tyske Homerosforskaren Friedrich August Wolf (1759–1824) i spetsen kom man att föreställa sig Homeros verk som en ”folkets dikt” som sakta hade ackumulerats genom tiderna: till en ursprunglig kärna skulle varje tids skalder ha lagt till sina egna episoder så att eposen vuxit i analogi med en rullande snöboll.

De flesta vill idag se den enhetliga övergripande strukturen hos de båda eposen som belägg för en enskild konstnärlig, ”redaktör-poetisk” gärning, och man tonar ner det romantiskt ”folkliga” för att istället lägga tonvikten på professionalitet och hantverk, framför allt i samband med den så kallade Oral formulaic-composition-teorin framlagd av Milman Parry (1902–1935) och hans assistent Albert Lord (1912–1991).

Efter studier av en muntlig serbokroatisk diktartradition kvarlevande i Jugoslavien på trettiotalet kunde Parry visa hur illitterata barder med hjälp av rytm och en arsenal av litterära standarduttryck (”formler”) kunde bli episka minneskonstnärer av till synes övernaturlig skicklighet, just precis som Homeros måste ha varit.

Vi ska spekulera lite och föreställa oss Homeros samtid, Grekland på sjuhundratalet före Kristus (i det följande får läsaren underförstå reservationsmarkörer av typen ”torde”, ”kanske” och ”kan ha varit”). Homeros var för det första en professionell sångare i en tid då pengar ännu inte existerade. Betalningen var mat och husrum, men de riktigt skickliga fick tillgång till de förmögna storfurstehoven och, får man tänka sig, ett relativt gott leverne.

Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.

Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som).

Därför överlevde Homeros verk. I och med att hans slutgiltiga versioner av den episka traditionen fixerades i skrift och kunde memoreras och föredragas av professionella uppläsare, så kallade rapsoder, för var och en som önskade höra (man läste inte texter tyst för sig själv vid den här tiden) – så dog också den muntliga episka traditionen ut, den dog sotdöden. Ingen var längre intresserad av att lyssna på nya barder med deras kompositioner – det fanns ju Homeros! Man kunde hyra in en rapsod, ganska billigt också, och lyssna på Homeros, varför skulle man vilja betala för ett ”originalverk” av en andrarangsskald, sämre än Homeros? Några fler epos som ansågs hålla måttet nedtecknades förvisso, bland dem Hesiodos.

Vad var det då som Homeros erbjöd, som gjorde att man sedan bara ville lyssna på honom? Homeros var ju inte bara litteratur och förströelse, han blev Bibeln för grekerna. Allt i deras kultur jämfördes därefter med Homeros, mättes med Homeros måttstock. Själva den grekiska religionen formades av Homeros. Aiskylos, tragedins fader (cirka 525–456 f.Kr.), sade sig syssla med ”smulor från Homeros bord”. Vad var det man fann hos Homeros som man inte fann i lika stor utsträckning hos andra?

Det rent stilistiska är en faktor. I Homeros episka tradition hade de bästa, mest perfekta verserna om livets alla företeelser bevarats och de dåliga verserna glömts bort. Att äta, sova, offra, dö, döda, be, förolämpa, duka ett bord och ha sexuellt umgänge, allt uttrycks hos Homeros med avklarnad enkelhet, laddad med en fullhet och lyster som i varje ögonblick understryker att detta är på riktigt: det är inte en dröm eller dunkel fantasi, utan verkligen så som det var. Hesiodos, som verkar i samma tradition, äger inte alls samma skärpa.

De homeriska eposen har också ett innehåll som skiljer dem från den grekiska mytologiska berättartraditionen i allmänhet. De mest iögonfallande detaljerna, spänning och äventyr, ”action” och krigsskildring som i Iliaden, ”fantasy” som i Odysséen, gudar, monster och övernaturliga väsen, allt det förekommer i riklig mängd i alla grekiska sagor. Det som istället skiljer Homeros från mängden och gör honom till den främste var människoskildringen. Det var vad man ville höra: Hur var dessa människor, dessa hjältar som levde före oss, beskaffade? Vad var det för individer?

Intresset för det individuella och det mänskliga är en nyckel till själva den forngrekiska kulturen. Sokrates spekulerar i sitt försvarstal inför atenarna, som ville avrätta honom för gudlöshet, om ett paradisiskt liv efter döden (som ett gott alternativ till ett annat gott: den eviga, drömlösa sömnen). Är det då ro och njutning som hägrar? Nej, det är att få träffa de härliga döda! Att få skaka Homeros hand, det var paradiset för Sokrates: de andra är paradiset. Så när det ibland påstås att individen är något som uppfanns i Västeuropa på 1800-talet, är det felaktigt: individen uppfanns av Homeros. Odysseus och Akilles är de mest individuella av alla individer, och Helena, Ajas, Hektor, Paris, Agamemnon och Nestor är inte typer som man senare i Aristoteles klassicistiska tradition ville litteraturteoretisera bort korten, utan individer. ”

Ideal” om man så vill – Homeros hjältar är människor som är så bra som det går att vara, men att vara bra eller god, agathós, var inte en fråga om hög moral för de gamla grekerna före Sokrates, utan om att vara stark, snygg, mäktig och rik. Vi tenderar därtill i Platons efterföljd att se människoideal som något overkligt, blott en vacker idé. Men föreställningen om ideal som motsatsen till verklighet är också främmande för Homeros. Något som inte kan finnas är överhuvudtaget inte intressant: poängen är att dessa människor, dessa hjältar, verkligen hade funnits, och även om de nu inte var exakt så som Homeros beskriver dem, så skulle de ha kunnat vara så. Man kan jämföra de homeriska hjältarna med en annan omåttligt populär karaktär i den grekiska mytologin, Herakles.

Berättelserna om Herakles är helt tygellösa, det finns ingenting som den mannen inte klarar av, ingen verklighet som stänger honom inne. Han är en folksaga, inte en episk hjälte. Han lyfter himlavalvet på sina axlar. Alla som inte är fullständigt tappade bakom en vagn förstår ju, att det gjorde han inte på riktigt, det är bara en skröna. I och med denna bristande verklighetsförankring förvandlas också Herakles till en komisk figur: hans ätande och drickande blir legendariskt, han gör femtio flickor med barn på en natt, han super ikapp med vinguden Dionysos. De homeriska hjältarna är däremot verkliga: de gör inga vansinnigheter som Herakles, och om de gör det förvandlas det av den högre berättarstilen till tragedi istället för komedi.

Homeros har berättartekniska knep för att skänka sina hjältar den konkretion som gör dem verkliga. Liksom man säger att mänsklig skönhet för att bli intressant ska ha någon skavank eller oregelbundenhet, så har alla de viktigaste homeriska hjältarna skavanker, speciella negativa karaktärsdrag. Paradoxalt nog: deras vansinniga divalater och inbördes tävlan, för att inte tala om avsaknaden av en tydlig hierarkisk befälsordning i den grekiska hären, allt detta hade i verkligheten omintetgjort en militär expedition på ett tidigt stadium – men i epiken gör just dessa karaktärsdrag att hjältarna framstår som verkliga människor. Det påpekas till exempel ständigt att Akilles var den bästa: ingen levande människa kunde stå emot honom i strid. Han var därtill snyggast.

Men hela Iliaden baseras på motivet av hans negativa karaktärsdrag: hans så kallade vrede. Akilles drar sig ur striden när han inte får det han vill, Briseus dotter som var hans rättmätiga krigsbyte, men som Agamemnon tog ifrån honom i kraft av högre rang. När sedan i nionde boken Agamemnon vill be om ursäkt och ge Akilles ”tio talenter i guld och ett tjog blankskimrande kittlar, / sju trefötter, ej rörda av eld, tolv kraftiga hästar,/ … vidare kvinnor sju, förfarna i skönaste slöjder, / och med dem skall den sköna Brisëis / följa” – då är Akilles så tjurhövdad att han vägrar försonas. Han har ett ego stort som jordklotet självt. Han inte bara avvisar försoningsgåvan, han säger åt sin mor, gudinnan Thetis, att hon ska be Zeus att hjälpa fienden, trojanerna i striden. Akilles är alltså inte bara desertör, utan även förrädare.

Agamemnon själv är inte heller någon behaglig gestalt, utan kanske den otäckaste av hela bunten: stöddig, kolerisk, girig och sadistisk. Det har påpekats att de sår Agamemnon tillfogar fienden ofta är de mest smärtsamma och förnedrande. Ädel, tapper och rättrådig är å andra sidan Ajas, den näst bäste eller tredje bäste krigaren av akajerna (det finns olika uppgifter). Hans speciella karaktärsdrag är att han är tystlåten, saknar social kompetens. Nestor tillhör en äldre generation hjältar, är gammal och beklagar sig över den unga generationen, och han å sin sida slutar aldrig att prata. Det finns en i våra ögon verkligt ideal person i Iliaden: Hektor. Plikttrogen familjeman, fosterlandets försvarare, den främste av trojanerna. Hans skavank, som gör honom verklig, är att han ska dö. Livet belönar inte duktighet utan slughet och svek, det är den realistiska läxan som Iliaden ger med exemplet Hektor.

Odysseus är speciell: han är egentligen ingen krigare. Visserligen påpekas det att han är duktig i strid, och han får slåss en del i Iliaden, men framför allt är han listig och slug, och den främste talaren. Odysséen handlar sedan inte alls om krigiska bragder, utan är ett äventyr och en reseberättelse: Odysseus är en sjöman, den främste av alla sjömän. Det har föreslagits att han ursprungligen är en västgrekisk folksagegestalt, inspirerad av den intensifierade sjöfarten och handeln på västra Medelhavet. Någon, kanske Homeros själv, trött på krig som underhållning, tyckte sedan att man borde arbeta in denna populära gestalt i den östgrekiska ( joniska) episka traditionen – och han fick ett alldeles eget epos, Odysséen.

Människan är nu inte bara individ, det var man på det klara med i forntiden: där finns även de nödvändiga ramverken. Genealogi är till exempel av största vikt. I Iliaden berättar gärna de ädlaste hjältarna, kungar och prinsar, om sin härstamning för varandra på slagfältet. Beträffande detta har forskningen nyligen gjort en fascinerande upptäckt. En underlig detalj är att dessa kungar aldrig är kungar på samma plats som sina fäder och farfäder. Diomedes var till exempel kung av Argos – men är sonson till Oineus, kung av Aitolien, ett annat grekiskt landskap.

I Iliadens femte bok nämns det att han var gift med Aigialeia, dottern till den förre kungen av Argos, Adrastos: Diomedes var alltså svärson till sin föregångare på tronen. Bellerofon och Melampous är två andra hjältar ur Iliaden som gift sig med kungadöttrar och övertagit makten i deras länder. Beträffande Odysséen har forskare grubblat över situationen på Ithaka, Odysseus hemö: där finns både fadern och sonen till Odysseus, Laërtes och Telemachos, kvar i livet, men båda tycks sakna all legitimitet och auktoritet. Det skockas istället friare runt Odysseus hustru Penelope, vilka vill gifta sig med henne och på så sätt ta över kungamakten på ön.

Det vimlar av ad hoc-förklaringar till dessa situationer i den grekiska traditionen: där är ett överflöd av prinsar som fördrivits från sina hemländer av ett eller annat skäl, ofta då de mördat sin halvbror eller liknande. Men vi hör också sagor om kungar som anordnar tävlingar där vinnaren får gifta sig med prinsessan och överta kungariket. Just en sådan tävling anordnas i slutet av Odysséen, där Penelopes friare får turas om att skjuta med Odysseus båge (som han av någon anledning inte tog med sig till det trojanska kriget). Vinnaren i bågskyttetävlingen ska få gifta sig med Penelope.

Något vi däremot saknar i grekisk kontext, som vi finner hos så många andra forntida folk, är de dynastiska kungalistorna. Mesopotamier, egyptier, perser älskade ju att göra listor över sina dynastier, där kungariket gick från far till son i århundraden, ja årtusenden, men något sådant går överhuvudtaget inte att hitta i den äldre grekiska kontexten.

Det finns en historisk förklaring till detta, som presenterades av en israelisk forskare, Margalit Finkelberg, på nittiotalet. Hon påpekade att de här genealogierna och de grekiska kungarikena som går i arv från far till svärson speglar en matrilineär tronföljd i bronsålderns grekiska regionalstater. Kungariket ärvdes inte från far till son, utan från mor till dotter. Drottningarna var de fasta punkterna och kungasönerna fick ingenting gratis, utan var tvungna att visa upp sina förmågor innan de kunde vinna en prinsessa och överta ett kungarike.

Drottningarna hade kanske ingen stor makt i förhållande till sina fäder och makar: Finkelberg visar att det snarare förhöll sig så att kungamakten i de olika grekiska staterna var förbehållen ett antal adliga ätter som turades om att gifta sig med varandras döttrar. Att den kvinnliga ättelinjen var kopplad till en geografisk plats tror Finkelberg beror på att ett prästerligt ämbete gick i arv hos kvinnorna: de var översteprästinnor åt en gudinna, till exempel Demeter eller Hera, och översteprästinnans gemål var traditionellt kung av landet. Att prästinneämbeten gick i arv från mor till dotter finns det exempel på långt senare, efter att monarkin och kungarna avskaffats i Grekland.

En följd av detta blev att kvinnorna fick den framträdande roll de har i den grekiska mytologin. Penelope, Odysseus hustru, är till exempel ett tyst och stillsamt maktcentrum i Odysséen. Hon sitter med sin väv och gör inte något väsen av sig, men allt kretsar i själva verket kring henne. Berättelserna om Agamemnons dotter Elektra och Oidipus dotter Antigone är andra exempel; Fedra, Theseus hustru; Agamemnons hustru Klytaimnestra; Io, Heraprästinnan i Argos som älskades av Zeus och som blev fördriven från landet av Hera; Medea som mördar sina söner; Danaos döttrar som vägrar gifta sig med sina kusiner och istället mördar dem på bröllopsnatten; och förstås den sköna Helena.

Det är framför allt i tragedierna man möter dessa ofta synnerligen starka och egensinniga kvinnogestalter, men berättelserna om dem har grund i verkliga händelser, i ett samhälle där kungadöttrar spelade en viktig roll, och ofta naturligtvis gav upphov till problem, därför att männen hade utrymme att tävla om makten på ett annat sätt än i dynastiska kungariken. I Iliaden och Odysséen är dock kvinnornas roll starkt nedtonad: den episka traditionen och motivkretsen gav rum åt kvinnor endast som objekt (hustrur, älskarinnor, krigsbyte), med undantag visserligen för gudinnorna.

Ett annat av den moderna Homerosforskningens bravadnummer är den arkeologiska utgrävningen av det historiska Troja, som tog fart på nittiotalet efter att ha legat i lång träda efter Heinrich Schliemanns och Carl Blegens pionjärarbeten på slutet av artonhundra- och 1930-talet. Det finns inte plats att orda mycket om det här, utan jag rekommenderar istället att man läser Joachim Latacz, Troy and Homer (2004), som går igenom de senaste decenniernas homeriska arkeologi på ett för lekmän fullt begripligt sätt, och presenterar ett flertal spektakulära upptäckter som gjorts av framför allt Manfred Korfmann, den ansvarige för utgrävningarna vid det moderna Hisarlik i Turkiets nordvästra hörn. Troja VIIa är facktermen för det arkeologiska skikt som man identifierar som det homeriska Troja, och mycket riktigt visar det sig ha förstörts av brand omkring 1190 före Kristus. Utgrävningarna visar att det var ett ansenligt befäst konungasäte och en handelsstad med kosmopolitisk prägel, där man troligen talade det med hettitiskan besläktade luwiska språket.

Skriftliga källor har återfunnits som visar att det rörde sig om en delvis självständig klientstat till det hettitiska imperiet under bronsåldern: själva namnen Ilios och Troja återfinns faktiskt som Wilusa respektive Taruwisa/ Tru(w)isa. Ett av de mest häpnadsväckande fynden är ett långt vasallkontrakt mellan den hettitiske kejsaren och Wilusas lydkonung. Den senare, som i kontraktet antyds vara av utländsk börd, har liksom en av Iliadens trojanska prinsar ett grekiskt namn: nämligen Alexander (Alaksandu).